20 år sedan 9/11

Glöm aldrig.
Jag kommer aldrig glömma.
Mamma ringde och väckte mig.
Vi låg 3 timmar efter New York så klockan var 05.46 när det första planet kraschade in i det norra av tvillingtornen.

Vi pratade om det igår när vi var och käkade middag, och det känns fortfarande som att det hände alldeles som igår.
Jag minns varje minut, klumpen i magen, och rädslan när jag insåg att människor jag kände och älskade, riskerade att vara på ett av de kapade planen.
Det har gått tjugo år, men det går inte att ta in, samtidigt som det är så viktigt att inte glömma.
Inte glömma någonting av det, även av det som kom sen.

Det här inlägget innehåller ingenting ”Bloggbevaknings-relaterat” alls, men jag tar mig friheten att skriva det här inlägget ändå, eftersom det är viktigare att uppmärksamma och minnas den här dagen och allt som skedde då och i efterspelen av 9/11, än all smygreklam i världen.

Var befann du dig när terrordådet inträffade?
Minns du det lika tydligt som jag gör?

Jag skulle även vilja rekommendera Netflix nya dokumentärserie – Vändpunkten: 11 september och kriget mot terrorismen.
Vi såg klart den i förrgår och tycker båda att den var väldigt sevärd.

208 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Pssst…11/9

      Eftersom man i USA säger 9/11 så är det väl ganska uppenbart att händelsen kallas 9/11

        På svenska heter det ”elfte september”.

        Ok sant, får bara en tankevurpa eftersom jag ”tänker svenskt”? Men vi vet alla vad som menas

        Säger du ”nio elva” på svenska?

          Jag tänker väl att vi i Sverige säger 11:e september..?

            Min kommentar var till ”nk” ovanför dig.

              Nej jag säger nine eleven:)

        Är väl inte så konstigt att man säger ”nine eleven” även i Sverige när man pratar om det, det har blivit lite som att attacken heter så. Alla fattar.

          De flesta här inne fattar såklart, framförallt givet kontexten, men i skriven (svensk) text betyder 9/11 nionde november, så det är ju inte en helt obetydlig skillnad. Nu är jag själv i åldern att jag gick på högstadiet när detta hängde, så datumet är rätt cementerat i mig så att säga, men vore inte jätteförvånande om yngre människor kanske förvirras gällande kring vilket datum som avses om uttrycket 9/11 används i svensk text, särskilt om de läser det ”nionde i elfte”, och inte ”najneleven”.

          Med det inte sagt att Camillas inlägg behöver anpassas till att samtliga människor födda en bit in efter millennieskiftet ska behöva haja på en gång (dessutom hyfsat irrelevant för ämnet om det specifika dådet skedde i september eller i november), men tycker uppmärksammandet om att det KAN missuppfattas var helt rimligt. Sen får ju Camilla göra vad hon vill med den informationen. 🙂

            Jag säger personligen oftast ”elfte september” men har säkert sagt ”nine eleven” vid något tillfälle och skulle framförallt förstå vad som avsågs om någon använde det uttrycket i tal. I skrift skulle det kräva en mer kontext förstås, annars skulle jag undra vad som händer den 9de november ?.

              Kristallnatten
              Berlinmurens fall

                Haha ja men se där, min pappa som generellt är väldigt intresserad av historia och specifikt den delen skulle säkert i första hand fått Berlin-associationer om han läst 9/11 utan kontext i skrift någonstans, snarare än 11/9. 😀

            Jag tror nog att 9/11 – ”nine eleven”, är så välkänt att även de födda på 00-talet och senare fattar.
            Säger inte att du har fel, 9/11 är något annat i Sverige. Men det är typ så det ”heter”. Precis som att alla fattar vad man menar när man säger att x hände efter ”tsunamin”. Tsunamin 2004 är inte den enda tsunamin som varit, men alla fattar, för det ”heter” så.

              Ja men förstår exakt vad du menar, min avsikt var dessutom att skriva ”vore inte jätteförvånad om -vissa- yngre människor”, men ordet ”vissa” föll bort. Antar att majoriteten av den gruppen har koll, i alla fall den äldre delen av gruppen, men ja, just i skrift är det ju ändå så lätt att man ändå läser det som nionde i elfte snarare än att byta över till engelska i hjärnan, i alla fall innan man förstått kontexten.

              Är själv absolut sämst på datum, år, historia mm. över huvud taget. Jag är fullkomligt hopplös på att minnas specifika datum även om jag fått dem upprepade för mig oändligt många gånger, så jag antar att jag utgår från mig själv i detta antagande. Haha. JAG hade antagligen snurrat till det! Men så är jag förstås inte representativ för den stora massan heller. 😀

                Haha nej men det är inte jag heller såklart, men bara häromdagen satt vi och pratade om bla ”elfte september” och min 17-åriga kusin var förvånansvärt påläst. Hon är såklart inte heller någon som representerar alla födda senare än 2001.

                Har detta blivit något man pratar om i skolan nu btw, nån som vet? På historielektionerna eller nåt? Jag är 92a och på högstadiet pratade vi inte om det på lektionerna, det var WW2 som dominerade historian, särskilt i 9an då vi la hela vårterminen på det.
                På gymnasiet pratade vi om terrorism på samhällskunskapen och då var 9/11 det som fick inleda hela temat, men det var det enda. Så tänker att nu när det är 20 år sen kanske det börjat bli något barn får lära sig om i skolan?

      nej

      Nine eleven är nog det C vill få fram?

      Hur fan pallar man med att rätta detta med tanke på hela dess budskap?

        ? This

      Eller som Trump sa:
      seven eleven

    Jag hade precis kommit hem från föreläsning på universitetet när syrran ringde. Hon och hennes man bor utanför DC. Hon sa ”vi är okej men sätt på CNN”. Hann precis se första tornet kollapsa. Min svåger jobbade i Pentagon och han överlevde för att hans ordinarie kontor där planet kraschade var under renovering.

    Hade kort dessförinnan sökt till SAS utbildning för att bli flygvärdinna. Med posten den eftermiddagen kom deras svar att jag var välkommen på en första informationsträff. Jag tackade nej.

      Helt sjukt att det där är din verklighet! Låter som en början på en film :O

    Jag var på stan och hörde nyheten på en teve i en butik. Alla stannade upp. Precis då flög det andra planet in i tornet. När jag kom hem satt mamma i soffan och grät. Jag var liten så det var först då jag förstod innebörden av vad som hänt.

      Samma. Var med mina föräldrar i ett köpcenter, men gick och kollade lite själv i en butik där radion stod på. Jag hörde vad de sa, men det var först när jag mötte kassörskans blick jag liksom fattade. Att vi båda hört det gjorde det verkligt.

      Alla gick ut på platsen i mitten och stod med uppåtvända huvuden och såg på storskärmen när flyg nr2 kraschade. Surrealistiskt.

    Vi borde ligga sex timmar före NY…? Jag var hos farmor och hade precis slutat skolan.

      Hon bodde väl i usa då

        Ja, det vet alla som följer bloggen ?
        Kalifornien har Pacific time så LA ligger tre timmar efter östkusten dvs Eastern time.

          Nej det vet inte alla som följer bloggen ?

            Då är man en relativt ny följare

              Haha sluta nej man kan ha följt bloggen i tio år men ändå ha missat just de specifika inlägg som handlat om det. Jag t ex. har följt bloggen en evighet men fick veta detta för typ ett år sen eller så.

                Det var ganska många inlägg just om Camillas tidigare liv i USA i bloggens barndom.
                Bloggbevakning har funnits sedan 2016.

    Var på väg hem i bilen, kommer så ihåg hur overkligt det var

    Hade precis kommit hem från skolan, var 12 år. Mamma och jag tittade på tv. Minns att jag var så himla rädd för att det skulle bli världskrig.

      Usch jag med ? Vi fick gå igenom alla säkerhetsrutiner, tex var skyddsrum fanns och sånt ? Jag va också 12. Hade precis börjat 7:an

      Samma här, var 12 år, gick i sexan, hade just kommit hem till en kompis och skulle se på film. Innan vi fick igång VHS:en såg vi något torn som brann på TV men tänkte inte mer på det. På vägen hem berättade mamma för mig om attacken men tror inte jag förstod alls egentligen.

      Jaa samma här! Var 10 år och minns att mamma och mormor pratade om världkrig… Hade mitt, vad jag minns, livs första ångest och gick ut med en kompis till vår koja i skogen och tröståt godis (såna man köpte på lösvikt på kiosken, typ jenkatugummi ❤)

      Var 13, hade också precis kommit hem från skolan. TVn var på och mamma uppjagad. Jag gick för att titta och inte länge efter kraschade andra planet in i det södra tornet :/

      Exakt samma här, förutom att jag var 10 år.

    Det var nån gång efter kl. 17 när pappa kom hem från jobbet och slog på tv:n. Då hade bara ett plan kraschat och jag såg det andra planet att flyga in i det andra tornet i live sändningen. Det var kusligt. För innan spekulerades att det var en olycka, men då blev det klart och tydligt att det inte var det längre, och reportrarna blev helt tysta i några sekunder.

      Någon gång efter 17? Var bodde du?

        Antagligen österut om klockan hunnit bli fem.

          Ja självklart, men jag var nyfiken på var.

    Kom hem från skolan och satte på TV4, det var som att se en skräckfilm live.

    Var också i LA. Min granne väckte oss, livrädd. Då visste man ju inte om nåt skulle hända i LA också…

    Jag hörde något om det på skolan och för första gången någonsin gick jag hem och tittade på nyheterna.
    Jag hade varit i USA under sommaren. Jag hade träffat mycket släkt och bland annat en flygvärdinna. Jag kommer ihåg att hon skulle ha varit ombord på ett av flygen, men att hennes anslutande flyg var försenat så någon annan fick ta hennes plats. Obehagligt. Det visste visserligen inte jag om under tiden det hände, men kommer ihåg att vi blev skakade när vi fick telefonsamtalet på kvällen.

    Jag kom hem från skolan och skulle se på någon eftermiddagsserie och satte på Tv:n. Blev först skitarg för att de visade massa människor som satt och snackade i en nyhetsstudio men fattade snabbt innebörden av vad som hänt och den där eftermiddagsserien kändes plötsligt inte så viktig. Min kompis bror jobbade i det ena tornet men han var sjuk just den dagen och gick inte till jobbet…

      Alltså de som tagit ledigt/var sjuka… som att ha fått en ny chans i livet ?

    Jag sov igenom allt eftersom jag bodde i en tidszon 14 timmar före NYC. Väcktes på morgonen den 12:e av att en kompis ringde och var upprörd, han hade precis satt på morgonnyheterna. Så här i efterhand är jag rätt tacksam över att jag sov igenom det hela, jag slapp stressen över att se allt live.

    Var i England när detta hände. Kommer så väl ihåg det då jag pratade i telefon, samtidigt som nyheterna var på där de berättade om det första planet. I livesändning kraschar sedan det andra planet. Kan inte ta in vad som händer och försöker febrilt avsluta telefonsamtalet.

    Hade varit på skolresa i tre dagar och var jätteledsen för jag saknade min mamma (Var 9 år), fick sitta bredvid en supersnäll och poppis tjej på vägen hem och hon var den enda i klassen som hade mobil. Hennes pappa jobbade ofta i USA och han ringde henne för att berätta, hon fick ställa sig upp i bussen och försöka förklara vad som hänt. När vi äntligen(!!!) var hemma vid skolan så var det totalkaos på parkeringen, våra föräldrar kastade i princip oss in i bilarna och körde rally hem. Satt uppe sent, förstod inte vad som hänt riktigt men stort och konstigt var det.

      Ja, extremt konstigt att era föräldrar kaosade och ”körde rally” – på en parkeringsplats i Sverige? Vad trodde de?

        Inte så konstigt. Har du aldrig skyndat dig till något för att följa nyhetsuppdateringarna? Det där var en stor attack och det är rätt självklart att vardagen här också stannar upp, ingen vet nånting osv.

          Jag var på ett köpcenter, alla stannade upp och stod och såg allt hända på storbildsskärmen. Ingen körde rally.

            Nej? Eftersom ni ju som du säger hade en storbildskärm att se det på? Tror du det fanns storbildsskärm på parkeringen och i folks bilar då?

            Sedan menar personen kanske inte heller att dom satt i rallybilar med hjälm och en kartläsare bredvid som sa till hur de skulle svänga i nästa kurva. Måste man ta allt så bokstavligt?

              Men det är det väl ingen som trodde att de satt i riktiga rallybilar…? Köra rally = köra fort och vårdslöst vilket känns som en märklig grej att göra (speciellt med barn) vid ett sådant tillfälle. Radio finns i bilen om det är nyheterna man stressar till.

                Exakt. Märklig reaktion på eventuell kris: sätta barnen i bilen och köra vårdslöst.
                Risken att skapa farliga situationer är ju ca tiotusen ggr högre än chansen att det skulle ”lösa” något.

                  Men herregud. Köra rally hem kan lika gärna betyda att man kör raka vägen hem så fort man får, inte att man kör vårdslöst. Det är fan läskigt hur bokstavligt folk tar saker i det här kommentarsfältet.

                    Då vet du uppenbarligen inte vad ”köra rally” syftar till.

                      Jo eftersom jag själv gör det. Men vårdslöst? I hvete heller.

                      Så när du kör raka vägen hem och håller lagliga hastigheter kallar du det för att köra rally ? kanon

                      Ah exakt, jag kör 30 på en 90-väg och kör rally. Precis så!?

                      Du förstår att även 90 på en 90-väg är laglig hastighet? Dock inte ”rallykörning” för det.

                    Ja, Linneas beskrivning visar ju verkligen på sansade människor med sansad reaktion, på en svensk parkeringsplats:
                    ”totalkaos (…) kastade i princip oss in i bilarna och körde rally hem”

    Jag var bara 11 år gammal när detta hände. Var hemma hos en vän och jag minns att vi var så irriterade över att alla kanaler förutom ett fåtal visade bilder på tornet. Jag minns att 3:an visade Dawsons Creek men då vi inte kunde engelska så ville vi inte se det. Min väns mamma förklarade aldrig vad det var som de visade så vi trodde att det var en film som alla kanaler bestämde sig för att visa samtidigt. Även när jag kom hem och mina föräldrar förklarade så förstod jag inte innebörden av de hela.

    Jag var på väg hem från skolan och hörde nyheten via chaufförens radio. Minns att det var en otäck känsla och jag var så rädd att det skulle leda till ett nytt världskrig. Man kände i luften att ”allt” hade förändrats. Världen var inte densamma längre.

    Befann mig på en flygplats i Skottland, väntades på hemresa, blev väldigt försenade. Var typ 14 då så fattade inte riktigt, inte initialt iaf.

    Jag var sju år, minns inte själva händelsen eller så men jag kommer ihåg att vi pratade om det i skolan dagen efter, som små förstagluttare ville vi rita teckningar till USA, vilket vi gjorde.

    Den här händelsen har däremot haft stort inflytande över mitt arbete, och jag är både glad och förbannad att USA drog sig ur Afghanistan.

    Tyvärr har jag svårt att ens bli vemodig över tvillingtornens fall. USAs reaktion på terrordådet och vilka konsekvenser det fått för helt vanliga människor som råkat vara födda i ”fel” del av världen tar udden av tragedin för mig. Jag vet att det är feltänkt av mig: de människor som dog och i övrigt drabbades direkt av tornens fall är verkliga och viktiga och jag förstår på ett intellektuellt plan att det är en tragedi. Men asså herregud vad USAs ”krig mot terrorn” har förstört så otroligt många fler människoliv. De har skickat unga amerikanska pojkar rakt in i döden (eller rakt in i ett liv av c-PTSD för att ordern varit ”döda alla”); de har totalförstört städer, infrastruktur, ekonomi och inte minst familjer där folk dött som flugor; de har tvingat jag vet inte hur mycket människor på flykt och varit del av att skapa det västerländska narrativet att vi inte ”kan ta emot fler” vilket dehumnaiserat varenda människa som tvingats fly. Nä asså jag har så jävla svårt att känna sympati med USA som nation.

      Det är rätt naturligt att vi som bor i västvärlden och delar oerhört mycket kultur med USA blir mer berörda av en attack ”här”. Jag tror att de flesta i grunden tycker att alla oprovocerade attacker där oskyldiga dör är hemska men ju närmare, desto ondare. Det är inget konstigt alls. Sen att det var ett fruktansvärt sätt att attackera på, att kapa kommersiella flygplan, och attackera mitt i en stad dit många svenskar har en fin koppling.. Det blir traumatiskt.

        Lägg till att det livesändes när attack 2 skedde, det var nog där man tappade det. Första var en chock men det andra var overkligt. Och att sedan se tornen rasa live när man visste att brandmän gett sig in.. Usch jag ryser verkligen. Att vi vart med om detta.

        Precis. Och detta var en attack mot hela västvärlden (dit också vi hör), att de valde just de mål de valde var symboliskt. Ingen visste heller vad som skulle hända sedan, om fler platser i tex Europa skulle attackeras. Så reaktionerna då var helt rimliga.

      Jag tänker att man absolut inte måste tycka synd om USA som nation, och att det är fullt möjligt att känna sympati med offer samtidigt som man fördömer USAs aktioner, hur de har hanterat situationer och vilken effekt det har fått för världen.

      Helt enig. En tragedi ja, och värt att minnas, men fyfan hur landet har skött det efteråt..

        Ren nyfikenhet. Hur borde de ha hanterat det?

          jaha? så enligt dig är det helt normalt och rimligt att de invadera Irak och mördade massa människor och förstörde landet helt och hållet.

            Är det enligt dig helt normalt att kapa flygplan, med helt oskyldiga människor i, för att krascha massa byggnader med ännu fler oskyldiga människor i?

            Självklart är det sorgligt när oskyldiga och civila människor dödas, oavsett var det sker.

              Är du seriös? Vad hade Irak med dådet att göra? Snälla läs på lite.

      Extrem hård kommentar.

        nej det som är extremt hårt är hur USA hanterade tragedin efteråt och använde det som ursäkt för att invadera och döda massa människor i Mellanöstern.

    De två planen flög in i WTC kl 8:46 resp 9:06 lokal tid alltså kl 14:46 resp 15:06 CET.

      Och Camilla bodde inte i Sverige när detta hände….

        Nej, och det har jag skrivit om i en tidigare kommentar. Andra har också påpekat det.
        De flesta svenskar torde dock ha befunnit sig i Sverige den dagen varför klockslagen i Sverige är relevanta 🙂

          Vad har tiden med saken att göra då, om man befann sig i Sverige?

            Tiden har ju absolut med saken att göra på samma sätt som datumet.

      För ordningens skull:
      Vissa källor anger 9:03 och inte 9:06 för det andra planet

    Minns att det var väldigt obehagligt och läskigt. Hade också tankar om världskrig. Men nu i vuxen ålder kan jag inte hjälpa att tänka hur knäppt det är att det blev sådan oerhört stor grej eftersom det drabbade just USA. Hur många dör i krig och oroligheter runt om i världen? Hur många har dött efter detta, pga av USA?

    Obs. Menar absolut inte att förringa någons upplevelse. Allas liv är värdefulla. Oavsett nationalitet.

      På samma sätt som man vet att hus brinner ner världen över varje dag, men ändå blir du kanske mer drabbad och upprörd när din grannes hur står i lågor. Allt är hemskt men man sätter allt i relation till sin egen närhet, till saker man känner igen, kanske besökt, har minnen från. Kanske känner människor som blir drabbade. Förringa inte denna enorma katastrof bara för att fler katastrofer sker liksom.

        Ja, jag förstår så klart närhetsprincipen. Såg även att du hade kommenterat att vi ju såg detta live (så även jag), vilket givetvis bidrog till det surrealistiska. Men jag har ju ingen relation till USA? Mer än kulturmässigt, då. USA som nation är inte som min granne. Det var inte ”kunde ha varit jag” (vilket egentligen är ett ganska egocentriskt perspektiv, om vi ska vara ärliga). Det var fortfarande ett land långt bort.

        Och förringar som sagt inte någons upplevelse (och känslor kring det). Men konsekvenserna som blev har ju skördat fler offer, och det är beslut som USA har tagit. Inte de där ”främmande från ett främmande land med främmande åsikter”.

          Närhetsprincipen funkar inte bara geografiskt utan även kulturellt. Vi har generellt lättare att relatera till USA än Mellanöstern liksom.

            Självklart! Men den emotionella aspekten måste ju vara viktigast? Jag kan ju tex tycka ”det var tråkigt” om min granne (som utåt sett tycks ha mycket gemensamt med mig) som bryter benet medan jag kan känna ”oj, kan jag hjälpa dig?” med en annan granne, även om jag knappt hälsat på denna, endast för att jag känner mer för den individen. Och det är just det som jag finner som knäppt, nu i vuxen ålder. Hur vi tycker ”mer synd om” någon som vi TROR att vi delar mer med, baserat på vilken nation den lever inom, än någon annan som vi av någon anledning tror oss ha mindre gemensamt med, baserat på att denna lever i en annan, för oss främmande, nation.

              Ingen har väl sagt att det är ”mer synd om” amerikaner än folk i Mellanöstern. Vi behöver inte ställa de mot varandra. Däremot är det som sagt lättare för oss i väst att relatera till USA. Det handlar inte om att vi TROR att vi delar mer med USA än Mellanöstern, det är snarare ett faktum baserat på hur vi lever.

              Det är väl inte alls så knäppt att vi reagerar starkare om ”det kunde varit vi”.

          ”Och det är ett beslut som USA tagit”. Alltså, saken är den att terroristerna som utförde terrorattentaten tog det huvudsakliga beslutet. De VISSTE med all säkerhet att det skulle bli konsekvenser. Tror knappast de trodde att USA bara skulle ta emot det och inte ge igen på något sätt.

      Det handlar väl mer om att det egentligen var en attack mot det västerländska samhället. Samt att det var ju en helt galet sätt att göra det på, flyga in med flygplan i ett höghus. Vem hade kunnat tro det?

        Så klart. De tankarna sitter ju kvar än (i alla för mig), tyvärr. Men det är ju just det; en attack mot det västerländska samhället. Men de attacker som det västerländska samhället utför gentemot andra samhällen (eller det egna) skördar ju fler offer.

        Återigen: det är oerhört tragiskt och sorgligt för dem som omkom och för dem som blev direkt drabbade av detta. Vill inte förringa det, alls ??.

          Vilka terrorattacker som västerländska samhällen utför mot andra menar du är värre än detta?

            Alltså en uppriktig fråga. Jag är inte väl insatt i allt som skett i världen.

              Jag skrev inte terrorattack (terrordåd). Jag skrev attacker som västerländska samhället utför gentemot andra samhällen. T.ex. hur USA har bemött detta, i det s.k. Irakkriget som de startade och som höll i sig i åtta (!) år. Det har bl.a. inneburit att ca. 4000 amerikanska soldater har dött. 2008 (två år innan kriget avslutades) beräknas ungefär 85000-94000 civila irakier ha dött. Irak beräknas även ha en överdödlighet med över 650000 människor, som konsekvens av kriget. Därtill att ungefär tre miljoner (!) irakier var flyktingar, ungefär hälften inom landet och hälften utomlands. Ja, o.s.v.

              Om vi bara pratar terrordåd torde väl 9/11 vara det som skördat flest offer vid endast ett tillfälle med sina nästan 3000 döda? Vilket är en ofattbart hög siffra ??

                Du jämför äpplen med päron då.

                  Du och den där så kallade Elin där uppe verkar inte ha koll på nåt.

                    Snarare du som inte verkar kunna föra en saklig diskussion. Varför inte argumentera med oss istället för att skriva en sådan kommentar, typiskt när ens argument börjar ta slut, då kan man attackera den man med argumenterar istället.

                    Och vaddå den ”så kallade Elin”? Det är mitt riktiga namn. ?

          När kapade västerlänningar fyra flygplan och flög in i skyskrapor med tusentals osnyldiga döda? När kapade västerlänningar lastbilar och körde in i folkmassor och dödade alla som kom i dess väg? När beväpnade sig västerlänningar och gick in i en konsertlokal och öppnade eld mot oskyldiga ungdomar i publiken? När klädde sig västerlänningar i bombbälte som de lät detonera I ett folkhav fullt med barn? Kan nämligen räkna upp otaliga dåd som muslimer utsatt västerlänningar för de senaste åren, men känner inte till något terrordåd som västerlänningar utsatt oskyldiga muslimer för. Jo förresten, ett. I nya Zeeland. Så. Upplys mig gärna!

              Stämmer det att dessa skördar fler offer än de motsatta attackerna?

              Det var inte särskilt många av de där dåden som utfördes specifikt mot muslimer. Flera av brotten var ju bara upplopp och några var hbtq-relaterde. Såklart fruktansvärt mer ser inte alls att någon västerlänning åkt till Mellanöstern eller Afrika och sprängt sig själv med bombbälte bland massa oskyldiga människor.
              Ta attacken mot Parid 2015 som exempel. En organiserad attack där flera muslimska terrorister både öppnade eld och sprängde bomber mitt i centrala Paris i syfte att döda så många oskyldiga som möjligt. Ren ondska!

                Lever du i villfarelsen att det bara är icke-muslimer (och inte tvärtom: en övervägande majoritet muslimer) som mördas av islamister? Jag förstår ärligt talat inte vad det är du vill ha exempel på eller vad du försöker komma fram till? Att ”inga” vita begår terrorattacker specifikt mot muslimer? Ponera att du har rätt – var vill du i så fall komma med det?

                  Du menar att den övervägande majoritet som dör i terrordåd utförda av islamister är muslimer?

            Utoya då?
            Plus USA gör exakt samma men ännu värre men gör det mer organiserat genom att gå in i krig. Men tro mig usa har mer blod på händerna om vi räknar hur många civila som dött och blivit våldtagna av amerikanska soldater och till följd av deras erövringar. Sen är islamismen ett reellt hot som kan bli ett riktigt problem om man inte jobbar förebyggande. Men det blir mer uppenbart för oss eftersom det är vårt hot medan USA är ett hot för andra som vi inte kunnat relatera till på samma sätt.

              Utöya var en vit västerlänning som dödade oskyldiga vita västerlänningar.

              Att våldtäkt används i krig är vida nt men knappast så att amerikanska soldater systematiskt våldtagit kvinnor i Afghanistan eller Irak, det är bara löjligt att ens påstå det. Kolla däremot valfri väpnad konflikt i Afrika så ser du hur kvinnor och barn mördas och våldtas i stor skala!

            Idiot. Västerlänningar är fega och skickar drönare istället och bombar heter oskyldiga civila.

              För det är riktigt modigt att köra över folk med lastbil eller krascha flygplan? Nej.

                Eller spränga en bomb i en arena full med barn (Terrorattacken i Manchester 2017 där 23 föräldrar och barn dödades av en muslimsk terrorist)

                  Brevik…

                Vem har sagt att det är modigt? Det är fruktansvärt, men helt ärligt vi skulle inte ens haft dessa stora grupper med islamister i Europa om det inte var för att USA skulle få för sig att gå in i Irak bland annat. Allt pga girighet, de ville ha olja och inget annat.

    Minns att jag gick i förskoleklass. Läraren rullade in tjocktvn så satt vi och kolla på nyheterna ett bra tag. Rätt bisarrt när man tänker på det då vi endast var 6 år hehe..

      Eeh, ja. Ganska olämpligt av läraren. En 6-åring kan ju inte förstå och greppa vad som pågår, vilket ju bara skapar oro istället.

      hahah samma här

      Måste varit dagen efter då, eller så hade ni ovanligt långa dagar som sexåringar.

        New york ligger vanligtvis 6 timmar efter oss och det skedde 8-9 tiden på morgonen. Så, ditt resonemang stämmer inte lm inte barnen slutat typ kl 13.

          Vadå stämmer inte? Det inträffade vid 15 och sexåringar brukar sluta skolan 13-14.

        Jag gick på fritids fram till 17 ibland, så varför skulle det vara omöjligt?

    Satt på golvet på mitt rum med en kompis och lekte med barbiedockor. TV:n stod på, hade bara tre kanaler på min TV så den var bara på för att det var ”coolt” att jag hade TV, haha. Och plötsligt var det väl akut insatta nyheter eller nåt. Vet i alla fall att vi släppte våra dockor och blev lite ”rädda” typ.

      Just det. Kommer även ihåg att det tog jättelång tid innan jag fattade att de hade gjort allt med flit, jag trodde allting var olyckor och blev rädd för att flyga efter det. Var visserligen 9 år och inte helt tappad, men det var nog första gången jag hörde talas om terrorattack.

    Är inte New York 6 timmar efter oss? Kl är alltså 03:50 på natten där nu ?

      Jahaaaaa, Camilla bodde i LA då. Ber om ursäkt, jag hittar ut själv.

    Jag bodde i Boston då och hade inte hunnit slå på nyheterna den morgonen utan fick ett telefonsamtal där hon sa åt mig att slå på tvn. Jag hann slå på tvn precis när plan nr två flög in i ett av tornen.
    Jag minns inget mer av den dagen.
    Däremot var dagarna efter så overkliga. Folk samlades på gatorna, tände ljus, kramades.
    Mamma mailade att jag skulle boka biljet på fraktfartyg och ta mig hem.
    Ena grannens dotter dog i attacken.

    Varje gång jag besöker NY så brister det för mig när jag står på minnesplatsen. Det gör ohyggligt ont fortfarande.

    Vet att vi av någon anledning var tvingade att se på händelsen. Rullades in en tv i klassrummet och så förklarade läraren vad som hänt/hände. Inte riktigt lämpligt kan jag tycka såhär i efterhand för vi var 6-7 år? Inte så att vi behövde veta just då och inte heller behövde vi följa det live

      Samma hände i min klass, och sen höll vi en tyst minut i matsalen på lunchen. Så märkligt att låta ett gäng förstaklassare se på människor som hoppar från världens högsta byggnad för att slippa brinna inne?

        Eller hur? Inte så att vi fattade eller kunde ta in vad som hände

        Det var alltså dagen efter i så fall? Attacken hände ju på eftermiddagen svensk tid.

      Min kommentar är moddad men jag var med sju år, och vi ritade teckningar till offren. Sjukt eller gulligt?

        .. ?? Väldigt weird

        Kan ju dock vara en typ av ”terapi”. Du kanske inte brydde dig om händelsen, men andra barn mådde dåligt av det och för att bearbeta så kan man tex rita.

      Det gjorde vi också. Tycker ändå det var bra att vi fick se det och prata om det. Jag fattade inte så mycket men minns att vår lärare pratade väldigt pedagogiskt om händelsen och sen fick alla skriva ner sina tankar och känslor och rita en teckning om det hela.

      Det var ändå rätt bra på så vis, för även vid mordet på Anna Lindh pausade våra lärare ordinarie lektioner och lät oss kolla på nyheterna etc och senare även efter tsunamikatastrofen. Så våra lärare har alltid varit väldigt måna om att det viktigt att prata om stora saker som hände Just där och då.

        Anna Lindh knivskars kl 16, ’pausade’ ni undervisningen då?

          Hon dog inte förrän morgonen efter

          Tänk ett varv extra innan du ska försöka härskarteknika dig.

      Gick ni i skolan kl 15 som 6-åringar? Om ni såg det live..? Lite alternativa minnen ute och går här…

        Fritids?

        Visst förstår du att det hon anger som förskoleklass för 20 år sedan inte är som dagens skola? Har du aldrig hört talas om barn som har förskole- och fritidsaktivitet kl. 15?

    Jag gick gymnasiet och i korridorerna på min skola fanns det tv skärmar i korridorerna. Under rasten såg vi på tv:n hur flygplanen körde in i tornen. Det kändes som att allt stod stilla och alla bara stod och tittade, det kopplade nog inte först vad det var man såg.

    När det var tyst minut så lämnade jag klassrummet. (Gick i 1a ring då) Tycker det va hyckleri då och nu. Usa har förstört så mycket liv och länder. Men just det här ska vi aldrig glömma? Känner bara såhär ?‍♀️

      Så du håller sörjande privatpersoner till svars? Tror inte du sagt samma sak om det var dina anhöriga.

    Jag minns det som om det vore igår, trots att jag bara var sex år gammal och gick i förskoleklass. Kommer ihåg att vi kollade på nyheterna hemma, scenerna där planen träffade tornen spelades upp om och om igen, och man kunde knappt förstå vad som hade inträffat. Kändes så overkligt och svårt att ta in. Min pappa förklarade ingående vad som hade hänt, men det var först när jag var äldre som jag verkligen insåg omfattningen av det. ?

    Någon dag senare hade hela min skola en tyst minut för alla offren. Det minns jag jättetydligt, hur vi satt i en ring på golvet i klassrummet och alla kändes väldigt tagna.

    Idag tänker jag lite extra på alla offren och deras anhöriga. ❤️??

    Jag var bara 8 år. jag minns att föräldrarna tittade på nyheterna mycket och dom visade planet som flög in.

    Jag var fjorton år och satt i skolan. Vi skulle se på film och medan läraren hämtade filmen råkade nyheterna slås på. Vi blev chockade och arga på vår lärare då vi inte förstod hur han ansåg att en sådan här film var lämplig för oss att se. Vi trodde han skämtade men han sade att det inte var ett skämt. Alla började storgråta och läraren stängde av TVn och sade att vi skulle ringa våra föräldrar och åka hem. Jag började kräkas med en gång jag kom hem i ren chock. Det må ha gått tjugo år men det påverkar mig lika hårt nu som då.

      Bodde du i usa då eller? Tänker på era otroligt starka reaktioner <3

        Nej ❤️ jag blir bara extremt påverkad av sådana här händelser. Som person är jag väldigt känslig och emotionell och se människor lida och drabbas så hårt gör mig förstörd. Jag blir lika ledsen ännu när de pratar om det på nyheterna. Den rädslan människor har känt på flygplanen och veta att de aldrig kommer hem igen och de som i ren panik hoppade ut genom tornen för de visste att de inte skulle klara sig gör så jag börjar gråta.

        Starka reaktioner eller inte, tycker inte det spelar någon roll om man inte bodde där. Det är inget som händer varje dag direkt och en sån sak kan påverka en mer än man kan tro.
        Just detta fattade jag själv inte jättemycket av, men jag fick panik av tsunamin och då var jag varken där eller kände någon som var där. Min kropp slutade typ fungera och än idag är det en händelse som jag känner något extra för, på något väldigt konstigt sätt. Så man kan aldrig riktigt veta hur man reagerar.

    Satt i bilen på väg hem från jobbet minns exakt var jag var när de sa det på radion. Skyndade mig hem och drog igång tv´n. Det kändes helt absurt och overkligt som en katastrof film typ Skyskrapan brinner.

    Jag kommer ihåg att min syster skulle flyga från Boston till New York den dagen. Hon och hennes vän bestämde sig dock i sista sekund att istället flyga dagen efter då de var lite trött och sega.

    Det blev ingen resa till New York för henne.

    Jag minns dock inte var jag var när jag fick reda på att attentatet skett. Det är som ett stort svart mörker fram tills dess att vi fick tag på henne och fick reda på att de hade skjutit fram sin resa. Antar att det var en chockreaktion eller något.

      Usch, vad hemskt för er. Vilken tur att det blev som det blev, för just din syster och hennes vän ??.

    Jag var på jobbet och hade gått in på Aftonbladets hemsida för att ta en paus. Det var precis när det hade hänt så de visste inte mycket utan skrev typ ”ett litet sportplan tros ha kraschat in i ett höghus i New York”. Sedan växte det ju ganska snabbt och alla på jobbet började förstås kolla nyhetssajter. Jag minns att både AB och Expressens sajter kraschade och att de la ut endast nyheter om detta till slut för att hålla sajterna igång (tog bort alla annat). Minns också att efter det andra planet samt Pentagon, så fick vi gå hem. Det var så tyst och otäck stämning på tunnelbanan.

      Åh nu minns jag också det där med nyhetssajterna. Satt och försökte uppdatera hela tiden med TVn i bakgrunden. Det var bara detta, inget annat på sidorna.

    Jag satt hemma i mitt studentrum och kollade på tv, tror det var Oprah, då det började rulla en sån där informationstext om att det flugit in ett flygplan i en skyskrapa i NYC. Tänkte att det väl var ett sånt där litet enmotorigt flygplan som piloten på något sätt förlorat kontrollen över. Därefter bytte jag till någon nyhetskanal istället och förstod vidden av det hela. På kvällen var jag på ett spinningpass, men var tvungen att gå ut under passet och kräkas på toaletten för att jag mådde så dåligt av händelserna…

    Jag satt och väntade på att ha min första dejt med en kille. Han kom från annan ort och hade lyckats köra vilse. Så under tiden tittade jag på det fasansfulla som utspelade sig på TV:n.
    Detta blev således den dag jag träffade den man som jag fortfarande lever med. Gillar inte riktigt att vi delar vår dag med denna händelse men å andra sidan sätt är det ingen risk att jag glömmer när vi träffades…

      Inte 20-årsdag men väl årsdag. Vi träffades också den 11 sept. Känns onekligen som om någon hi-jack:at vår dag.

        Min kompis pappa fyllde år den dagen så hon berättade sen i skolan nästa dag hur de hade dukat fram tårta och farmor och farfar dök upp men alla satt framför tvn och åt sin tårtbit helt tysta… Det finns något absurt med hur vardagen krockar med katastrofer när man blir påverkad av något som sker långt bort.

      Grattis till 20 år!??

    Jag måste ha varit snart fyllda 6 när detta skedde. Har absolut noll minne från händelsen! Varken från sexårs eller hemma…

    Kanske min mamma inte tyckte det var något hälsosamt att se? Hmm, detta ska jag fråga nästa gång jag träffar henne!

    Jag har ingen aning om var jag var eller hur jag fick reda på det. Fattar inte hur alla kan ha så exakt minnesbild av det hela.
    Jag var 12 när det hände, så inte en bebis utan minne eller så.
    Min man säger samma. Han tror att de pratade om det i skolan dagen efter, men minns inte mer än så.

      Jag var 24 och minns inte heller ?

    Kommit hem fr jobbet, tittade på tv, och såg….. Ofattbart…..

    Jag var i tunnelbanan och folk runt mig började få telefonsamtal från andra som såg på tv just då och berättade vad som hände.
    Sedan kom jag fram dit jag skulle och de hade också tv:n på.

    Mamma kom och hämtade mig och min lillasyster från en kompis. Jag var 11 och syrran 9. Mamma berättade vad som hänt.. Vi blev chockade och syrran började gråta och frågade om det skulle bli krig i usa nu ? vi kände många i usa då och blev väldigt oroliga

    Men visst var det på eftermiddagen svensk tid? Minns att jag var 13 år och vi var på Ungdomsgården. Alla var rädda och trodde att det skulle bli ett nytt världs krig.

    Minns klumpen i magen och att man ville följa händelserna och hur det skulle gå för alla människor.

      Jag är född 1975 och det är några stora nyheter som jag aldrig glömmer eller var jag befann mig!

      Palme
      11/9
      Tsunamin
      Utöya
      Drottninggatan
      Anna Lind

      Paris och Nice

      Var riktigt rädd ett tag på flygplatser mm och tyckte det kröp så nära. Scannar ryggsäckar, skägg och hatar stora folksamlingar!

        Ja! Och princess Diana minns jag

        Och göteborgsbranden

          Samma här och Estonia

    Mitt tidsperspektiv av det här är så konstigt. Jag minns morgonen efter, hur jag var på väg till skolan och det spelades på nyheterna och jag hade svårt att slita mig. Jag har dock inget minne av att jag upplevde detta dagen innan vilket jag borde gjort med tanke på tidsskillnaden. Minnen som spelar mig ett spratt antar jag.

    Jag var bara 6 år när det hände men minns det så tydligt. Mamma ringde pappa så fort hon såg nyheten om att det första planet flugit in i tornet, han var borta på jobb i en annan stad men han hade rest mycket till USA i jobbet den perioden.
    När vi står och tittar på livesändningen på det brinnande tornet kommer det andra planet och mamma säger ”näe, det är ingen olycka, det måste vara ett terrordåd”.

    Jag var 15, hade precis ridit klart ena ponnyn jag hade då på ridklubben så jag såg det på tv’n i cafeterian då..

    Jag var 21 år, pluggade på universitetet. Jag drömde en mardröm natten innan, att världen gick under och jag cyklade hem till en pojkvän där alla samlades för att se på tv. Hade den känslan kvar i kroppen under dagen sådär så man kan ha när man drömt något riktigt jobbigt. Skulle se på gamla avsnitt av Beverly Hills på danska tvåan när de bröt sändningen och visade hur det första planet träffade ena tornet. Vilken chock. Cyklade hem till pojkvännen och alla samlades där. Känslan var direkt att nu ändras världen som vi känner den, och vi trodde att det skulle bli krig.
    Jag tror inte på ”sanndrömmar”, det var nog bara en konstig slump, men det var en kuslig känsla att dagen slutade lite som jag hade drömt.

    Två år senare dog Anna Lindh, samma dag som den där pojken och kvinnan blev knivmördade (vars mördare hittades förra året väl). 11 september har något mörkt över sig 🙁

      Sorry, jag blandade ihop det. Det var en femårig flicka som knivmördades samma dag som Anna Lindh dog (11 sept).

    Jag gick i gymnasiet och satt utanför aulan när en lärare sprang förbi och letade efter en tv. Vi hängde efter och jag tror vi stod i två timmar och glodde upp på tvn utan ljud i korridoren, chockade och förvirrade. Bilderna från NY varvades med glada barn som firade i Afghanistan och jag kunde inte få ihop det, tänkte att dom sände från typ en fotbollsmatch parallellt.

    Jag var på konfirmationsträff. Några minuter in på de två timmarna där kommer prästen in och är förtvivlad och pratar i 2 timmar om att någonting fruktansvärt hänt och folk dött men inte vad eller var. Vi fick inte gå hem och inte heller veta. Jag var livrädd för min familj. Satte nyckeln i dörren till huset och såg genom fönstret när tornet föll och pappa stod framför teven. Han svarade inte så vi stod där och tittade. Min kusin satt just i samband med händelsen på plan till USA, det tog 2 dagar innan vi fick tag på henne och alla var förtvivlade under de dagarna

      Knäpp jäkla präst…. varför alltid präster så märkliga människor?

        Härlig generalisering där ?

      Det var ju bara 20 minuter mellan att planen kraschade så hur menar du med två timmar?

        Tiden hon var på konfirmationsmötet kanske var två timmar? Så tolkar jag det.

    Jag minns också väldigt väl. hade kommit hem från skolan (gymnasiet) och satt framför TVn och datorn resten av kvällen. Men jag tror inte heller att någon som inte minns detta riktigt förstår vilken omvälvande händelse det var. Det förändrade hela världen, allt. Ingen händelse sedan dess kommer riktigt i närheten av hur detta upplevdes. Det handlade inte bara om USA, det handlade om hela västvärlden. Jag minns också osäkerheten (som alltid infinner sig vid en katastrof) av artonde veta vad som hade hänt i början eller varför. Var det en olycka, eller avsiktligt. När det började gå upp att det inte bara var en tragisk flygolycka var när skräcken började komma på riktigt. Hur många fler attacker skulle det bli, var, och skulle det även komma hit till oss? Det minns jag väldigt väl.

      Håller med. Just att det skedde i realtid framför våra ögon, att man inte visste var nästa attack skulle ske, det storskaliga i det, gjorde att det kändes så epokgörande. Det planterade också en oro i bakhuvudet att terrorattacker kan se närsomhelst och varsomhelst och att du egentligen inte kan skydda dig, du måste bara fortsätta leva. Jag hade inte sådana tankar innan 11 september även om det såklart skedde många terrorattacker innan dess.

    Ja jag var i skolan då, vi satt i datarummet när en i klassens kille (som var journalist) ringde och berättade vad som hade hänt…

      Hur gamla var ni då? :/

        Jag var 20 (eftergymnasial utbildning)

    Asså jag var 12. Det var bara en vanlig dag och förändrade inte mitt liv alls.

    Jag var hemma och kollade på Oprah när det plötsligt började löpa en text i rutan om att ett flygplan har störtat ner i USA och att det skulle bli en extra nyhetssändning. Oprah fortsatte och snart uppdaterades texten till att två flygplan kolliderade med varandra. När extranyheterna började fick man äntligen veta vad som hänt på riktigt.

    Dagen när det hände var en jättefin höstdag på min ort: solen sken för fullt och det var krispigt.

    Bara jag som såg Ellen på tv3 efter skolan och blev irriterad på att de avbröt sändningen för ”nån olycka”.

      Med tanke på att Ellen började sändas 2003 så blev nog inte så många irriterade.

        Ellen hade dock en komediserie som hette Ellen. Den gick mellan 94′ och 98′. Tror personen syftar på den.

    Jag var 8 år och jag minns att mamma hämtade mig lite tidigare från fritids och var väldigt ”uppe i varv”. Vi åkte hem till min moster där vi satt i vardagsrummet och kollade på nyhetssändningarna. Hann precis se när andra flyget åkte in i skyskrapan.

    Har emellertid inget minne av att jag blev rädd eller liknande.. tror inte riktigt jag förstod allvaret i vad som hände/hänt förens några år senare.

      Fast då måste ni ha skyndat er, för det var bara knappt 20 minuter mellan det första och det andra planet kraschade i skyskraporna…

        Ja varför inte? Jag hade en 3 minuters promenad till min skola. Alla bor inte i storstäder. Jag kan gå igenom centrum fram och tillbaka 5 gånger på säkert 5 minuter ?

    Jag var 10 och var i skolan. Har något vagt minne av att en lärare pratade om det och sedan var skolan var slut. Såg sedan på TV:n hemma och tänkte något om ”ännu några som dör på TV” och brydde mig inte så mycket. Kommer ihåg att vi hade en tyst minut i skolan dagen efter. Förstår inte riktigt allas dramatiska berättelser här ?

    Jag var på väg hem från jobbet, vi var 3-4 stycken som samåkte. Bilradion var på och vi trodde först att det var radioteater vi hörde, någon gjorde kopplingen till 30-talspjäsen ”Världarnas krig” som orsakade panik när den sändes (folk trodde det var på riktigt) och sa att detta är väl något slags remake.

    Jag var nio år när det skedde så jag minns inte var jag var just då, antagligen i skolan. Jag minns dock nyheterna som stod på under eftermiddagen när min mamma lagade mat. Jag minns också att vi pratade om det i skolan dagen efter. Det är en av de första stora världshändelser som hänt under min livstid som jag minns, vilket i sig är ganska stort.

    Jag minns att jag kom hem från dagis (var bara fem år) och satte mig i vår trappa upp till övervåningen. Mamma satte på teven i vardagsrummet och sa något i stil med ”kolla vad som har hänt”. Det här måste ha varit lite senare när båda tornen rasat. Starkt minne trots att jag var så liten!

    Jag var 28 år, höggravid, visste ingenting förrän mannen ringde och berättade. Klippen som spelades om och om igen på tv-kanalerna var så otäcka. Overkliga. Hemska. Usch 🙁

    Jag har samma känsla i kroppen idag som jag hade den 22:a juli 2011.. Bodde i oslo och jobbade i centrum när bomben gick av i regeringskvartalet. Helt surrealistisk känsla som inte liknar något annat..

    Jag var bara 7 och ett halvt, men jag minns att min mamma hämtade mig på skolan och berättade att två plan hade kraschat i två höga byggnader i New York och att många, många människor hade dött. Jag förstod väldigt lite av det då, om än alls, men jag minns den där dagen så tydligt, och jag minns att jag kände mig ledsen. Troligtvis för att min mamma var så skakad. Men det är ett av de starkare minnen jag har från tidig skolålder.

    Jag var ung tonåring och hade nyss kommit hem från skolan. Slog på tvn och skulle äta lite rostisar…. Fastnar direkt när jag ser det brinnande tornet. Sedan ser jag det andra planet komma flygandes rakt mot det andra tornet i direktsändning. Då kändes det som att jag slutade andas och tårarna kom direkt. Ringde min mamma och pappa och sedan minns jag inte så mycket mer. Total chock och sorg i veckor efteråt. Känner fortfarande av det idag. Never forget ?

    Klockan var lite efter tre. En kollega på jobbet ropade att det hade hänt något. Gick in och tittade på Aftonbladets hemsida där det första planer hade kraschat i tornet. Det enda man då kunde föreställa sig var en hemsk olycka. När det andra planet kraschade, blev man helt chockad. Det som gick genom tankarna då var att världen aldrig skulle bli sig lik igen. Och så blev det. Första tiden efteråt när man hörde flygplansljud mådde man illa. Man visste ju inte om alla länder skulle bli angripna?

      Jag höll på att packa det sista för min 4 mån långa backpackerresa till Asien. Hörde på radion att något hänt i USA och slog på TVn lagom till att det andra planet flög in i WTC. Planet till Indien via Paris gick morgonen efter kl 06.00. Tryckt stämning på flygplatsen, men allt flöt på väl.
      Generellt minskat resande oroade de små hotellägarna på olika platser i Asien. Inget att oroa sig för i Indien eftersom ”your desteny is already decided”.

    Hahaha vad är grejen med att någon måste försöka peta hål i allas historier??

    ”Åkte du hem till din moster på 20 minuter? Var ni på skolan kl 15? Nja… tror inte det va?!!”

    Hände det verkligen så tidigt på dagen?
    Jag jobbade och åkte runt i en bil mitt på dagen, hörde det på radion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *