Det går inte att summera det här bättre….

Det här växte jag upp med, vilket är anledningen till att jag tog till min plattform för att sätta ner foten mot den här toxiska trenden som är på väg tillbaka (eller som redan är tillbaka, beroende på vem du frågar).
Det är fan rent jävla sinnersjukt med facit i hand.

Börja från början och lämna gärna en kommentar när du är klar.
Tillhör du min generation så kan du förmodligen enkelt identifiera dig med min reaktion.

83 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Bara att vänta på repliken MEN ÖVERVIKTIGA DÅÅÅ!

      Vi behövde bara vänta i 8 minuter 🤪

        Ändå anmärkningsvärt att det har gått 15 minuter nu och inte en enda kommentar om att ”naturligt smala människor som inte kan gå upp i vikt får så mycket haaaaaat”.

          Kommer aldrig glömma när jag endast 17 år träffade mina dåvarande svärföräldrar och åt middag. Jag åt inte jättemycket men det berodde mest på att de hade sju hundar och inte städade varken efter sig själva eller hundarnas avföring! Men eftersom jag var såååå himla smal så frågade dåvarande svärfar om jag har anorexia 🙃🙃 Jag åkte aldrig tillbaka dit och undvek dessa människor under vårt flera år långa förhållande.. Bara en av alla anorexiakommentarer jag fått! Kan säga att nu när jag inte är lika smal efter både ålder och tre barn har jag Aldrig fått en kommentar om min kropp!! Och nej jag valde inte att se så smal ut jag gick snarare hos en barndietist sedan flera år för att jag ville gå upp i vikt. Ibland använde jag två byxor för att se något bredare ut 😅 kul tid! Jaja ville bara säga det att det är inte så kul med ”hat mot smala” 🙂

            Sorgligt att få kommentarer om sin kropp oavsett! Allt är ju polariserar idag. Att jobba mot ett BMI 30+ med död i förtid och posera på Insta är det som är acceptabelt – allt däremellan är antifeminism. Fakta och vetenskap är Såå ute!!

              Men lägg ner. Vet du hur många dödshot de där plussizemodellerna får? Och vilka influencers är det som får uppmärksamhet här tex? Bara tjocka eller nästan uteslutande jättesmala? Smal är normen och så länge det är så kommer det vara lättare att vara tjock än smal. Smala kan ha det jobbigt TROTS att någon annan jag det jobbigare. Två tankar i huvudet samtidigt du vet?

            Haha point proven 😅 Nej men alltså synd om dig, jag var också smal som ung och min morbror ringde min mamma och sa att de måste lägga in mig på sjukhuset för att jag uppenbarligen hade anorexia. Sen blev jag tjock och fick höra att jag misshandlade min kropp och skulle dö i förtid. Sen gick jag ner i vikt och nu tycker alla att jag är såååååå snygg helt plötsligt och pratar inte om annat än vikt med mig.

            Så liksom, alla jag nog de här upplevelserna oavsett vad man väger?

      Ja läs varje kommentarsfält på instagram då detta tas upp. Då skriver folk att det är värre vara överviktig och får flera hundra likes för det
      Såna idioter som inte fattat ett dugg borde hålla käften.

        Men det är värre för överviktiga, på en samhällsnivå. Det finns det forskning på. Sen behöver man ju inte dra upp det i en helt orelaterad fråga, det är onödigt. Klart det finns smala individer som har det jobbigt, kanske t.o.m. jobbigare än en specifik fet individ. Men smala nekas inte vård eller har svårare att få jobb osv. Det är det folk menar.

    Jag såg Barbiefilmen igår och grät typ hela tiden. Av nostalgi, av igenkänning, av lättnad att andra känner samma sak. Sedan av sorg för att andra känner samma sak.

    Det är synd om människan.

      Ja den var underbar! Mammans brandtal 😭

      Super, svälter och där i förtid

    Ja det var en annan tid ändå
    ”Lätta – om du bestämt dig för att inte bli fet”

    Efter att ha läst många inlägg liknande dessa så vill jag bara lämna mitt perspektiv: kvinna, hetero, född i mitten av åttiotalet. Viktväktarna, Lätta, mini-mjölk, Spice Girls och Kate Moss. Ni som vet ni vet! Trots detta så har jag aldrig hatat min kropp eller haft någon ätstörning. Jag älskar min kropp och har alltid gjort det. Framförallt för dess funktion – stark, smidig, uthållig, kan göra tricks och arbeta hårt. Är det fler här som kan känna igen sig i detta? Jag läser om alla som hatar och hatar sina kroppar och går på dieter och vill vara smala. Men vi kvinnor som älskar våra kroppar måste väl också finnas? Bara ett perspektiv.

      Jag har aldrig bantat och vet inte om jag skulle säga att jag hatar min kropp. Men trots att jag är normalviktig och vältränad står jag ofta och nyper i magen framför spegeln. Eller byter kläder 8 gånger innan vi ska någonstans. Har ofta kroppsångest och nojar över att jag är ”för tjock” (vad nu det betyder) och för ful och så.

      (Född 89 och har nog egentligen idealkropp med platt mage och stora bröst.)

      Det låter ju toppen att du känner så trots all skit vi matas med dagligen. Men är det verkligen någon som sagt att du inte får finnas för att du älskar din kropp?

      Känner tyvärr inte som dig, men vet att det finns en hel del som känner så. Eller som bara inte alls bryr sig om sin kropp särskilt mycket, varken älskar eller hatar – den bara finns och funkar och det är bra. Tror det kan bero mycket på vad man får för grund från sitt hem. Hur ens föräldrar pratar om sina egna och andras kroppar (om alls), mat, vikt, träning osv. Då kan det lättare rinna av det man hör utifrån/omkring en i övrigt. Även om man får en bra och stabil självkänsla med sig, har man det så rubbas man inte lika lätt av en negativ tanke ibland, de blir liksom mer flyktiga och man står stabilt i sin självkänsla ändå.

      Jag håller med dej.
      Jag har aldrig hatat min kropp.

      MEN
      Sen var jag normen, så som de flesta såg ut under min uppväxt.

      Vi var många som utövade flera sporter, hade träning flera dagar i vecka och hann inte med att fundera så mycket på utseende per se utan mer på kroppens funktioner. Hinna ät och orka med
      (OBS obs helt frivilligt, inte elitsatsning 😅).

      Att mina föräldrar, framför allt min mamma, ”fördömde” barbie, tidningen Frida, ja allt där fokus är på en flickas utseende har nog hjälpt.
      Har aldrig saknat tjejtidningar och när jag ser vad som står i dem nu som vuxen så är jag väldigt tacksam

        Tänkt att ens familj spelar nog stor roll. Jag har också alltid varit väldigt smal men aldrig känt mig nöjd ändå. Men då hade jag en mamma som ständigt bantade (och dessutom beskyllde mig för sin övervikt, ja att hon blev ofrivilligt gravid alltså…) och en pappa som ständigt ”varnade” mig för att inte bli tjock för ett var tydligen inte attraktivt. Fick jag ätstörningar? Jajamen. Är jag helt frisk idag vid 40 års ålder. Nej…

          Usch lider med dig !
          Tror absolut föräldrarna har en så viktig roll , hur de pratar men framförallt hur dom gör! Barn märker ju om det bantas eller petas i maten eller om föräldrarna (som ska vara förebilder) har problem att vara i sin kropp. Mina föräldrar har aldrig gjort någon grej av kroppen mer än att det är bra att den känns pigg och rörlig typ !

          Relaterar. 80-talist med en ständigt bantande mamma som alltid kommenterade sin egen och andras vikt negativt. Att vara smal blev den ultimata markören för lycka. När jag i tonåren fick en sjukdom som innebar medicinering och stillasittande (vilket ledde till viktuppgång, även om jag kan se på bilder att jag faktiskt inte vägde så mkt) så drabbades jag av ett självhat som aldrig gett sig riktigt. Bestämde mig innan jag fick barn för att ALDRIG kommentera min vikt negativt och det har jag hållit , tror jag.

          Men visst bidrog det att tidningar hade ”mulliga modeller” som såg helt vanliga ut och att Bridget Jones var favvofilmen i ungdomen….

      Fast hur många hade ätstörning och verkligen hatade sin kropp? Man blev matad med att man borde vara liiite smalare men det är rätt stort steg mellan att vara missnöjd och hata.

        Jamen då så. Större delen av en kvinnlig generation som ständigt går och känner sig missnöjda. Ingen fara.

      ”inte alla män!” eller nej, ”inte alla 80-talister” skulle de va såklart..
      Som de enskilda män som hävdar att det inte gäller alla män så är det alltså viktigt för dig att påtala att denna samhällskritik minsann inte påverkat dig. Bravo!

        Sjukt otrevlig respons på ett positivt och fint inlägg!

      Tog studenten 94 från en posh innerstadsskola i Stockholm. Jag upplevde inte att det var mycket problem med ätstörningar. De som hade problem berodde mer på andra omständigheter än att det var ett visst ideal som gällde. Lite som när Victoria var sjuk. Det var stora skjortor, 501:or och timberland kängor som gällde. Även när man gick ut. Vi pratar ofta om att det modet var så skönt. Man kunde traska hem på natten i sina dojor utan problem. Man förhöll sig till veckorevyns bantningstips men de såg man mer som ett skämt. Lite som att läsa horoskop. Underhållning och inte något måste. Jag och mina vänner har alltid haft ett väldigt avslappnad inställning till mat. Vi äter och mumsar på och alla är normalviktiga och hälsosamma.

      Nej, ni får inte finnas.

      Eller var glad för att du känner så och inse att diskussionen inte är för dig?

    Sen när man kollar tillbaka på Ginger-spice och hon var ”den tjocka”. Hur jävla galet?!?

      Ännu mer galet att Geri bara var ginger spice i under två år 🤯

        whaaat? 🙁

        Neej…?

          Jo, tror du artist hittar på det här eller? Om man räknar från att Wannabe kom ut, vilket den gjorde i slutet på juni 1996. I maj 1998 gick de ut med att hon lämnat bandet.

            *Att jag ska det ju vara, inte artist.
            Skoj autokorrigering!

            Fast de fanns både innan och efter som grupp, även med Geri.

      Ja så sjukt! Och den ”mulligaste” i kompisgänget fick alltid vara henne när man uppträdde i mellanstadiet… Så skevt att en normalviktig person anses som tjock/mullig/kurvig.

      Minns så tydligt hur Frida-tidningen gjorde en grej av Gingers ”ryggvalkar” och att hoppsan här var den någon som minsann tillåtit sig lägga på hull! Fyfan 🤮 Att jag minns det så tydligt talar sitt tydliga språk.
      /85:a

        Minns också detta så tydligt med ”ryggvalkarna” helt fruktansvärt vad vi matades med /också 85a

          ❤️

    Jaa jag tappade hakan när jag såg filmen i vuxen ålder. Kunde inte förstå att jag en gång i tiden hade köpt att hon var tjock. Samma med tjejen i Love Actually.

      Jaaaaaa! Såg Love Actually i julas och ba ❓❓❓ när de kallade henne för tjock, knubbig, stabbig och fet hela tiden.

        Ja hon med de feta låren. Lår som trädstammar..
        Den tjejen i love actually var inte ett dugg tjock.

      Fast med Bridget Jones så ska det förställa hennes egen kroppsbild i hennes dagbok – hon upplever sig själv som för tjock och att hon måste gå ner i vikt för att få ordning på sitt liv. Inte att hon är tjock på riktigt, mer ett hjärnspöke. Kanske tydligare i boken än i filmen.

        Fast det var också väldigt mycket skriverier då, om att Renée Zellweger tvingats äta sig tjock för rollen. Och frågan var väl också om det verkligen inte fanns en skådis som var ”tjock” som kunde ha spelat rollen.
        Håller med om att om man inte läst boken så gör man nog inte kopplingen på samma sätt.

      Du menar Natalie (Martine McCutcheon)? Ja, många referenser till hennes vikt i den filmen.
      – hon börjar med att själv berätta att ”my boyfriend dumped me because I was getting fat”
      – premiärministerns chief of staff kallar henne ”the chubby girl”
      – hennes egen pappa kallar henne ”Plumpy”

        Hon är idag mycket smalare, undrar varför.

      Måste ha varit 9 år när jag såg Bridget Jones första gången och jag tyckte verkligen att hon var tjock då. Gud vad skevt 😅

    Jag minns då jag som tonåring läste Solo och motsvarande tidningar. I varje tidning var det bilder på Nicole Richie och Lindsay Lohan när de var som smalast. Det verkade så glamouröst och spännande, så jag såg till att bli lika smal som dem. Tog mig 15 år att på allvar bli frisk från min ätstörning.

      Och så mådde dom skit och levde på tabletter, näspulver och kaffe :/

    Född 87 och minns alla sjuka bildtexter i vissa tidningar. Var typ en bild på Mariah Carey som väldigt smal, och en bredvid där hon var lite större och bildsättningen var typ ”Mariah Carey verkar inte bara ha ätit sallad i studion i sommar. Hon syntes nyss på stranden i Nice med en mage som får oss att undra om hon väntar små sångfåglar!”

      Hahaha förlåt detta är ju helt absurt. Tonen dom alltid körde?? 😂😂😂😂

        De som jobbade på dessa tidningar, särskilt Veckorevyn på 90-talet, hoppas de skäms idag..

    Eller alla ”mode-reportage” i tidningar för kvinnor där man skulle lära sig att köpa kläder efter sin ( ej önskvärda) kroppsform. Om man var kurvig uppmanades man ha svart eller vertikala ränder för då såg man smalare ut!!

      Och bootcut för att balansera ut breda höfter, för gud förbjude att någon skulle se att man har breda höfter!

    Minns även reportage där killar skulle bedöma och recensera olika tjejers kroppar. Typ ”hon är flickvänsmaterial”, ”det där är en riktig bimbo” etc

      Ja! Eller en frågespalt om något specifikt, typ bröst, där 10 killar fick ”säga sitt”.

      ”Brösten ska vara stora, men inte för stora. En handfull är perfekt, SÅ ska en tjej se ut”.

        Ryyyyyyyyser, minns ordet ”handfull” och att jag önskade det.

    Dock, till ”dåtidens” försvar så fanns det färre antal personer som var ”kraftigare”

    Exempelvis, barnen på 70-talet var ju smala som pinnar generellt (trots att barnen åt mycket mat) Vilket gjorde att den personen som vägde några kilon extra då, blev kallad tjock. Denna person skulle idag vara ett normalviktigt barn.

    OBS, inte att det var rätt. Utan mer att det såg annorlunda ut och det var så de jämfördes .

      Precis. Det var färre, barn som vuxna, som var överviktiga då jämfört med idag, så det stack ut på ett annat sätt.

      Och ännu längre tillbaka när man i nån freak show hade världens tjockaste man på display. Motsvarar idag en norm-amerikan typ.

    Minns hur klasskamraterna i mellan- och högstadiet satt i omklädningsrummet när vi skulle ha gympa och jämförde vilka som hade, eller inte hade, rutmage. Hur jag blev kallad fetto eller tjockis av motståndare på fotbollsmatcher. Och jag var nog mer knubbig än ordentligt överviktig mot norm. Peter Andre, Beckham, Schenkenberg med flera ansågs vara idealet.

    Jag blir så arg.

    Växte upp med Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger, Jean-Claude Van Damme o Dolph Lundgren som mina actionhjältar.

    Men har aldrig hatat min kropp för att jag inte kan se ut som dom.
    Har så svårt att förstå vart självhatet kommer ifrån.
    Tycker mig se att dom som hårdast dömmer kvinnors kroppar är just andra kvinnor.

      Fundera ett varv till på detta.

        Behöver jag inte göra.

          👌🏻

      Män kan titta på andra män och vara imponerade av deras kroppar och disciplinen som det kräver att uppnå resultaten, medans kvinnorna är avundsjuka och missunnsamma istället.

        Lite så ja 👍

      Du ser ingen skillnad på actionhjältar och modeller? Stallone, Lundgren och gänget GJORDE grejer med kroppen. Deras främsta egenskap var inte att de var smala, de vägdes inte i direktsändning och ingen nöp i deras armar och frågade om de inte skulle äta lite mer sallad.

      Vad man än tycker om ideal eller jämställdhet så är det lite oroande att en vuxen människa inte kan förstå orsak och verkan.

        Objekt vs subjekt verkar vara för komplicerat för vissa.

          Jag håller inte med Lewis om att det är svårt att förstå vad självhatet kan ha sin början i. Men vill du utveckla varför ett ideal baserat på subjekt inte skulle kunna vara destruktivt? Om det är så du menade.

        Du borde kolla upp vad Dolph Lundgren behövde göra inför Rocky 4.

          Kvinnor kallar det för träningshets och ätstörning, män för disciplin och dedikation. Linda Hamilton var rätt bitig hon med när hon var med i Terminator.

    Tänk om jag varit så smal idag som när jag tyckte jag var tjock på 90-talet. Såhär 20 kg tyngre med s k normal-BMI nu. Det är fasen tragiskt.

      Väger också 20-24kg mer än mitt smalaste jag. Då var jag underviktig och tyckte jag var för stor. Nu är jag på övre ”normalskalan” och när jag ser på bilder från den tiden ser jag ett benrangel. Värsta är att jag inget hellre vill än att vara sådär smal igen. Sorgligt.

        Here for you my fucked up sista!

        Precis ❤️

    Pro-ana har funnits på Internet mycket längre än Instagram. Skulle vilja säga att det började på Tumblr.

      Tumblr skriver att de grundades 2007. Det är tyvärr långt efter att pro-ana började.

      Runt 2002-2003 satt jag och kollade pro-ana bloggar när jag var sjuk i anorexi. Då var det inget nytt utan hade funnits ett tag 😢

    Ja herregud. Min mamma köpte ett hemma-solarie till mig för jag var så blek. Och skickade mig på färganalys så jag skulle kunna ha rätt färger.😂 OCH inlägg till bikini-bh:n. Allt med bara kärlek och välmening, det var bara jävligt skevt på den tiden.

    Spana in #tjejtidningsparaden av Henrik Wahlström på instagram. Han lyfter fram mycket av det som var sjukt i Frida, solo, veckorevyn mm. Fyfan för dessa tidningar, och man läste dem som att de var biblar och följde alla råd… Värst var det nog när killar skulle tycka till ex ”hon ska vara kortare än mig med platt mage” eller vad fan de nu tyckte. En annan grej som var fruktansvärd var dessa ”vad han säger/vad han menar”, dem som skrev ihop de ”guiderna” förtjänar något slags douchebag-pris; det enda det gjorde var att man aldrig kunde ta en komplimang. Typ vad han säger: vilken snygg klänning! Vad han menar: du ser ut som en riktig slampa. Verkligen HELT bisarrt upplägg på något att skicka ut till unga tjejer! Mvh hon som följde alla råd, gjorde 200 situps om dagen för det gjorde Britney Spears enligt tidningarna, hatade sig själv och sin kropp, var ute och powerwalkade i två timmar om kvällarna tills jag fick inflammation i hälsenorna, började röka i försök att tappa hungern, sökte bekräftelse hos killar i mängder osv osv. Är född 1990 och det är typ senaste 4-5 åren som jag lyckats slå bort dessa tankar. Och ja, det alla influencers håller på med ang smalhets är oansvarigt.

    Tänker spontant på scenen i White Chics när en av tjejerna ska prova kläder. Jag vet att det är en parodi men det säger lite om hur man såg/ser på kläder och utseende.

    Trots all framgång hos t ex bloggare, författare eller journalister så är det först när någon blir VÄLDIGT smal som man ser den äkta nöjdheten välla fram hos dem. Liksom ÄNTLIGEN lyckas jag. Och då ska det gärna hållas hemligt också. Nu pratar jag inte om personer som ska hetsa tonåringar utan de få bloggar som jag följer och respekterar: UnderbaraClara och Elsa Billgren tex. Som jag tänker läses mer (mest?) av 40+. Frågorna kommer i kommentarsfälten i mängd, och svaren ska alltid vara svävande (eller ignoreras). Efter att hundra personer frågat så skriver bloggaren: jag har TRÄNAT och ÄTER SÅ HIMLA BRA, ser bara ut helt som vanligt liksom.. Vilket precis alla vet är lögn. De har rå-bantat och det fort, troligen med Viktväktarna. Och där är vi igen. Och igen och igen. Det går i stort sett inte att vara kvinna och klara att undvika att falla för frestelsen att rå-banta i perioder. För att kunna visa upp mer foton i alla vinklar, se smal och läcker ut, och få vara NÖJD en enda gång.
    Så är det att vara född i mitten av 70-talet och ha växt upp med allt ovan.

    Bra att detta lyfts, dem är magra och det ser bara sjukt ut. Sen detta mode när man går runt i ett m liten top som knappt täcker något. En annan sak som jag oxå tycker är oroväckande är att dem flesta influenser springer och köper nya Birkin väskor för 100 000kr som om det är mjölk. Visst dem jobbar för sina pengar men just förebild för ungdomar och spendera pengar som om det inte finns någon morgondag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.