Det finns ingenting naturligt med att vara ifrån sina barn. // Nemo Hedén

Nemo Hedèn beskriver känslan som infinner sig när han är ifrån sina två barn. Han har separerat från barnens mamma och undrar om man någonsin vänjer sig vid att inte ha sina barn på heltid.
Vad gör man? Finns det några knep, undrar han?

Någon av er som varit i samma situation och har några tips eller knep? 

128 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Så fint skrivet. Får nästan tårar i ögonen.
    Jag hade dock motsatta problemet då jag var ”enastående” mamma.
    Jobbade mycket och min dotter var/är en väldigt aktiv tjej så jag längtade inte efter något annat än att få vara själv. Tänk att bara få gå på toaletten i fred?
    Att få sova ut.
    Var ständigt trött.
    Nu är min dotter vuxen och vi har en väldigt nära relation. Hon är det finaste som finns. Givetvis.

      Jag lever så nu, och har gjort i princip sedan första barnet var liten. Jag har tagit absolut största delen och nu har jag varit ensam 3 dagar sedan julafton. För en introvert med fatigue känns det så sjuuuukt jobbigt att jag har svårt att sätta mig in i situationen att sakna sitt barn som beskrivs här. Jag kan förstå det, men själva känslan är jättesvår att ta in.
      Jag älskar såklart mina barn över allt annat och försöker tänka på att barndomen är en sån liten del av livet, snart är de så stora att sw inte längre vill krypande under mitt skinn och då vet jag att jag kommer att sakna det. Jag har också levt utan närhet när jag var liten och kan känna att jag saknar det så jag försöker se till att mina barn ska få känna det.

      Och det är väl ungefär där det dåliga samvetet kommer in ?

      Så, slut på mitt livs novell nu. Jag hade visst lite inom mig som behövde komma ut…

      Jag är i denna sits nu. Ensamstående med två barn. Älskar dem såklart överallt annat. Men kan inte låta bli att avundas föräldrar som delar på tiden.
      Blir så arg också pp föräldrar som bor ihop men ändå ska gnälla om hur jobbigt det är att vara själv en natt eller helg. Att få natta två barn själv, att få ta TRE lämningar denna vecka osv. Ni ska bara veta hur det är att år ut och år in sköta ALLT, precis ALLT själv. Det om något är att vara Superwoman.

        Tycker inte man ska ställa mot varandra, du har ingen aning om vad som pågår bakom lyckta dörrar. Även om de är två personer utåt behöver det inte alltid betyda att båda tar lika ansvar. ??‍♀️

        Ensamstående gör ett otroligt jobb men tycker inte ni ska döma oss som är två, det kan som sagt finnas omständigheter bakom som gör att det är jobbigt även för oss.

          Dömer inte alls, finns ju alltid olika situationer för alla, såklart. Men är man två vuxna i ett hushåll så får man åtminstone någon hjälp och avlastning ( majoriteten iaf ) + att ekonomin kanske är något bättre ( för det flesta iaf)

          Och jag vet många som gnäller så fort mannen är borta ( eller kvinnan ) och man måste ta nattningen själv. Undrar hur dessa skulle klara en seperation/skilsmässa

            Samtidigt – det är riktigt tärande att vara två men ändå bara en. Att alltid ta nattningar, lämningar, ansvar, allt – fastän man är två. Känner inte någon och tillhör inte någon som delar likt på ansvaret trots att de är två vuxna. Fattar ju vilket enormt superjobb det är att ALLTID ta allt själv. Men det finns något riktigt tärande med att vara två och ändå vara bara en. Man hamnar i något slags vakuum. Och alla säger ”gu ni har det så bra som är två som kan dela på nätterna” och en aldrig kan säga som det är.

              Jag fattar det också. Innan skilsmässan så levde jag EXAKT så. ( därför jag har barnen helt själv för Hsn orkar inte ha dom, flyttade sen utomlands) Jag gjorde allt och tyckte det var tufft redan då. Så tro mig, jag vet hur det känns också. På ett sätt är det skönt att vara själv men jag Tror faktiskt ingen förstår hur det är om man aldrig varit i den situationen som helt ensamstående 24/7 år ut och år in.

              Man jag dömer ingen, för man kan bara relatera till sig själv. Jag är ofta ledsen och tycker synd om mig själv samtidigt finns det ju andra familjer som har det värre, det finns det alltid.

      Det är inte naturligt att vara ensam med ett barn heller. Så båda känslorna är helt självklara egentligen. Man ska vara flera personer på ett barn. Ett stort gäng vuxna som tar hand om ett mindre gäng barn. Det är det naturliga.

    Nej det är riktigt onaturligt. Gör ont i hjärtat att ens tänka på att vara ifrån sitt barn ?

    Fattar inte folk som längtar efter barnfria veckor. Då är man fasiken en kass förälder som inte borde skaffat barn.

      Jag pratar inte om att skaffa barnvakt en kväll eller helg. Utan föräldrar som ser fram emot barnfria veckor. Så ingen missförstår.

      Men jag står för att de som resonerar så borde tänkt till innan de skaffade barn.

        Har inga barn själv. Men va tillsammans med en kille som hade barn varannan vecka. Och hans räddning den veckan han inte hade barnen va att längta till den veckan för att kunna göra andra saker. För att han inte skulle gräva ner sig och må dåligt så hittade han anledningar att längta efter den veckan barnen va hos sin mamma. Må dåligt gjorde han i början, och han insåg att det inte funkade i slutändan.

        Och det tycker jag är sunt. Det betyder inte att man längtar tills barnen åkt hem till mamman, att ”barnfria” veckan är det man längtar mest efter. Men han insåg ju att det va onödigt att må dåligt den veckan, barnen hade ju det fantastiskt bra hos mamman och han hade möjlighet att göra saker han inte kunde med barnen.

        Så tycker det är rätt tråkigt av dig att skriva så. Det ena utesluter liksom inte det andra.

          Fast det är ju inte det TS syftar på. Utan de som längtar efter att slippa barnen.

            Precis, tack det var så jag menade.

      Jag ser fram emot min barnfria vecka nästa vecka! Jag och mitt barn har haft en härlig vecka tillsammans nu med mycket aktiviteter och myst massor. Men efter non stop runtflängande och uppssning så ska det bli skönt att få städa upp ordentligt hemma, tvätta i lung och ro och äta middag med en väninna. Jag saknar mitt barn och helst hade jag självklart velat vara med henne hela tiden, men eftersom det inte går nu så gör jag bara det bästa utav situationen. Det gör inte mig till en sämre förälder ?

        Stort plus på den! Jag gör allt för min dotter när det är mamma vecka så det är skönt att varva ner andra veckan.

        Förut var jag trött och less ibland men du sedan separationen och varannan vecka livet har jag ork att vara glad och tålmodig hela veckan med henne. Jag är helt klart en bättre mamma idag! (Därmed inte sagt att en separation är att föredra! Men nu blev det så.)

        Jag tror många gör så som du skriver – massa aktiviteter, runtfläbgande och uppassning. Sen kan föräldern pusta ut.
        Men barnet hamnar kanske i samma situation hos andra föräldern som också vill ge allt. Jag tror inte det alltid är det bästa, barnet behöver också få pusta ut och inte bli uppassat på.

          Nu kommunicerar ju jag och barnets pappa på daglig basis så jag är väl medveten om vad som händer dom dagar vi inte är med varandra och kan anpassa mig efter mitt barns behov. Självklart är vi inte iväg hela tiden utan har ”tråkig vardag” också, men just nu är det sommarlov och denna vecka har varit mer fart och fläng än en vanlig vecka. Och med uppassning menar jag att mitt barn är 3 år så det är inte så mycket självständighet där ännu ?

        Nej självklart inte. Du skriver att du helst haft ditt barn hela tiden. Alltså är du ingen dålig förälder. Jag pratade om de som inte vill det. Inte er som inte har annat val.

      Är man en bättre förälder om man lägger sig ner på hallgolvet och ligger där i saknad och längtan tills barnet kommer hem igen?

      Många har barnen varannan vecka. En del försöker se något positivt i veckan utan barn. Varför döma det så hårt?

        Jag tänker att barnfria veckan är svår och härlig precis som barnveckan men på helt olika sätt.

        Men vad är det som är svårt att fatta? Jag menade föräldrar som längtar efter barnfria veckor. För att vara barnfria. Inte som försöker hitta mening med den vecken heller. Självklart blir ingen gladare av att deppa varannan vecka. Att ha saker att längta till för att slippa sakna är ju en helt annan sak.

        Pratar om föräldrar som bara tycker det är skönt vara ensam. Som tycker det är skönt slippa sitt barn. Såna föräldrar borde inte skaffat barn. Man skaffar inte barn för att ha dom varannan vecka.

          Men gör du aldrig det? Längtar efter egentid och att va själv?
          Jo en del skaffar faktiskt barn med den vetskapen. Alla är inte ihop med den andra partnern ens från början vet du.
          Min kompis och hennes fru har t.ex. barn med ett manligt gaypar, de har varannan vecka.

          Vem tycker inte det är skönt att va ensam ibland ?? ?

      Då har du aldrig sett vad en kass förälder egentligen är. Du har dessutom ingen aning om vad de du tex ser som fantastiska föräldrar egentligen tänker innerst inne. Det är inte tankar som gör en till en dålig förälder, det är handlingar eller brist på detsamma som avgör vad man är för slags förälder.

        Jo en kass förälder längtar tills barnet är borta varannan vecka. Det är en sak om det är ett måste. Men att längta efter nåt så onaturligt. Stackars barn som växer upp idag med många föräldrars inställning. Oj vad de ska känna sig otrygga.

          Men gud vad du överdriver. Barnens riddare…
          Man vill inte ”slippa” dem bara för att man ser fram emot en vecka för sig djälv OCKSÅ.

          Gud vad bra att ni perfekta föräldrar är här och kan berätta hur kassa alla är!

      Fy fan vilken kommentar! Att vilja ha egentiden man får på barnfria veckan betyder inte att man inte ska ha barn! Jag ser det som det bästa av två världar. Sluta döma!

        Jag dömer verkligen föräldrar som ser det som en lyx med barnfri vecka. Vad skaffade ni barn för? En sak att man planerar in saker för att slippa vara ledsen, slippa sakna så mycket.

        En bra förälder vill inte vara utan sitt barn varannan vecka. Men kanske måste vara det ändå. Skillnad på att vilja och måste.

        Så jo längtar man till veckan då man är barnfri för att slippa barnen. DÅ är man kass förälder.

          Men nu ÄR det ju så! Skaffade inte barn för att ha dem varannan vecka nej. Gifte mig inte för att skilja mig heller. Kan lika gärna se den positiva sidan av det. Sen ör det ju så att hur man tänker om det inte påverkar saken negativt. Man kommer ha dem varannan vecka oavsett om man ligger och gråter den barnfria veckan eller om man gillsr den och gör nåt av den. Varför är det ena tankesättet värre fast resultatet (barnen är inte där) är samma?
          Aldrig sagt att jag ”längtar efter att slippa dem”, däremot kan jag se fram emot saker jag ska göra under dem barnfria veckan och det lugn som råder då, skillnad tycker jag.

        Så fy fan gå in med den inställningen att det är det bästa av två världar slippa barnen varannan vecka. Hoppas att du inte har några barn. Hur kan det vara det bästa? Ett måste, ja så kan det vara. Men det bästa? Du ska fasiken inte äga så mycket som en hamster.

          Ser det inte som att slippa. Men livet med barn är krävande, det ser man ju hela tiden folk skriva här? På barnfria veckor kan man jobba mer, ägna sig åt intressen och vänner, dejta osv. Livet som det var innan barn – bästa av båda världarna. Så är man pigg och redo för nästa barnvecka som såklart också är härlig och mysig! Barnen är ju inte borta från ens liv, de kommer ju alltid tillbaka.

      Wow, ny lägstanivå för ”kass förälder”. ?

      Jag kan inte förstå korrelation mellan att ”vara en dålig förälder” och ”längta efter barnfria veckor”?
      Vad är det som gör en till en dålig förälder då? Vad är det för fysisk och mental aktivitet man utövar menar du, som gör en till just ”dålig” för stt en förälder också uppskattar att vara själv?

      Är man dålig på sitt jobb om man längtar hem en dag? Eller helst skulle vilja förlänga semestern också då?
      Är man en dålig partner om man inte vill spendera varenda minut ihop då också?
      Om man tröttnar på sin utbildning en kort stund, är man en dålig elev då och bör få sämre betyg?

    Håller med honom, det är onaturligt att inte sitta fastklistrad vid sina barn.
    Det skrämmer mig.
    Min dotter börjar på förskola om 2 månader och jag gråter redan vid tanken att vara ifrån henne 6 timmar om dagen. Det känns fel och onormalt.
    Jag är så tacksam över mina många (jämfört med andra länder) dagar hemma med henne men det är inte rätt. Det är inte normalt. Men hur ska jag ge henne ett bättre liv? Jobbar 65% men mindre skulle inte funka rent ekonomiskt.

    Vill ha pengar bara för att kunna vara hemma med henne. Hon är min värld.
    Tycker så synd om Nemo och föräldrar som inte kan vara med sina barn, det gör fruktansvärt ont och är rent ut sagt traumatiskt för både förälder och barn.

      Själv kunde jag inte vänta på att min minsta skulle börja förskolan. Hatar att vara föräldraledig. Har två barn som jag älskar mer än livet men fasen vad jag behöver ha mitt huvud och min kropp för mig själv med jämna mellanrum.

        Det kan man väl ha trots att man är föräldraledig, om man inte är ensamstående då. Bara att vänta in respektive och gå ut en stund. Boka in något på helgen.

          Haha fan va trött jag är på folk som tror att egentid är att boka in något på helgen! Jävlar vad jag känner med dig som är ensamstående intro i första tråden ❤️

            Vad är egentid då? Undrar genuint.

      Man vänjer sig, hon är ju så liten fortfarande. Det ör naturligt att va ifrån barnen lite när de är äldre.
      Förstår att det känns så nu men senare kommer du ha annat i livet också som du uppskattar, barnen kan inte allt allt allt.

      Det är INTE traumatiskt med varannan vecka, herregud! Sjukliggör inte nåt som är vardag för så många.

        Säger föräldrar med barn varannan vecka. Vad säger barnen som vuxna? Vad jag har hört och förstått så är det väldigt olika. Jag personligen hade aldrig pallat att ha två hem och byta varje vecka.

          Och då har man heller ett hem med två olyckliga föräldrar som inte vill bo med varandra? Tänker att det också är ganska skadligt!

            Föräldrarna kan ju även turas om att bo hos barnet…

              Exakt det jag menar.

                Samt så är det ofta så att barnen tvingas bo med nya respektive och deras barn fast de kanske inte vill.

              Det känns som det sällan funkar.. då måste man fortfarande ha ansvar för ett hem tillsammans samt ha tre boenden, inte många som har råd med det.

                Det räcker med två boenden, föräldrarna får bara lösa det som de två vuxna de är. Det är lätt att säga att det inte går och sen lägga ansvaret på barnen för att de ska få det att funka för dom.

                  Så man ska dela på två boenden med en person man separerat från? Då får man inget privatliv och ingen fristad från denne och från de konflikter som kan ha gjort att man separerade… Tror inte alla mår bra av detta och det påverkar barnen. Tror det är lite av en utopi.

                  Vem lägger ansvaret på barnen? Aldrig hört om.

          Jag ÄR ju ett sånt barn! Därför blir jag irriterad. Sätt inte den stämpeln på folk.
          Vad är lösningen anser du? Att hålla ihop och bråka (mer traumatiskt) eller bara bo hos en förälder??
          Anonym 14.08

            Föräldrar kan bo varannan vecka, för att det har funkat för dig med två hem kan man inte anta att alla barn mår bra av det.

              Inte alla, men många. Har inte mött nån traumatiserad och jag jobbar med barn.

            Sen går inte alla isär heller pga bråk, ibland för att de har blivit vänner istället eller av andra mindre dramatiska orsaker.

              Många lär börja bråka om de måste bo med sitt ex…

                De bor inte med exet. När du bor i vuxna lägenheten/huset bor han med barnen och tvärtom.

                  Nä men du sa att många går isär pga annat än bråk. Trodde du menade att de skulle fortsätta ihop då.
                  Men seriöst, vill du dela boenden med ditt ex? Aldrig ha nåt eget?

          Mjae alltså nu får du nog hålla dina hästar! Är själv skilsmässobarn sedan jag var 6 år. Såklart hade jag hellre velat att mina päron höll ihop men jag vet att dom försökte men det gick bara inte. Två hem har många gånger varit min räddning (har ingen förälder med några problem med psykisk ohälsa eller beroenden).
          Som vuxen hade mitt hjärta gått sönder om de hade hållit ihop för mig och min bror. Mina föräldrars separation har gett mig så mycket och så mycket insikt att man måste följa sitt hjärta för det skapar trygghet!

        Precis säger du ja. Säg vilket barn som inte hade haft bråkfria föräldrar istället för att bo i en resväska.

    Förstår ju att om man separerar så blir det varannan vecka, men kan inte sätta mig in att ha det så själv. En del kanske vänjer sig?

    Har en fyraåring och en åttaåring och vi längtar halvt ihjäl oss ibland efter varandra, då snackar vi tidsrymd av ett halvt dygn-dygn. Kan gå till posten och hämta paket och fyraåringen kommer sen springande helt lyrisk ”mamma mamma!” och möter mig i dörren : )
    Förstår att för vissa föräldrar är det superjobbigt med 50%, medan andra njuter av ”egentiden”. Själv tänker jag att har man barn så vill man väl vara med dem så mycket som möjligt, även fast små break här och där är riktigt nice.

    Sjukt med föräldrar som väljer varannan helg dock.. fattar verkligen inte hur man är funtad då. Snacka om att missa det mesta.

      Är väl dock ungefär bara (#intealla) pappor som väljer/går med på varannan helg. Under mina 35 år har jag stött på EN familj där barnen var varannan helg hos sin mamma. Det var min klasskompis på lågstadiet.

        Hade en granne vars pappa hade hela vårdnaden och mamman var inte närvarande pga missbruk och psykisk ohälsa tror dom hade övervakade träffar ibland men det är enda gången jag sett en pappa ta mer ansvar för barnet än en mamma

        Och jag minns att man funderade om hennes mamma var sjuk eller något. Men hon var fullt normal och bodde i samma kommun till och med.

        Verkligen inte alla pappor. De absolut flesta har 50/50. Min mans ex har varannan helg och hon skolkar från sina helger så ofta hon kan, vi får dra vita lögner för hennes barn om varför mamma inte ”kunde” den här helgen heller.

          Spyr på såna människor, rent ut sagt. Hur kan man vara så självisk och korkad? Varför slaffar man barn om man inte orkar varannan helg. Snacka om egoistisk och ansvarslös.
          Barnen växer upp och tror att felet ligger i dem själva. Hej ångest, anknytninsproblem och en rad andra hjärnspöken.

          Hatar föräldrar som överger sina barn. Hatar.

          Suck.

          Skillnad på att säga att de flesta pappor har barnen varannan helg och att säga att de flesta som har barnen varannan helg är pappor.

            Det är sant.
            Det är också sant att de flesta pappor är bra föräldrar som inte skulle vilja ha dem bara varannan helg.
            Flera saker kan liksom vara sanna samtidigt.

          Det stod inte att alla pappor har barnen varannan helg och att ingen mamma någonsin haft det.

            Ibland undrar jag hur läsförståelsen kan vara så kass när sociala medier har så mycket text att läsa…

          Så hemskt. Säkert rätt ot men min man berättade en hemsk historia om en vän han haft i sitt hemland som när de var små alltid bad min man hänga med för att hänga bakom buskarna vid ett hus där en familj bodde. Min man sa en dag att han inte vill gå dit mer för han fattar inte vad de gör där och pojken sa att han tittar på sin mamma som lämnat honom och pappan och bor där med sin nya man. Det värsta är att de bodde i samma stad men hon ville inte veta av dem längre. Killen dog senare i kriget. Jag blir seriöst ledsen bara jag tänker på det.

        Måste ju ha nåt att göra med pappor inte burit barnen i magen, fött dem, ammat dem mm, att det är därför vissa knyter an så taskigt… Plus deras egna ointresse, ego, taskiga könsroller hemifrån eller vad det nu kan vara..

        Dock har jag läst en del tragiska historier där det faktiskt varit mamman som helt övergett hela sin familj, sina små barn, och sen skaffat nya med någon annan..

          Ja, det är fruktansvärt när män överger sina barn…men.. hear me out..det är snäppet värre (för barnet) om det blir övergivet av mamman (om hon är den primära anknytningspersonen). Mamman är barnets hela universum. När hon försvinner (jobb, död, separation etc) så påverkar det barnet mer än om pappan försvinner.

          I vissa fall är pappan/farmor/adoptivförälder primär anknytningsperson och det är nog lika traumatiskt för barnet att separeras från denne.

          Men ja, män är generellt inte lika ”mammiga” alltid. De har inte detta inbyggt på samma sätt som mamman. Vissa män kan dock vara mer mammiga än kvinnan men det är väl inte regel tyvärr.

            Ja jag håller helt med dig. Det finns helt underbara pappor, pappor som är bättre än mammor, men just mamman är så oersättlig. Det är ju också det här bandet man har sedan de legat i magen, man känt deras sparkar..
            Både jag och sambon skulle göra allt för våra och de tyr sig till bägge, men det finns ändå en skillnad där..

              Samma här, min man älskar min dotter onaturligt mycket och överöser henne med kärlek och omtanke men när hon behöver tröst då är det bara jag som gäller.

              En pappas duglighet som förälder mäts i ”pappighet” medans en mamma mäts i ”mammighet”.
              En bra mamma ger sitt barn den närhet barnet kräver de första månaderna då hon förstår att barnet redan är fsät vid henn efter 9 månader i magen. Visst, alla mammor kan inte ge sitt barn obegränsat med närhet men hon försöker.

              Pappan har en annan, lika viktig, roll.
              Ett barn behöver verkligen båda föräldrarna, annars hade det inte spelat någon roll om ena föräldern saknades.

              Men de fleata gör ju sitt bästa, det får räcka. Det är svårt och man får försöka låta bli att döma andra föräldrar trots att de ibland tänker konstigt.

                Din man älskar din dotter?

                  Sin menar jag.

          Verkar dock i endel familjer som mamman är dåligt på att släppa in pappan i början. Jag tror helt enkelt att mammor älskar sina barn så mycket, vill vara varje sekund med barnet, göra allt med barnet, och glömmer att släppa in pappan och låta pappan ta med ansvar och knyta an till barnet ordentligt.

            Det som är svårt med det är ju att som regel är mamman hemma först. Jag hade tex inte kunnat gå tillbaka till mitt fysiskt krävande jobb direkt efter födseln och delat första månaderna 50/50. Och vill babyn helst ha mig, ja då får den såklart det, vilket ju leder till att den blir alltmer mammig. Nu när barnen är större så är de ofta ensamma med pappan när jag är på jobb och de söker sig till oss båda för tröst och sådär, så jag tror helt klart att det går att göra ”brytet” och att det är bra att göra det så att inte en person blir helt oersättlig. Dock tycker jag inte att man behöver hetsa med det från att babyn är bara veckor gammal och liksom ”pappan är lika mycket förälder, går ju super att lämna barnet en helg med sin förälder ju” eftersom många riktigt små just knutit an så mycket till mamman.
            (Inte för att du skrivit det i inlägget alltså, men generellt)

      Kan ju säga att det inte är alla föräldrar som får välja varannan helg utan blir tilldelade det. Fast de vill ha mer.

        Om en tingsrätt har beslutat om umgänge varannan helg mellan ett barn och en förälder finns det med största sannolikhet goda skäl till det. Och om man av den andra föräldern har blivit ”tilldelad” varannan helg men man vill ha mer och det inte går att komma överens så ligger det i ens föräldraansvar att väcka frågan rättsligt.

      Jag står 100% för åsikten att man är en kass förälder om man väljer att ha sina barn enbart varannan helg.

    Kommer inte ens ihåg när jag senast haft ”egentid” om man inte räknar in tiden då barnen somnat eller typ gå och handla? Är sååå trött efter att ha varit mer eller mindre ensam med 3 små barn i sommar men ändå så känner jag liksom inte direkt nåt stort sug efter att vara helt utan dom? Att ha ensamtid med ett barn i taget däremot, det är fint och avslappnande på många sätt, men att vara utan alla 3 samtidigt? Neej alltså, jag vill liksom inte det just nu iallafall? Även om jag ibland längtar iväg så känns tid borta från dom som tid bortslösad. Så, jag förstår Nemo så väl och det är också för mig en orsak till varför separation under småbarnsåren aldrig kommer bli aktuellt om det är upp till mig. Min mardröm är typ att pappan ska bli kär i någon annan och lämna så jag tvingas ha barnen varannan vecka..

    Och ja, jag vet att jag borde vilja göra även annat än bara vara med barnen men för tillfället så vill jag inte det. Lider med alla som tvingas dela tiden med barnen på det här sättet. ?

      Har du inte alls behov av eller känner du inte för att åka och träna, ta en promenad/springa en runda, gå till frisören, gå och fika med en kompis/ta en öl på stan?

    Själv läste jag DN i morse med en klump i magen och ”glad” över valet att inte få barn. Den värld min brors barn får växa upp i kommer att vara svår.
    https://www.dn.se/varlden/extremernas-sommar-kan-bero-pa-ovantad-klimateffekt/

      Håller med dig. Jag lär inte heller skaffa barn av just samma anledning som du. Den värld vi fullständigt håller på att förstöra, det vill man ju inte se ett barn få växa upp i. Utrotade arter, extremväder, torka, ökad fattigdom till följd av värmen. Nä tack.. ?

        Dagens barn är dock mycket mer medvetna än vad vi var när vi växte upp, och man får ju hoppas nu att fler av rätta åtgärder tas, att man kan vända det som sker.
        När jag kramar på mina barn sitter jag inte och tänker på klimatförändringarna, det finns annan aktiv tid till det. Viktigt att vi gör nåt, utan att klä allt i svart och hopplöshet.
        Världen har dessutom alltid varit hård och svår för barn, om man ska se den stora bilden.

          Jag brukade tänka så när jag var liten. Att vi som var barn på 80-talet nog skulle få slut på krig och svält när vi var vuxna för alla barn avskydde ju krig och svält. Sen växte vi upp till samma sorts våldsamma och egoistiska sort som våra föräldrar. Jag tror tyvärr inte att dagens barn kommer att vara annorlunda på något sätt.

          Men det där är ju bara en försvarsmekanism. Det är redan kört. Att dagens generation unga och barn är mer medvetna spelar ingen roll. Det är för sent och det kommer bli mycket mycket tufft för människan framöver. Att inte vilja sätta barn till världen under dessa premisser är faktiskt bara rimligt.

            Men när i historien har det varit bra timing att sätta barn till världen då? Ok, 60-talet var nog bra. Men annars har det ju varit krig, svält och elände konstant och man har knappast förväntat sig att överleva särskilt länge. Lider inte av att vara i livet just nu och inte mina barn heller. Skulle allt gå under får man väl se till att ha så roligt man kan innan dess.

              Men nu handlar det om mänsklighetens kommande utrotning och det sjätte stora massutdöendet som dessutom redan pågår. Ojämförbart med ungefär allt annat.

                Du tror att hela mänskligheten kommer att utrotas pga klimatförändringarna? Onekligen kommer världen bli en svår plats för dagens barn och kommande generationer. Extremvärme, torka, svält, stora landmassor som läggs under vatten, kollapsade ekosystem. Men slutet för mänskligheten, nej. Tyvärr är det fakta att de som drabbas allra värst av klimatförändringarna är de som har minst utsläpp, dvs fattiga människor I Asien och Afrika. Redan nu pågår en humanitär katastrof i Madagaskar där 1 miljon människor svälter pga torka som orsakats av klimatförändringarna. Det är alldeles ohyggligt och fruktansvärt orättvist. Men som sagt, det är inte slutet för hela mänskligheten.

                Man får väl hoppas att det sker förbättringar. Men om inte och mänskligheten utrotad inom de närmsta 100 åren så ja, då utrotas ju vi alla. För 100 år sen hade ju många av oss som skriver här redan dött en troligen plågsam död.

                  Lite så ja. För planetens skull är det ju tyvärr mycket bättre om vi försvinner. Sann utilitarism?

              Håller med dig E. Jag förringa absolut inte klimathotet men det finns ingen tid i historien då det har varit säkrare att föda barn. På 1300-talet dog 30 % av Europas befolkning av pest, under stora delar av 1900-talet pågick världskrig med 80 miljoner döda vilket motsvarade 3 % av hela jordens befolkning. För 100 år sedan fanns inte ens antibiotika så folk dog av vanliga infektioner.
              Men visst, det KOMMER bli tuffare för mänskligheten i framtiden men då får vi väl anpassa oss till det?

                Människan är ju otroligt anpassningsbar. Vi kommer ju klara oss relativt bra i jämförelse med en hel del andra grupper i världen. Innebär det att det blir lätt för oss boende i norden och/eller rikare länder? Nej.

    Dessa ego foraldrar som bara tanker pa sina egna kanslor: Om det kanns sa for honom, tank er da hur det kanns for de sma barnen…

      Usch vad sorgligt. Förhoppningsvis lever de som barn brukar göra mer i nuet och trivs där de är. Men ändå, som vuxen kan man ju tänka mer rationellt, tänk ett barn som verkligen saknar och inte kan göra något åt sin situation.

    Det är intressant med män som gnäller när de vart frånvarande hela barnens tidiga år och kvinnan dragit lasset medan man poddar och spelar paddel 🙂 sen vill man komma för det roliga när barnen är lite äldre.

      Från en säker källa?

      Jag trodde att dom flesta barnen skulle vara med mamma den första tiden när dom föds, pga amning och anknytning och nåt sånt. Så delad vårdnad blir väl senare, eller? Man kan väl inte vara mer tillgänglig än man kan som förälder oavsett. Jobb måste göras, pengar ska in i hushållskassan och dom enorma huslånen ska betalas även när man är två föräldrar i samma familj. Jag antar att varje par pratar om inkomstfördelning och arbetsfördelning när dom bor tillsammans. Är den ena hemma med barnen så måste den andre jobba, då staten inte försörjer arbetsföra människor.

    Jag har inga barn men känner exakt så när jag är ifrån min hund! Om man är bortrest eller nåt. Händer väldigt sällan bara för att saknaden blir för stor ?

    (och ja jag jämför känslan mellan att vara ifrån barn och hund. Jag vet inte hur det är att ha barn, men jag vet hur det är att vara ifrån en individ man älskar gränslöst.)

      Jag saknar med min hund så fort jag är ifrån henne. Längtar alltid hem till henne när jag reser även om jag vet att hon har det toppen hos mina eller sambons föräldrar. Jag känner mig nästan lite halv när hon inte är nära, så jag förstår att det måste kännas märkligt att inte ha sitt barn hos sig under halva deras uppväxt.

    Jag har inga barn men känner exakt så när jag är ifrån min hund! Om man är bortrest eller nåt. Händer väldigt sällan bara för att saknaden blir för stor ?

    (och ja jag jämför känslan mellan att vara ifrån barn och hund. Jag vet inte hur det är att ha barn, men jag vet hur det är att vara ifrån en individ man älskar gränslöst.)

      Jag har både barn och hund och jag känner samma saknad, så jag förstår dig verkligen! ❤

    Men det där är ju bara en försvarsmekanism. Det är redan kört. Att dagens generation unga och barn är mer medvetna spelar ingen roll. Det är för sent och det kommer bli mycket mycket tufft för människan framöver. Att inte vilja sätta barn till världen under dessa premisser är faktiskt bara rimligt.

    Otroligt fint skrivet av honom

    Men gud så överdrivet.

    Man vänjer sig med tiden.
    Har man partner och vänner behöver man ju dessutom inte va helt ensam när barnen åker till den andra föräldern, så det är ett tips!

    Han kan väl bara fråga Oliver hur han bär sig åt. Han ser ju hellycklig ut som barnfri ?.

      Nä men stackars Oliver hinner ju inte. Han ska franska runt med A.

    Han verkar vara en fin och bra pappa. Men har han inte nästan hela tiden han haft barn varit separerad från mamman så han har väl aldrig haft barnen på heltid så han är väl van med att bara ha dem på halvtid menar jag. Sedan är det klart att längtan blir extra svår ibland särskilt om man är deppig och ibland kan han säkert, som andra föräldrar, uppskatta egentid.

    Har båda barnen samma mamma? De är ganska lika så jag gissar på det.

      Japp, samma mamma

    Och en annan ”influencerpappa” träffar sitt barn Max 4 dagar i månaden…. Kontraster.

    Har så svårt för gråtinlägg kompletterat med en ”sorgsen bild”. Too much.

    Fruktansvärt. Stackars barn. Förstår verkligen inte hur man kan skilja sig när man har småbarn. Helt obegripligt.

      Ja, eller hur? Och dessa tva forsokte inte ens halla ihop fran borjan, aven om de var vanner. Man har en skyldighet mot barnet att i alla fall forsoka. Man maste inte vara stortforalskad. Karlek kan faktiskt vaxa fram ocksa. (I manga delar av varlden har man fortfarande resonomangsaktenskap och karleken vaxer i de flesta fall fram med tiden.)

      Även om du inte förstår, vilket är helt okej, så kanske du bara kan acceptera att såhär blir det i vissa fall, och de flesta gör det allra bästa dem kan av situationen. I Sverige far väldigt få barn illa av att ha separerade föräldrar, om man jämför med de som lever med icke separerade föräldrar.

    hahaha asså i’m sorry men ”det känns som att vara handikappad”……. really

    Det här är typ det mest krystade jag läst?

      Verkligen!
      Han vill väl plocka sympatipoäng.

    Det här ju så himla gulligt skrivet av en man. Åh guud mitt hjärta smälter. ?

      ?

      Fint skrivet. För att vara man alltså.

    Åååh min största skräck (bortsett från sjukdom, död o annat obvious). Får kalla kårar. Håller verkligen med i tanken kring det helt onaturliga i att vara ifrån sina barn. Jag skulle gå sönder.

      Jag med. Så onaturligt vara borta från sitt barn.

    Men jag hänger faktiskt inte med här. Det är nån Nelly han gjort slut med nu medan en Frida verkar ha fått iallafall ett av barnen enligt hans instaflöde?

      Frida är mamma till båda barnen men det verkar vara ett tag sedan de delade på sig.

    Att va ensamstående med barn varannan vecka innebär att man tar 100% ansvar på sin vecka. Det innebär att all tid går till barnen. Jag ser inget konstigt i att längta efter egentid. Är man två personer om barnen hela tiden innebär det att det finns utrymme för att växla, 50% ansvar alla veckor. En stor eloge till alla ensamstående föräldrar som har sina barn själva 100% alla veckor!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.