I morse kom det här inlägget om mer hållbart renoverande.
Tänker att vi kör ett motsatsinlägg nu.
Kenza och Aleks har precis kunnat flytta in i sin nyrenoverade lägenhet som jag tidigare benämnt som ett ”marmor och stukaturpalats”, någonting som avundas av och inspirerar kollegorna Bisse och Bianca Ingrosso. (Visst är detta Biancas kök som företaget lagt upp på Instagram?)
Redan i augusti 2021 så visade Kenza upp renoveringsplanerna som gjordes tillsammans med företaget ”Kitchens by Paul” och nu avslöjar hon vad hon tror att slutnotan kommer hamna på för renoveringen.
Allting är inte betalat än, men hon uppskattar att kostnaden kommer landa på runt 2 500 000 kr, vilket är 1 000 000 kr mer än vad som var deras ursprungliga renoveringsbudget.
Kenza skriver att, trots att det är extremt mycket pengar att ha spenderat på renovering så är det en investering.
Och det lär det ju vara, särskilt med tanke på hur längenheten såg ut när den köptes av paret, men borde det inte finnas en gräns någonstans?
Ponera att Kenza och Aleks vill sälja lägenheten i framtiden. För att få tillbaka pengarna för exempelvis exklusiva tillval, så krävs det väl att köparna uppskattar och vill behålla dessa tillval. Planerar man att riva ut alltsammans så fort man flyttat in så är man kanske inte superintresserad av att betala extra för det?
Förstår ni hur jag menar?
Nu har ju Kenza ovch Aleks betydligt mer neutrala val än säg, Petra Tungården, vars tillval mer går under flaggen ”älska eller hata” trots att de med största sannolikhet varit svindyra.
Men nog är det ju ändå en smaksak?
”Dyrt” betyder ju inte per automatik ”snyggt”.
Hur tänker ni här?
Föregående inlägg 