När jag lyssnade på samtalsboken ”Monstret och miraklet” – om pappan som kastade ner sin 11 månader gamla dotter i en kraftverksdamm – så sa mamman en så tänkvärd sak.
En förälder har ingen ”rätt” till ett barn. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men du som förälder har ingen ”rätt” till ditt barn.
Vad tycker ni?
Har man någonsin ”rätt” till sina barn och kan man permanent förbruka sin rätt som förälder?
Föregående inlägg 
Verkligen INTE!
Barn har rätt till bra vuxen som ger dem trygghet, omtanke och en massa kärlek! Det är det barn behöver. Någon som bryr sig om dem och vill de väl helt enkelt!
1. Nej
2. Ja
Barn har RÄTTIGHETER
Föräldrar har SKYLDIGHETER
Finns så mycket föräldrar som vänder på det, både män och kvinnor.
Exakt!
Ett barn har inga som helst skyldigheter gentemot sina föräldrar någon gång i livet. Om man ger barnen kärlek och trygghet kan man hoppas på att få kärlek och omtanke tillbaka, men det är inget barnen är skyldiga att ge föräldrarna. Däremot är föräldrarna alltid skyldiga att ge sina barn en trygg och kärleksfull uppväxt. Om man av någon anledning inte klarar av att ge det själv, är man skyldig att se till att ordna det på annat sätt.
Fast när man som vuxen har åldrande föräldrar som behöver lite hjälp, och du har fått en trygg och kärleksfull uppväxt och liv med dom, tycker jag man har skyldighet att hjälpa och stötta! I ett sånt fall tycker jag man har skyldighet gentemot sina föräldrar.
Nej man har ingen skyldighet. Du som förälder kan inte förvänta dig något. Men om du har tur, så har du uppfostrat barn som Vill ta hand om och hjälpa dig när du behöver.
Fast då känns det ju inte som en skyldighet. Inte för mej iallafall. Utan jag tog hand om dom med kärlek från mej.
Har man tagit sin skyldighet som förälder på allvar och gjort sitt bästa under alla år, då kan man verkligen förvänta sig att barnen i sin tur tar hand om föräldern när föräldern blir gammal.
Min mamma har inte varit perfekt men hon har definitivt gjort sitt allra bästa som förälder, och jag finns där för henne nu och tänker göra så så länge hon (och jag) lever.
Ja det är ditt val, men inte din skyldighet.
Fast föräldrarna har ju fött en in i livet.
Har något barn bett om att bli fött? Nej.
100%
Fler svenska barn borde få bli adopterade. Jag pratar framförallt om alla barn som placeras hela uppväxten, och som alltid känner risken att deras tillvaro närsomhelst kan dras undan. Om barnet bor i samma familj hela uppväxten och familjehemsföräldrarna också vill, borde frågan om adoption ställas som en självklarhet.
Ush ja. Du har så rätt. Har en vän som jag växte upp med som hade tungt missbrukande föräldrar. Hon blev som 9 åring placerad i ett familjehem som var toppen. Hon älskade sina familjehemspäron, och dom henne. Men, trots att både barnet och dom nya päronen ville att adoption skulle ske kunde det aldrig bli av. Varför? Jo, hennes biologiska föräldrar ville inte ge upp rätten till sitt barn. Dessutom tvingades hon under många år träffa sina biologiska päron (övervakade besök hos soc) trots att hon aldrig ville det. Hon var ju hemma hos sin nya familj, ändå fanns ”hotet” om att bli tilbakaskickad till sina biologiska päron alltid där. Dom skulle bara bli friska först… Trauma är bara förnamnet ?
Ps. Detta var på 80/90-talet. Hoppas verkligen lagen skyddar barn, snarare än föräldrar, bättre idag.
Ganska exakt samma nu. Hoppas dock att det blir förändring med det nu i och med några lagförändringar.
Fråga till kiwin: Vad menar du med ”biologiska päron”?
Håller verkligen med. Du har blivit av med ditt/dina barn av en anledning. Stå ditt kast. Barnet förtjänar bättre än dig.
Den storyn finns hos Rättegångspodden, den fick mina tårar att rinna, så hemsk att jag inte skulle klarat av att lyssna om jag inte visste att det gick ”bra” till slut.
Självklart kan en förälder förbruka rätten till sina barn.
Mhm, hörde den via Rättegångspodden också. Väl värd att lyssna på och otroligt tragisk.
OT – Therese Lindgren la upp video där hon erkänner brott, blir tagen sv polisen för att hon inte satt fast hunden.
Tycker det är märkligt att man tar emot jourdjur, älskar djur sååå mkt och ändå tycker det är ”äh” att sätta fast djuret i bilen. Trodde alla gjorde det, men framförallt hon. ”Vi skulle bara 10 min bort”, spelar ju ingen roll. Handlar ju om säkerheten.
Så märkligt resonemang. Lika stor olycksrisk på en 10 minutersresa eller 1 timme… Idioter i trafiken finns överallt oavsett köravstånd.
Också hört det resonemanget med mitt barn ”men hon kan väl åka utan stol en så kort bit?” Svar NEJ!!
Exakt!! Blev väldigt förvånad att just Therese resonerade så. Skrattade bort det liksom ??
Fast rent matematiskt är det ju inte lika stor risk att råka ut för en olycka om man kör kort jämfört med långt.
Spelar ju dock ingen roll :/
Jobbar på taxi, helt otroligt många som är totalt obrydda om både bilbarnstol och att spänna fast ev djur. ”Är ju så kort, hen kan väl åka i mitt knä?”. Bara för att det tar längre tid/är jobbigt/kostar extra. Sen vet man att skulle en olycka ske är det *naturligtvis* inte deras fel ??
Jag har haft hund i 20år å visste inte om att det fanns en sån lag. Är den ny?
Har alltid haft hundar i bilbur i bak, men ser nästan varje dag lösa hundar i bilar då inget jag tänkt på
Spontan tanke är att man kollar upp sånt när man har djur? Men oavsett, det är ju last som behöver spännas fast för säkerheten ? Hon va iaf medveten om det men valde att inte spänna fast.
Jag har aldrig haft hund, men vet att man ska spänna fast med speciellt koppel/bälte. Hade katt i många år, spände alltid fast buren med bältet.
Det är väl främst för människors säkerhet? Majoriteten av de burar soM finns och lever upp till reglerna är ju inte ens krocksäkra, för hunden alltså.
Vet inte, har inte hund ? Är väl en mix tänker jag. Men en hund som flyger i många km i timmen kan göra mkt skada förutom att det skadar den själv
Svårt att kolla upp något man inte vet.
Jag har ändå umgåtts och träffat mycket hundfolk och ämnet har aldrig kommit på tal. Jag och alla jag känner har hundar i bakluckan i monterade hundburar för hundarnas skull såväl som för oss i bilen. Men visste inte att man måste ha det och det tror jag många inte vet för jag ser lösa hundar hela tiden i bilar
Nä men man får ju ta sitt ansvar och kolla upp vad som gäller. Räcker ju att googla ”vad ska jag göra med min hund i bil”. Fast alla är olika, jag googlar allt för att vara på säkra sidan. Tex skulle jag ha en kompis hund i min bil för att jag hundvaktar skulle jag googla det tex.
Men skitsamma, fortf märkligt att Therese skrattar bort böter med tanke på hur hon är om djur annars.
https://bilen.trygghansa.se/aga-bil/tips-och-rad/ta-hunden-med-i-bilen
I bur, bakom galler eller fastspänd ??
Nej, den biologiska föräldern är rötterna ändå. Man vet ju nu att många som inte känner sina rötter mår väldigt dåligt. Adopterade och migrerade har en högre frekvens av depression till följd av detta.
Nu är det ju stor skillnad på att dras upp från sitt land, sin kultur och skeppas över andra sidan jorden för att ofta inte få veta ett skvatt om sina riktiga föräldrar. Växa upp i ett sammanhang där man alltid ser och känner sig annorlunda. Och ofta gå veta att ens biolog föräldrar va friska å välfungerande men lämnade bort en eller, man togs ifrån dom.
Mot att veta att man har föräldrar som är tungt kriminella, missbrukare, psykiskt sjuka osv Förmodligen fått träffa dom flera ggr och inte direkt tyckt om dom/varit rädd/otrygg med dom, och växa upp i en trygg bra familj i samma län(ofta) som man är uppvuxen. Kanske har man ett syskon med sig(vanligt) kanske har man kontakt med andra släktingar iaf och får mer ”med sig”.
Jag tänkte mer att kontakt med rötterna bör vara på bordet så långe det är lämpligt eller när den olämpliga föräldern återställt sin värdighet. Att inget är totalt förbrukat så långe det finns en chans till försoning. Sedan finns det såklart föräldrar som aldrig någonsin bör ha tillgång till något barn alls. Men det är ju en annan poäng.
Nej. Finns inget egenvärde i att ’hålla kontakten’ med de som gjort en illa. Punkt slut.
Försoning?
Det kan barnet själv få fundera över som 18-åring isåfall om föräldrarna har blivit fråntagna rätten till barnet.
Punkt slut? Alla studier ut genom fönstret för att du misstycker? Ok..
Ja exakt. Barnens bästa i första rummet. Vilket innebär att man generellt sett inte borde genomföra internationella adoptioner (om man inte typ har släkt utomlands), det är knappast för barnens skull man flyttar dem över halva jorden för att ta dem ur fattigdom.
Men också att barnens rätt t ex att stanna i en trygg fosterfamilj oöverväger förälderns rätt att få tillbaka barnet när man slutar knarka efter 5 år.
Jag tycker inte man inte jämföra internationell adoption och den svenska fosterhemssystemet då är det är barn i helt olika situationer och helst olika system som reglerar. Det går inte att jämföra att tas från en mamma som är kärleksfull men fattig, ibland till och med stjälas från ens föräldrar, med att ha en mamma som tar tunga droger och försummar en.
Poängen var att studier visar på en högre mental ohälsa bland individer utan kontakt med sina rötter.
Säkert, men det betyder ju inte att det överväger de negativa effekterna av att det slitas upp från en anknytningsperson.
Antar ovkså att du syftar på att adopterade mår sämre, men det går ju också otroligt svårt att veta att det är själva det uteblivna bandet till ens biologiska föräldrar som ä orsaken till detta. Kan lika gärna vara att det är vanligare med trauman, dåliga förhållanden på barnhem osv.
Menar inte att biologi inte är värt något, det är jag övertygad om att det är. Men däremot att principen om barnets bästa måste vara styrande, och där är biologi såklart en faktor, men inte den enda.
Du verkar ha en väldigt rosenskimrande bild av barns förhållanden i fattiga länder. I flertalet länder är det direkt farligt att vara barn och är du född flicka är det riktigt farligt. Flertalet barn blir övergivna och våld och missbruk är mycket vanligt. Visst kidnappas barn men det är vanligare att barn säljs av familjemedlemmar.
Jag skrev om kidnappning efte som det ju uppdagats att det funnits systematiska problem med det från flera stora adoptionsländer.
Att barn säljs beror ju också på att det finns någon som köpe dem, vilket adoptionssystemet bidragit till.
Det finns många länder där barn har d t svårt, ja, men jag tycker inte det är en bra lösning på det problemet att adoptera individer till Sverige.
Själv är jag adopterad från ett annat land och tycker att adoption är en mycket bra lösning. Är tusen ggr hellre i Sverige där jag har alla möjligheter än i det land jag är född. Men tyvärr finns det starka röster just nu som propagerar mot adoption- ofta utan att vara särskilt insatta.
Det är ju för att oegentligheter har visat sig ner vanligt än man tidigare trott. Man har satt i system att sälja barn.
Och du menar att alternativet att vara kvar i otrygghet och misär är bättre?
Så det finns inga kärleksfulla föräldrar någonstans i tredje världen?
Läsförståelse? Eller tolkning för du vill mucka?
Svenskar bör alltså utnyttja trafficking och flytta alla tredje världens barn hit till Sverige? Alltså…radikaliseringen är riktig.
Och okunskapen låg eller så är det en spelad okunskap för att sprida propaganda.
Om man tänker på situationer som med ”Lilla hjärtat” tex så bodde ju hon i en familj som älskade henne som sin egen och hade det jättebra. Att då istället lämna henne till missbrukande föräldrar där hon avlider efter utdragen misshandel och vanvård.. Helt sjukt!!
Sånt ska inte få ske. Barns behov av trygghet, kärlek och välmående måste gå före blodsband!
Jenny
Håller med.
Så fruktansvärt alltså.
Mannen som gjorde detta är ju nu verksam inom vänsterpartiet.
Jaha?
Allmänintresse.
Är han redan utsläppt. Fy en sådan farlig person ska gå omkring och äventyra andra människors liv. Han borde också kastreras så han inte skaffar fler barn som han sedan försöker döda.
Jag håller med om att straffen i Sverige är alldeles för låga i relation till graden på brotten.
Lilla Hjärtats biologiska pappa dog i häktet.
Ja för dom brukar alltid kasta ner sina barn i kraftverksdammar, du hör väl hur dumt det låter att tro att partitillhörighet påverkar hur man sköter sina barn.
Kommentaren handlade säkert generellt om att ”monstret” i inlägget sökt sig till en inflytelserik position i samhället. Inte partifärgen som sådan.
Ja, det finns situationer där föräldern (om den är vh) har rätt till sitt barn. En förälder får inte bortföra barnet/undanhålla från andra föräldern pga att den är bitter vid separation eller pga kulturella grejer.
Lyckas detta under flera år är det dock inte självklart att återföra barnet. Finns många hjärtskärande historier där alla alernativ är tragiska.
Jag tycker det är så hemskt att många barn far illa. Dom får inte den kärlek och omvårdnad som dom ska ha. Det är fel och tragiskt. ?
Har barnet bott i fosterfamilj i säg två eller tre år tycker jag att barnet ska få vara kvar där permanent tills hen blir myndig. Även om den biologiska föräldern kanske skärper till sig tycker jag att den har förbrukat sina rättigheter som förälder och inte borde få tillbaka sitt barn.
Har man varit en så dålig förälder att ens barn blir tvångsplacerade under en längre tid, tror jag faktiskt inte att man kan bli en bra förälder. Något är liksom grundläggande fel med en förälder som missköter sitt barn och detta tror jag inte att föräldern kan arbeta bort.
Fast det är ju inte som att alla fosterfamiljer är särskilt härliga för barnet. Möjlighet till adoption efter några år bör ju vara aktuellt, men det måste ju bedömas individuellt och även ta hänsyn till vad barnen önskar.
Barnets ålder spelar ju också roll… Om man är 12 år när man placeras är 2 år inte lika länge som för en nyfödd.
Men, det borde vara barnens bästa som styr och man borde INTE bortse från anknytning.
Jag håller med, samtidigt är två år ganska kort tid i en hel uppväxt, och att flytta tillbaka en tvååring till kärleksfulla, välfungerande bioföräldrar kan ju fungera jättebra. Problemet är ju om handläggarna missbedömer föräldrarna.
Där håller jag inte med dig. En tvååring har hunnit knyta an väldigt mycket och har en nära relation till de föräldrar som tagit hand om den. Tänk på hur ens eget barn hade reagerat på att plötsligt lämnas till en för dem okänd person? För barnet känns det antagligen som en kidnappning.
Att det är en liten del procentuellt av barndomen tycker jag inte spelar någon roll, det är en viktig del av barndomen. Däremot kan man ju haft mycket kontakt under perioden barnet varit placerat, som gör att de biologiska föräldrarna inte är främligar. Antagligen har man ju det, om de är så pass välfungerande föräldrar som du nämner.
Tror inte det finns något generellt svar, men däremot tror jag vi måste förstå att det gör lika ont för en tvååring att förlora den som den upplevt som sin mamma, som det gör för en mamma att.förlora sitt barn.
Det jag menar är att det finns gott om tid att knyta an och få en fin uppväxt som tvååring, även om det såklart blir en stor förändring. Du utgår också ifrån att barnet är älskat i familjehemmet på samma nivå som det skulle vara i en biologisk familj, vilket absolut inte alltid är fallet.
Precis. Vissa familjehem kan ju vara mardröm för barnen. Finns ju fall där familjehemsföräldrarna misshandlat/förnedrat/utnyttjat etc placerade barn.
Ja och de behöver inte ens vara en mardröm för att vara sämre än återförening med biologiska föräldrar.
Allt är dock inte svart eller vitt. Såg ett avsnitt av Uppdrag Granskning för ett tag sedan. Där berättades det om att det var en period där läkare(?) förlitade sig på en viss studie när de bedömde om en bebis verkade utsatt för shakeing baby, men sen visade det sig att den studien inte var korrekt (kan ha glömt nån detalj här, men i stora drag var det så).
Avsnittet följde då några familjer där deras barn blev tvångsplacerade i andra hem i väntan på utredning av eventuell misshandel pga dessa ”tecken” som läkare sett när föräldrarna sökte vård för sina barn. Föräldrarna fick sedan tillbaka sina barn efter att studien hade motbevisats och man inte kunde hitta några tecken på misshandel. Föräldrarna var helt förkrossade såklart. Någon familj var utan sitt barn i några månader men jag tror att det i en annan familj rörde sig om minst ett år pga fördröjningar hos myndigheterna.
Min poäng är att i ett sådant fall – ska inte föräldrarna få tillbaka barnen? Om det visar sig att det var vården/soc som gjort fel och föräldrarna var helt oskyldiga? Trots att bebisen kanske bott i fosterhemmet i över ett år?
Ja det är en väldigt svår fråga och myndigheter gör inte alltid rätt val för att inte tala om alla självutnämnda specialister som absolut vet vad som är sanning. För 4-5 år sedan fanns ett uppmärksammat fall som SVT följde. Det var en mamma som ville ha ensam vårdnad av sitt barn. Mamma påstod att barnets far förgrep sig på det gemensamma barnet. Föreningen Bry, som mest påminner om en fb grupp tog strid för mamman och det hela gick till tingsrätten. Bry hade även kända namn som Elaine Eksvärdh som stöttade hela spektaklet och som ville se Brys ordförande som barnombudsman. Det hela slutade tack och lov bra. Men poängen är att det blir väldigt emotionellt när det handlar om barn och det krävs att ärenden som rör barn hanteras korrekt.
Man får väga föräldrarnas rätt att få tillbaka sitt barn mot hur en ev. flytt upplevs av barnet. Otroligt sorgligt. Men även här, även när föräldrarna är oskyldiga, tycker jag att barnets perspektiv ska väga tyngst.
Men framförallt bör man ju se till att behålla kontakten med de biologiska förädrarna så de inte blir som främlingar för bebisen, utan fortsätter vara personer som barnet har nära anknytning till. Jag antar att det är lättare om det är vettiga föräldrar än om det är föräldrar som går på amfetamin.
I det där fallet som du pratar om hade det ju varit mer humant om föräldrarna och barnen fått vara tilllsammans men under övervakan.
Jobbar du inom socialtjänsten?
Det är ju svårt när det kommer till ”specialfall”
Har hört om par där den ena föräldern börjat hitta på saker om den andra för att hämnas. Besöksförbud, ensam vårdnad osv som resultat. När det sedan motbevisats har den andra föräldern fått träffa sina barn igen å det har blivit bra. Men såklart aldrig så bra som om föräldrarna hållt sams och soc aldrig varit inblandade.
Att soc är inblandade betyder inte att det är bra. Soc hjälper till med stöd i sin föräldraroll och det är helt individuellt vilket behov man har. Kan handla om barn som har beteende föräldrarna inte själva kan hantera och därför behöver stöd.
Det där med ”Jag har hört om…” – historier sprids. Hört talas om viskleken?
Beror ju på ålder å övriga omständigheter vad som blir bäst. Men ska man hårdra det så är det ju för förälderns skull man återfår sitt barn. Om en bäbis tas från sina föräldrar å är i en annan familj i flera år så är det hela den individens verklighet. Det är själviskt att ”ta tillbaka” ett sånt barn generellt sett.
Har sett flera fall i USA där barn adopterats bort eller satts i fosterfamilj av olika anledningar(ofta pappan ur bilden å mamman i fängelse) och mammorna har då varit ”fine” med att barnet inte vet vem dom är och accepterat att det inte är deras barn längre. Dom har gått vidare och bildat familj med nya barn och det har varit ”fine” med alla. Såklart beror allt på omständigheterna, finns vissa som inte alls klarar av det å andra det går jättebra för. Men har reagerat på det varje gång jag sett det. Hur osjälviska mammorna varit och hur självklart dom tyckt det varit att barnen ska få stanna i den familj de fått.
Känns som att du romantiserar det du sett (ang kriminella mammor med pappor ur bilden). Beroende på vad de sitter inne för, så skiter de nog fullständigt i sin bebis. (Bebis, inte bäbis). De tänker nog inte ett dugg på att barnet har det bättre, snarare att de slipper ansvaret.
Jag antar att det finns forskning eller nåt som stödjer att det är bra för barnet att ha sin biologiska förälder först och främst? Eller varför görs det annars på det här sättet? Hade ju varit mindre jobb för soc att bara placera ett barn i en familj och sen är det ute ur världen?
Knappast att forskning skulle kunna stödja att det i varje enskilt fall är bättre att vara med biologiska föräldrar än med fosterföräldrar. Tror du att det var det för lilla hjärtat t ex? Biologin borde vara en av flera faktorer att beakta isf.
Sen är det ju sjuk svårt att säga vad som är orsak och verkan. Självklart mår fosterhemsbarn generellt sämre än barn som inte är forstehemsplacerade, men är det pga placeringen eller pga vad som orsakade placeringen? Tror det är helt omöjligt att ge någon sorts entydigt svar på vad som är bäst.
Kostar ju pengar för samhället att betala familjehemmet. Sorgligt, men sant. Kan tyvärr inte gå in på detaljer MEN: två barn placerades tillslut i ett slutgiltigt familjehem. Familjehemmet älskade barnen som sina egna och ville adoptera. Föräldern gick med på detta då hen ansåg att barnen hade det bättre där och såg att barnen mådde bra. Hen ansåg också att de ju bort där och fått anknytning till familjehemmet (barnen sa tex ’’mamma’, ’pappa’, ’bror/syster’). Hen hade mycket struliga relationer med partners som ej var bra. Hen i sig var vettig (uppenbarligen) men ej kapabel och trasig, helt enkelt. Vilket hen insåg. Den andra biologiska föräldern hade blivit fråntagen vårdnaden pga absoluta giltiga skäl. SOCIALTJÄNSTEN övertalar hen att det är bättre att hen ”tar hem barnet” och har också uppgett kostnader…… (trots att familjehemmet inte längre hade fått betalt om de adopterat barnen). Detta sker. Men denna familjs öde sitter inom mitt hjärta.
Jag är förvirrad. Är missbruk en sjukdom eller inte? För vems skull ska man kämpa och bli frisk om inte för sina barns skull?
Precis.
Det spelar ingen roll om det är en sjukdom eller inte eller vad som är motiverar en att sluta, eftersom det är barnets bästa som ska vara avgörande för i vilken familj barnet växer upp.
Att det inte är förälderns fel att man blivit sjuk i missbruk är alltså ointressant, det som är viktigt är hur missbruk påverkar ens förädraförmåga. Och hur barn mår av att bli flyttade från en familj de hunnit knyta an till i många år, i hela sitt liv.
Även om din nyfödda skulle ha blivit forsterhemsplacerad för att du blev kidnappad på stan tycker jag inte du har rätt att ”få tillbaka” barnet som växt upp i en annan familj efter typ 5 år.
Umgänge är en annan sak, men även där ska det vara utifrån barnets bästa och inte förälderns.
Jag håller med!
Henrietta alltså.
Ett barn är inte skyldig sina föräldrar ett skit, föräldrarna är skyldig sitt barn ALLT. Barnet valde inte att komma till världen, det är föräldrarnas beslut. Kan man inte ta hand om sitt barn ska man fan inte få vara förälder. Homosexuella måste gå igenom sjukt mycket styr för att få adoptera och för att myndigheterna ska acceptera dem som föräldrar, det borde gälla ALLA!!
Hur tänker du då? Att man från staten ska påtvinga preventivmedel tills båda föräldrar har klarat utbildning/prov? Eller att staten ska tvinga till abort alt adoption om båda föräldrar inte klarat denna utbildning?
I praktiken blir det omöjligt. Det vore ett oerhört övergrepp från staten att göra något av det ovanstående.
självklart fattar jag också att det är omöjligt, men önsketänkande är inte omöjligt
Vore så klart omöjligt att kontrollera det så. Men alla som registreras som föräldrar när barnet väl är fött borde vara ”tvingade” till exempelvis kontinuerliga samtal om exempelvis barnuppfostran. Det skulle också vara bra för att hitta föräldrar med olösta trauman, främst från egen barndom, som ofta inte upptäcks (av en själv) förrän man hamnar i vissa situationer. På så sätt skulle föräldrarna vara dem som måste ta till hjälp – inte barnen. Det gynnar ju även föräldrarna som kan få må bra och därmed vara bättre föräldrar – men framförallt gynnar det barnen. Tänk vad tidigt man skulle kunna upptäcka eventuella brister? Eller exempelvis olika former av missbruk. Alla missbrukade är ju exempelvis inte våldsmamma (vare sig psykiskt eller fysiskt) men är tex frånvarande, deprimerade, mår dåligt, barnen känner av något är fel, kanske får fixa mackor själva för att mamma/pappa inte orkar fixa mat, eller för att det inte handlades idag, osv. Beteendet ju även gälla exempelvis deprimerade föräldrar.
Det du beskriver gör man ju till viss del på mvc. Man får ju prata mycket om hälsa, ĺivssituation etc.
Det var ju det rasbiologin tidigare i Sverige handlade främst om; kontroll av föräldraskapet. Olämpliga personer steriliserades just därför de inte ansågs kunna ta väl hand om ett barn.
Ja detta ämne drar fram känslor som gör att man häpnar när man läser en del av kommentarerna.
Barnen har rätt till bra föräldrar/förälder och vi föräldrar har som uppgift/skyldighet att vara den. Det är så viktigt och efter det vi gått igenom är det extra viktigt för mig att vara den personen för mina barn ??
Föräldrarrätten är åt h-vete för stark i Sverige, den överskrider barnens bästa gång på gång. Att skada barns anknytning till barnets trygghetsperson ger enorma konsekvenser. En förälder genom biologi betyder inte ett skit om hennes inte är bra för dig. Din trygghetsperson är den relationen som kommer att hjälpa dig genom din barndom, hjälpa dig i livet.
Nej, föräldrarätten bör vara stark. Däremot borde straffen vara hårdare och längre i Sverige. Bra föräldrar ska inte berövas sin rätt bara för att dåliga föräldrar släpps ut eller inte sätts åt alls.
Nej. Barnets rätt ska övertrumpfa föräldrarätten. Pappor som mordhotar sina expartner t.ex. bör inte kunna utöva rätt att träffa sitt barn pga barnets rätt till sitt eget bästa. Bara ett exempel.
Fast om inte pappan är våldsamt eller hotfullt mot barnet kan ju barnets bästa vara att fortsätta ha en relation till sin pappa.
Pappan kanske varit våldsam framför ögonen på barnet. Inte ok och pappan ska förlora rätten att träffa sitt barn. Hur ska pappans hot eller misshandel av mamman berättas för barnet? Vad lär sig barnet av det? Nej. Hotar du ena föräldern så har du inte rätt att träffa barnet.
Fast då använder du ju barnet som ett sätt att straffa pappan och skiter i barnets bästa.
Principiellt kan jag hålla med. Men jag tycker också att.man uppvisar brister i sin förädraförmåga om man slår den andre föräldern inför barnets ögon, t ex. Det är ju rimligen väldigt traumatiskt även för barnet och skapar kanske ännu mer skräck i barnet än i mamman till och med.
Absolut, men det blir ju en bedömningsfråga. Man kan inte säga rätt av att pappan har förbrukat rätten att träffa sitt barn 18 år framöver, eller att det är barnets bästa att inte träffa ena föräldern för att denne mordhotar sitt ex.
Nej det håller jag med om, det ska inte vara ett straff.
Sen hoppas jag såklart man blir av med vårdnaden om man är så kass på att samarbeta att man ägnar sig åt mordhot.
Vårdnaden bör han absolut bli av med, där säger jag inte emot. Finns få fördelar för barnet att föräldrarna i det fallet har delad vårdnad.
Sen i somras (har jag för mig) är det dessutom olagligt att låta barn bevittna våld, alltså tex misshandla mamman framför barnen.
Kallas för barnfridsbrott, gäller sen 1 juli -21.
Fel – finns också ÄNTLIGEN en ny lag kring detta. Ett barn som får se hur ena föräldern skadar (fysiskt eller psykiskt) mår INTE bra av att hålla kontakt med den utövande föräldern. Det är skadligt. Finns allt för många gärningsmän som vittnar om hur de bevittnade exempelvis våld i hemmet – och sedan hanterar det liknande. En förälder som är så våldsam gentemot ÄR inte en bra förälder. Går inte att argumentera på något annat vis inom denna fråga.
Mordhotande pappor ska arresteras. Mordhotande är kriminellt. Bra pappor ska inte tappa föräldrarätt på grund av kriminella.
Man blir inte arresterad i Sverige. Gripen/anhållen/häktad/åtalad/dömd möjligtvis ? ??♀️
Tack.
Föräldrar har ingen rätt till sina barn däremot har barnet rätt till sina föräldrar.
Det strävas väl alltid efter att hjälpa föräldrar till att kunna ta hand om sina barn.
Att avgöra när gränsen är nådd, när olika instanser gjort allt det kunnat, och att besluta att barnets bästa är att bli kvar hos någon annan eller flytta till någon annan måste vara väldigt svårt.
Jag håller med. Om man skulle ha något slags system med ”one strike then you are out” skulle ju också innebära ett otroligt trauma för barnen. ”Nej tyvärr, din mamma hade problem med psykisk ohälsa ett år, så hon har förbrukat sin rätt som mamma” ?
Lite min tanke också. Det finns ju extremt sorgliga fall när fel beslut tagits men tycker ändå det är viktigt att barnets rätt till sina föräldrar skyddas och att alla föräldrar får den hjälp som behövs, för barnets bästa.
Tror att många glorifierar fosterfamiljer också. Det är absolut fint att folk öppnar sina hem för barn som inte kan bo hos sina föräldrar, men det är inte alla fosterfamiljer som är kärleksfulla och härliga. Det betyder såklart inte att de vanvårdar barnen eller är elaka och orättvisa, men de flesta fosterföräldrar älskar ju inte barnen som sina egna.
Fast fosterföräldrar ska inte älska barn som är placerade hos en som sina egna barn. De ska bara vara en trygg tillvaro under en begränsad tidsperiod. Fosterhem där de vuxna skapar en allt föe nära relation till barnen är också ett problem. Fosterbarn är inget substitut för egna barn.
Exakt, hela systemet är uppbyggt för att det ska vara en begränsad period och att barnet så småningom ska flyttas tillbaka till sina föräldrar. Det är sällan så att barn slits upp från kärleksfulla familjehem och lämnas tillbaka till okända föräldrar.
Jo, men hur humant är det systemet för barn som är fosterhemsplacerade hela livet?
Jag tycker det är fullständigt hjärtlöst att i praktiken låta barn växa upp utan att uppmuntra att de knyter an till någon, i väntan på att en biolgisk förälder ev ska poppa upp.
Generellt är det bästa såklart om man kan stötta familjer örebyggande så barn aldrig behöver placeras från första början. Men vi borde inte låta barn leva i limbo så länge som vi gör i det här landet.
Det håller jag verkligen med om! Men även om de skulle uppmuntras till anknytning är det inte säkert att ett familjehem är lika kärleksfulla och omhändertagande som en biologisk familj. Alla kan inte och kommer inte älska andras barn som sina egna
Nej, jag tror inte det finns något generellt svar på vad som är bäst mellan ett familjehem och biolhosisk föräldrar. Utan man får väl inhämta så mycket material som.möjligt om just det barnet situation innan man fattar ett sådant beslut.
Precis, min poäng var mest att när man pratar om sånt här ser man gärna lilla hjärtat framför sig, där den kärleksfulla fosterfamiljen kämpade mot de onda bioföräldrarna, och att det är väldigt sällan så verkligheten ser ut.
Jag känner minst två fosterföräldrarpar som inte borde få ha barn hemma, det är bara pengarna som gäller. Så det borde göras mycket bättre koll på dom också.
Jag var fosterhemsplacerad under sex månader när jag var 12. Familjen var absolut inte dålig men heller inte särskilt intresserade eller varma. Det märktes att det handlade om systematisk inkomst för dem. Tyvärr.
Jättemycket reklam hela tiden fö att bli familjehem/ jourhem, från företag som sedan säljer vidare tjänsten till kommunerna. Helt jävla sjukt vad man ska kunna tjäna pengar på.
Om ni vill bli familjehem, gå in direkt på er kommuns hemsida.
Ja, jo, men samtidigt kan ju ett bra familjehem få bättre betalt än via kommunen? Det är väl snarare systemet som är sjukt; kommunen betalar privata aktörer MER än vad de själva gör till familjehemmen? Går att jämföra med SSK/läkare vs inhyrda sådana…..
Då kanske du borde göra en anmälan på dessa.
Alla dessa trasiga ungdomar som ägnar sig åt saker som gör de kriminella – hur har de vuxit upp? Vilka föräldrar har det haft och vad har format deras hjärnor? Nej barn har inga skyldigheter mo sina föräldrar men banne mig har inte föräldrarna en ansvar och skyldigheter att ta hand om sina barn och klarar man inte det och barnen/ungdomarna mår dåligt av den relationen så ska de få andra ansvarsfulla vårdnadshavare. Det är alltid barnens bästa som kommer i kläm när det ska daltas med en, två och flera chanser för de föräldrar som i första hand misslyckats. VEM får vara försökskanin i den processen? Förs och främst är det barnens bästa som kommer på plats 1.
På massa olika sätt har de växt upp. Dålig uppväxt kan vara en risk men finns massvis med unga människor med en trygg barndom och uppväxt som ändå hamnar snett.
Fast nej. jag känner många som hamnat snett och i de allra flesta fall hade de inte en trygg barndom och bra föräldrar..
Har man bra föräldrar kan man ha en fas i tonåren där man strular, men sedan brukar man styra upp sig.
Baserat på några personer du råkar känna? Läs lite studier eller ta ett jobb inom området så blir du nog snabbt varse om att det finns väldigt många anledningar till att en ungdom hamnar snett, det kan handla om bakomliggande diagnoser, umgänge och ibland ren slump. Många har fina föräldrar som kämpar och sliter livet av sig för att få sina barn på rätt spår. Låter snarare som du bildat din uppfattning på fördomar.
Finns många studier som visar på att barn i utsatta grupper löper större risk att hamna i utanförskap och kriminalitet än övriga grupper. Även barn med personlighetsstörningar och funktionsvariationer som tillhör utsatta grupper löper större risk att deras diagnos aldrig utreds och inte heller behandlas. Men det finns grupper som inte räknas som utsatta grupper för att de utåt sett verkar vara välfungerande. Tänker då på medelklass med välordnad ekonomi, hög utbildning och missbruk. Men högriskgrupper är ensamförälder, låg utbildning, missbruksproblematik och andra generationens invandrare. Trots att detta är väl känt mäktar inte samhället med att ge den hjälp och stöd som behövs.
Jag känner en kvinna som i många år varit akut jourhem samt fosterförälder i många år. En gång när en liten bebis blev återlämnad till sin mamma så bröt hon ihop av förtvivlan och hamnade på psykakuten för att hon var helt övertygad om att den lilla bebisen skulle dö i mammans händer. Så där fick hon göra en omvärdering och sluta ta emot nya barn och skaffa en helt annan tillvaro. Så synd, hela samhället behöver människor som den här kvinnan, men systemet är trasigt.
Att barnkonventionen är lag i Sverige verkar inte betyda särskilt mycket. Varför skulle man annars tvinga föräldrar att lämna sina små barn för att resa tillbaka till hemlandet för att söka nya uppehållstillstånd? Jo, för att man anser att det inte är viktigt för barnet att ha båda sina föräldrar utan att det ”räcker” med en förälder.
Fast då har ju barnet den andra föräldern under tiden. Mina barns pappa är utländsk och har varit borta långa perioder när de var små. Det är inte ett trauma så länge som den hemmavarande föräldern hjälper barnet hålla kontakt via telefon, videosamtal etc.
Handlar inte om det är ett trauma eller ej. Det handlar om att barnet har rätt till båda föräldrarna. Något man knappast tar hänsyn till när man tillämpar lagen. Sverige skiter alltså i Barnkonventionen
Nej du har fel. Rätt till båda föräldrarna betyder inte att båda ska vara där fysiskt hela tiden. Isåfall skulle skilsmässa vara förbjudet och längre jobbresor skulle vara förbjudna.
Blev placerad i fosterhem under några år pga att min mamma var psykiskt sjuk. Att bli placerad och även fråntagen mitt fosterhem var inte smärtfritt men vi hade fortsatt kontakt med fosterfamiljen och jag är glad att jag och min mamma fick återförenas då hon var frisk nog att ta hand om mig. Såhär är det inte för alla men kan vara trevligt att veta att det kan bli bra också ❤️
Detta.
Små barn som varit placerade största delen av sina liv bör stanna kvar i familjehemmet men de kan ha en relation med bioföräldrarna när det går och när barnet sedan är gammal nog att bestämma själv ska den få bestämma för att sedan fortsätta ha kontakt med familjehemmet ifall barnet väljer bioföräldrarna. Och tvärtom som ovan berättar. Odla kontakterna om det går. Det är vk fint att kunna fortsätta ha kontakt med familjehemmet om barnet så vill.
Jag håller så med filinfors i allt hon skriver i inlägget och jag är exakt likadan, det värsta som finns är barn som far illa, så hemskt.
Målet med en familjehemsplacering är ALLTID att jobba hem barnet ifall det går. Det kräver att vårdnadshavarna medverkar till att jobba aktivt tillsammans med socialtjänsten för att förändra situationen som låg till grund för omhändertagandet. Familjehemmet och föräldrarna ska arbeta tillsammans. Är barnet placerat som nyfödd ska det veta vilka föräldrarna är och ha umgänge. Familjehemmet ska inte sabotera detta för att de vill ha barnet för sig själva. Då är det inte ett bra familjehem i mina ögon.
Efter några år (3), kan utredning om vårdnadsöverflytt göras där man tittar på om det finns skäl att familjehemsföräldrarna får överta vårdnaden om barnet. Domstol beslutar i frågan.
I mina ögon vore det galet om en placering per automatik skulle innebära att vårdnadshavarnas vårdnad om barnet skulle upphöra direkt. Det är inte förenligt med barnets bästa enligt den forskning som finns.
Utifrån Fis utspel hade hon inte varit en bra familjehemsförälder. Jag har placerat barn från dåliga förhållanden, där familjehemsföräldrarna samarbetar med barnets vårdnadshavare så gott det går. Även om familjehemsföräldrarna efter några år fått vårdnaden om barnet, har samarbetet fortgått under trygga och orkade former. För barnets skull. Det har barnet tyckt varit tryggt. Det är så ett bra familjehem ska agera. Sedan beror det såklart på omständigheterna. Om ett barn blivit sexuellt utnyttjat kanske det inte är lämpligt, men det beslutar andra än familjehemsföräldrarna om. Gäller det omsorgsbrist däremot är det en annan sak.
Självklart kan en förälder förbruka sin ”rätt” till umgänge med barnen. Vad är det ens för jävla fråga???? Finns ingen normalt funtad människa som skulle säga nåt annat.
Jag tycker inte att det det är så svart eller vitt. Det finns föräldrar som tar tag i sina liv och sedan blir jättebra föräldrar till sina barn. Tycker att man måste fundera över hur mycket föräldern anstränger sig för att tag i sitt liv. Om föräldern gör allt hen kan för att ta tag i sina problem och verkligen försöker bli en bättre förälder. Ska man verkligen döma ut personen då? Har inte alla människor rätt till en andra chans? Jag kan köpa att föräldern sumpat sina chanser om hen inte gör något för att förändra sitt liv.
Förädern, föräldern, föräldern…..
Det är inte förälderns rätt det handlar om, det är barnets. Och barnens rättigheter måste skyddas av samhället, eftersom barn inte kan tala för sig själva.
Att barnens rätt ska väga tyngre än föräldrarnas är för mig svartvitt i grunden, så ska det vara. Sen är det såklart jättesvårt att avgöra i praktiken vad som är barnets bästa i varje fall.
Min personliga åsikt är att det är konstigt att ett av ens argument för att inte bli familjehem är att man är rädd att knyta band om barnet ska behöva flytta vid senare tillfälle.
Om man nu har tanken att barnen har rätt till trygghet och föräldrar (alltså att föräldrar inte har rätt till barn). Borde man då inte kunna bortse från sina egna känslor för att sätta barn i trygghet så länge som möjligt? Är det bättre att välja att inte ta mot barn och låta barnet bo på barnhem tills dess att de biologiska föräldrarna, i teorin, kan ta hand om barnet igen.
Jag ska dock inte säga att jag är bättre själv eftersom jag inte är familjehem. Jag hoppas kunna bli det i framtiden, när jag känner att jag utvecklat redskapen för att hjälpa barn som farit illa.
Det är väl bra att man har den självinsikten innan?
Särskilt om man redan har barn att ta hand om är det positivt att man reflekterar över hur man skulle hantera ett ev uppbrott t ex. Tror man inte att man skulle orka det är det bäst att låta bli.
Jag tolkade hennes text som att hon skulle gå under. Alltså inte bli lite ledsen utan att hon hade insikt i att det skulle förstöra henne totalt. Att om det hände så skulle hon inte fungera. Och hon har väl redan barn? Och familj å jobb å ett liv. Så hon menar väl att hon inte kan offra sig själv och allt hon har. Att om det leder till att hon ligger på psyket och blir svårt deprimerad så går det inte.
Har man någonsin ”rätt” till sina barn – NEJ! man måste förtjäna deras förtroende, trygghet och kärlek
och kan man permanent förbruka sin rätt som förälder? – JA! om barnet inte längre känner förtroende, trygghet eller kärlek så bör barnet att sin fulla rätt att säga NEJ till umgänge. Detta bör gälla DIREKT! inga jävla prövotider som kan riskera barnets bästa.
Folk i sverige har blivit så kalla och det har blivit en zådan hård skargång och klimat i vissa debatter, varför skall man som biologisk förälder inte få en annan skanns om man tillfrisknat från missbruk eller sjukdom . Tror att man som förälder som kämpat för att bli frisk och har en längtan efter sitt barn skall ha rätt att få tillbaka det om man bevisat qtt man kan klara allt såklart . Tycker folk dömmer människor för lätt i det här landet . Varför va så aggressiv?
Jag tror det är en skillnad mellan de nordiska länderna med bättre välfärdsystem gentemot andra länder där barnet *är* välfärden då föräldrarna blir gamla. Den bakomliggande tanken är att då föräldrarna närde barnet så äger de också sitt barn.
Nja, det är kulturellt och religiöst. Jag kan själv inte förstå hur någon kan anse att mina barn inte är just det, mina. I Indien bland hinduer så är barnen pånyttfödda förfäder, det ska till mycket innan man separerar ett barn från sin familj.
Så länge soc gör rättsosäkra ingripanden och omhändertagandet så är jag tveksam till mycket. Ja barnens rättigheter och behov ska gå först men barnen blir ju också i många fall drabbade när utredningar brister och de omhändertas på felaktiga grunder. Har sett för många fall där det går fel till för att ha tillit till systemet. Och menar jnte fall där det är solklart till exempel vid missbruk, våld etc utan fall där barnen blir omhändertagna t ex pga att förälder/föräldrar har diagnoser etc. Socialtjänsten är t ex sjukt okunniga inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, deras stödjande insatser blir fel för de har inte förmågan att anpassa för målgruppen etc.
fast om unge mördar, då har väl mamman rätt att säga upp kontakten eller?
Så länge barnet är under 18 och du är vårdnadshavare har du nog inte rätt att säga upp kontakten som förälder.
Man kanske skulle forska lite mer i ämnet innan man yttrar sig tycker jag.
All forskning visar ju att det bästa för ett barn är att försöka få det att fungera mellan föräldrar och barnet. självklart ska det inte finnas missbruk eller våld.men reder föräldern ut att ordna upp sitt liv så ska väl alltid barnet få chansen att komma hem. Om barnet själv vill såklart
Jag är adopterad då min mamma var oförmögen att ta hand om mig.
Jag har fått gå i terapi hela livet då jag hade svårt att finna mig själv. Identitetskris med mera.
Min biologiska mamma är svensk. Bor enbart 17 mil från mig. Det första jag gjorde när jag kunde var att söka upp henne. Jag är 31 år idag.
Mina fosterföräldrar är inte mina föräldrar i hjärtat .
Mamma är alltid mamma!!
det är där man hör hemma och söker sig till.