”Men… stackars mamma. Var du mycket ledsen?”.
Jag var ärlig och sa att jag där och då hade varit jätteledsen men nu är jätteglad över att det hände. Att dom missfallen gjorde så att just Leonore finns hos oss nu. Vi hade absolut ett moment och barnen behöver nog några dagar för att smälta den nya vetskapen. I deras ögon låter det såklart hemskt och jag räknar med följdfrågor den närmsta tiden.
Överlag tror jag på att avdramatisera och prata om svåra saker livet kan erbjuda. // Paula Rosas
Paula Rosas har pratat med sina barn om missfall och om hur hon fick missfall innan hon blev gravid med Leonore. Dottern frågar då om hon var mycket ledsen, vilket hon så klart var men säger samtidigt att hon idag är glad för att det hände eftersom alltsammans ledde fram till Leonore och faktumet att hon är där med dem nu.
Paula skriver att hon själv inte hade någon att prata med om den här typen av saker – missfall, mens, pubertet – ni vet, de stora sakerna och vill därför göra saker annorlunda med sina barn. Avdramatisera allt sånt.
Paula frågar sina följare om tips på hur de gjort, eller önskar att de gjort och här är några av svaren:
Har ni förresten pratat med era barn om onani?
Kommentaren om det ledde till en diskussion inne hos Paula för den som är intresserad. Jag tog bara med den översta kommentaren.
Föregående inlägg 
Nu såg jag vad det är som gör att jag måste läsa om dina inlägg hela tiden.
En mening på 40 ord är alldeles för lång.
Allt över 25 ord är att betrakta som onödigt enligt https://larare.at/svenska/moment/skrivhantverket/meningsbyggnad.html
Då hoppas jag att du håller dig borta från gamla klassiker när du väljer böcker.
Eller Ulf Lundells böcker (som jag gillar)😀
Du kan inte jämföra bloggtexter med skönlitteratur. Olika texter skrivs på olika sätt. Det finns en anledning till att t.ex. nyhetsartiklar inte skrivs som en Dostojevskij-roman.
”Ha! Det är inte fel på mig utan på dig…nu vet jag varför det var svårt att förstå!!”
Alltså kom igen haha
Jag har absolut pratat med mina barn om mens och onani från en tidig ålder. Nu när tre av ungarna är mer eller mindre vuxna har dom mer än en gång uttryckt hur glada dom är för det. Inget har varit tabu att prata om och jag har haft ett öppet sinne inför det barnen velat prata om. Så första gången (sex), mensen, hur snippan ser ut och/eller fungerar, bisexuallitet osv aldrig varit svårt för barnen att ta upp. Dom vet om mina två aborter och mina många missfall. Vi pratar verkligen om allt. ☺️
Kluven till detta, inte för att jag tycker det skulle vara fel utan för att jag är ganska obekväm med att prata om mens/onani och liknande. Även om det såklart är jättebra för mina (ännu så länge små) barn (som råkar vara pojkar) att veta hur mens funkar, så tycker jag det är ganska skönt att få sköta allt kring det i fred. Så inte att man inte ska prata om det eller att de inte behöver veta, men jag har ingen lust att dela med mig då det känns privat? Något att jobba på för mig helt klart.
Håller med, har inte pratat om gnugga bäver el flöjtning med mina. Fick däremot höra av en annan mamma i sonens lag att grabbarna visade varandra bra handgrepp när de duschade efter träning😂 Så de verkade lära sig av varandra där iaf. Mens kom dottern själv till mig och berättade att hon fått.
Snälla gör det bara! Min sambo fick inte snacket när han var liten. När vi träffades, jag var 21 och han 23 så tyckte han att mens var så äckligt att jag inte ens kunde be honom köpa tamponger eller ens säga ”jag har mensvärk” utan att han klöktes. Han hade ingen förståelse för mensvärk, han fattade inte hur tamponger funkade och jag kunde inte skicka honom till affären att köpa bindor när jag hade mens för att han tyckte att det var pinsamt.
Nu 17 år senare är det inga problem alls men jag hade ju gärna sluppit känna mig äcklig och sluppit smussla med min mens i början av vår relation bara för att hans morsa inte hade vågat ta snacket om vad som var en helt vardaglig och månatlig sak i hennes liv under hela hennes sons uppväxt.
Jag tror dock att killar som växer upp nu är en helt annan generation vad gäller det. jag har tre söner och har själv inte mens så det förekommer liksom inte i vårt hus på ett naturligt sätt. Dock märker jag på barnen att de pratar om det på ett avslappnat sätt. Jag tittade tex nyligen på film med 8-åringen där en tjej fick mens och han säger bara ”oj fick hon mens nu”. När jag var ung hade ju killarna (och jag) tyckt att det var döpinsamt 😉
Jag hade exakt samma samma erfarenhet med mitt ex, också i 21-årsåldern. Otroligt barnsligt och oattraktivt kan jag tycka såhär 10 år senare. En gång när vi hade sex kom det lite brunt blod (det var slutet av mensen) och han började på riktigt gallskrika ”VAD ÄR DET, VAD ÄR DET!” och ville inte fortsätta och fick mig att känna mig så äcklig.
Alla i hans familj visste hur vidrigt han tyckte det var med mens (??) så hans syster köpte honom till och med Clara Henrys bok ”Ja, jag har mens, hur så?” i födelsedagspresent, haha.
Hahaha med alla killar jag träffat är det jag som inte vill prata om det eller som tycker att det är äckligt. Mår sjukt illa av blod också, även mitt eget, så det blir bara ännu värre, att ens behöva ta ordet i min mun, haha. Men killarna tar det så jäkla bra. Mitt ex från när jag var 21 (han 20) tyckte väl inte det var särskilt attraktivt med en tjej som blöder så det är kanske i den åldern, hahaha. För efter det har de jag behövt säga det till tagit det så jäkla bra, bättre än hur jag själv hanterat det.
Hade jag börjat prata mens med min son hade han gått därifrån. Mitt ex tålde inte se blod, han svimmade av det. Är du säker på att han tyckte det var ”äckligt”? Vågade han köpa kondomer?
Haha VAD är det med killar som inte vågar köpa kondomer😂😂 har råkat ut för några såna genom åren🤔
Våga vägra sex med killar som inte vågar köpa kondomer😂
Haha ja borde gjort! Min fd kk bara ”kan inte du köpa det, jag swishar sen”😂
Känner samma som dig. Har två pojkar och är förvånad över mig själv, att jag har insett att jag har någon slags spärr för att prata om detta. Jag undrar om det varit annorlunda om jag haft döttrar? Jag tycker det är bra att läsa olika barn böcker om kroppen. I boken Sune the Superstar nämns det att storasystern behöver bindor, Sune googlar på vad bindor är och får veta att från en viss ålder blöder tjejer ur snippan en gång i månaden, och det betyder att de kan få barn senare. Inte så detaljerat kanske, men ämnet berörs naturligt på något vis.
Kanske låta mensskydd stå framme så att de blir nyfikna och frågar. Eller visa en binda och säg kolla här har ni sett en sån här miniblöja, det heter binda och den använder tjejer när de har mens. Det var nog så mina söner fick mensundervisning och det var som vilket samtal som helst.
Eller som en kändis sa till sin dotter när hon undrade vad det var hon hittade i badrummet: mamman svarade att det var en Barbiemadrass😀 På vår biologilektion hade den manlige läraren med sin frus tampong och binda. Den fick gå runt i klassen så alla fick kolla.
Jag minns att vi var många tjejer i klassen som tyckte det var jobbigt med en del omogna killar, som inte hade kunskap om mens. De sa att det var äckligt och ropade saker efter en om ens mens. De mogna killarna som hade fått med sig samtal om mens var avslappnade och hade inget behov av att närma sig ämnet på ett omoget sätt. Det var naturligt för de killarna vars mammor och systrar var öppna om mens och vad det var. Minns att min pappa pratade med min bror om mens och att det inte bara låg på mamma att lära oss barn om mens och kroppen.
Det blir lite speciellt i de hem där man låtsat att mens är ett tabubelagt ämne som inte berörs och man ser inga spår av sanitetsprodukter (eller att de städas bort så fort mensen är över). Minns som tonåring att det var skönt att kunna låna skydd av någon där bindor/tamponger alltid stod framme (badrum som toalett). De hem där det inte pratades om och städades undan, där var alla barnen obekväma och tyckte att mens var konstigt och skamligt.
Det måste få lov att vara ett ämne som det pratas lika fritt om som en förkylning. Det betyder inte att man behöver vara gränslös och ingående behöver dela med sig om sin egen mens t.ex. ”kesoklumpar” idag eller inte…ja, ni fattar. Men man måste kunna benämna ämnet menstruation på ett öppet sätt *särskilt* inför sina egna barn. Barnens egna kroppar kommer att gå in i puberteten och även deras vänner. Det är en del av föräldraskapet att prata om även de här ämnet och sex och annat.
En av de fina sakerna med att vara förälder är ju att man får många chanser att utmana sig själv för att man inser att det man har lust att göra inte är det bästa för ens barn. Jag får öva helt enkelt.
Absolut +1 på den.
Pratar inte mens och sånt med sonen på 4 år. Tycker själv det är privat och inget han behöver bry sig om nu. Kommer självklart ta snacket när det dyker upp frågor längre fram.
Jag undrar hur mamman vet att hennes barn utövat ”självkärlek” sen fjärde klass😂
Men så är jag också en annan generation än dagens barn. Vi hade bla sämst sexualkunskap i skolan och mina föräldrar är födda 1965 och 1969, de har ju formats av sina föräldrar så att jag är uppvuxen med att man minsann inte pillar på sig själv där nere är kanske inte så konstigt. När det gäller mens så har mamma inte respekterat mig och min vilja att inte prata om det utan hon har kunnat ta upp ämnet vid matbordet och min, men bara min och inte mammas, mens skrevs upp i den öppna almanackan som hängde på väggen. Så att jag är 31 år gammal idag och t.o.m har svårt att prata om det med såväl tjejkompisar som killar jag dejtar/ligger med är nog inte så konstigt.
Sjukaste jag läst! Varför skrevs det upp i almanackan?
Mamman ville väl att dottern skulle ha koll. Tror inte hon menade ngt illa. Hos oss var det tvärtom, mamma kryssade i hennes ( samt när lönen skulle komma)😉
För att ha koll.
Mina föräldrar skrev också upp min första mens i vägg-almanackan…
Gjorde din pappa det?
Det här var inte bara den första utan alltid, så fort mamma visste om det. Så jag berättade ju aldrig när jag hade det. Ibland kom det fram ändå dock.
Du får nog inte tillskriva det här någon speciell generation. Det är mera ett udda föräldrarutövande.
Får..och vem är du att bestämma det🤦♀️
Men hemskt ju! Varför skulle alla i familjen veta det? Förvånad över att så många förändrar missat det här med att även barn har rätt till integritet.
Jag vet inte. Har aldrig ifrågasatt men mamma ville väl vara öppen med det (har en lillebror så det skulle väl göras normalt på något sätt även för honom). Har för mig hon köpte en egen liten almanacka till mig och sa att jag kunde skriva upp i den när jag skulle ha det så jag visste (gör folk det någonsin?).
Vet inte varför heller, men som du säger, integritet, det är inget jag känner att jag har fått ha. Eller privatliv eller nåt. Fick sällan ha stängd dörr till mitt rum, fick inte gå iväg för att prata i telefon (och så fort någon pratade i telefon så skulle hela huset vara knäpptyst och jag vet att mamma framförallt lyssnade om typ pappa pratade och bara ”va vem pratar han med nu eller”). Mamma frågade nån gång varför jag inte tog hem kompisar, HAHA ja gissa varför…kanske hade velat ha stängd dörr till mitt rum då t.ex, när jag snackade med mina kompisar..🤦♀️ det sjuka är att det är ingenting jag skulle kunna ta upp idag för jag ”minns fel”.
Författaren Lindsay C. Gibson (leg. psykolog), har skrivit en bok ”Adult children of emotionally immature parents/Vuxna barn till emotionellt omogna föräldrar”. Den boken tror jag hade varit läkande/givande för dig att läsa och kommer troligen ge dig mycket igenkänning. Den tar upp det här om att inte få lov att ha sin integritet ifred och hur det har påverkat individen som barn och även som vuxen. Du hade rätt till din integritet och att inte bli kontrollerad på det sättet och du vet om att det har hänt även om du kommer bli bemött med ett förnekande. När någon bestämt hävdar att det den gjort mot en inte har hänt, är det gaslighting (en manipulation).
Det är inte ditt fel och något dina föräldrar hade behövt ta ansvar över.
Ja jag vet. Pappa är bra. Mamma är inte dålig men kunde definitivt varit bättre. Hon vet med sig att hon kanske inte skött allt så snyggt alltid och har sagt det själv. Hon har själv inte haft den mamma hon hade önskat att hon hade, så i hennes desperata försök att inte bli som hon så har det nog blivit för mycket åt andra hållet istället. Men jag har ju sett nu med tiden hur det har format mig och vad det har gjort med min anknytning etc.
Jag hade en liten fickkalender där jag skrev upp läxor, träningar, matcher, kompisträffar och annat. Min mamma pratade med mig om att hålla koll på mensen genom att sätta ett kryss i min kalender samt en liten notering om vilka dagar jag blödde lite mer. Det var för att hjälpa mig att ha mer koll och inte känna mig överrumplad när mensen kom och för att märka om det var en förändring i hur jag menstruerade. Här fick jag även veta om hormoner och hur de kunde påverka mensen och även mitt mående/humör. All den här informationen var fantastisk att få och hade jag funderingar kring mensen och annat kunde jag alltid fråga mina föräldrar (blev oftast mamma eftersom hon verkligen förstod exakt hur jag menade och lyssnade och kom med goda råd).
Jag önskar att alla fick växa upp i hem där puberteten var ett naturligt inslag och inte ett tabubelagt ämne som man inte skulle prata om. Trots att kroppen existerar och gör sin grej oavsett! Hur kan man vilja överge sitt barn på det här sättet rent emotionellt?
Ja men också att man respekterar om barnet inte vill prata om det utan istället finns NÄR eller OM barnet kommer och vill prata om vissa saker. Jag blev påtvingad att prata om det jag inte ville prata om vilket bara har haft motsatt effekt.
Jag har två pojkar och eftersom jag varit mycket ensam med dom så vet de givetvis vad mens är. Min yngsta började redan i 3 års åldern att på egen hand lära sig skillnad på binda, tampong och trosskydd. Han vill gärna ge mig det skydd jag behöver (förvarar alla mensskydd i ”sitt” skåp och har på så vis tagit ansvar för det ) och kan spontant packa en liten väska till mig ifall jag får mens på jobbet 🥹🥹
För mig känns det bara skönt att det snacket är avklarat, de kommer med största sannolikhet åtminstone ha tjejkompisar och är mensen redan nu avdramatiserad så är det win-win för alla tänker jag. 🥳
Men vad gulligt, tror han kommer bli en jättebra pojkvän i framtiden🤗
Nu tar du föregivet att han kommer leva inom heteronormen med en flickvän som menstruerar ”han kommer bli en jättebra pojkvän i framtiden”.
Kan vi inte hoppa över det antagandet med barn? Det är okej att förhålla sig neutralt till barn och låta barn själva hitta in i hur de vill leva som äldre. (Gäller alla barn oavsett ens relation eller icke-relation till barnen.)
Eller så menar B att han kommer bli en jättebra pojkvän till sin partner, oavsett kön, då han är väldigt omtänksam och omhändertagande redan nu 🥳
Har jag sagt att han måste bli pojkvän till en flicka??!! Han visar genom sitt sätt att han är en empatisk person. Omg… Vill tillägga att jag har en vän som opererat om sig till kvinna så kom inte med några antaganden.
Kan inte barn bara få vara barn, tids nog blir dom stora. Redan i väldigt ung ålder skall småflickor se ut som tjejer i 20-årsåldern, det är smink, märkeskläder mm.
Fast det är ju lite annan grej än ämnet som diskuteras här. Dessutom får vissa flickor mens tidigt, redan vid 9-10 års ålders.
Ser själv ingen anledning att prata med riktigt små barn om mens och liknande men från runt 9-årsåldern, absolut. Men tror inte det gör någon skillnad om man pratat om det från 3-årsåldern, skönt att vara lyckligt ovetande då ju. Eller sex, ser faktiskt ingen anledning att prata med förskolebarn om det.
Paulas barn är inte förskolebarn.
Du kanske inte ser någon anledning, men en dag kommer du få en fråga. Kanske från en 3-åring som ser ett snöre dingla mellan benen på en kvinna på badhuset. Kanske från 4-åringen som lyckas gräva fram bindor/tamponger ur badrumsskåpet. Kanske från 6-åringen som varit med en kompis som har äldre syskon.
Jag menar inte att vi ska trycka upp mensblod i ansiktet på våra barn, men ducka inte frågorna, de kommer att komma mycket tidigare än när barnen äntrar puberteten.
Fast det är ju inte ett genuint undrande i den åldern, tror inte direkt de fattar eller bryr sig ändå. Lite äldre barn är ju ändå mer intresserade och ställer följdfrågor. Så länge de har koll i tid innan det faktiskt börjar bli relevant för dem så behöver man ju inte gå in på det så mycket. Tycker jag då. För ska man förklara vad en tampong är så behöver man ju först introducera en del grundläggande biologi och min upplevelse är att de tappar intresset ändå om de är ca tre år innan man kommit till saken. Och de kommer ju inte heller minnas om man duckade en fråga om vad det uthängande snöret var när de själva typ fortfarande gick i blöja. Men ok, hade jag fått väldigt mycket intresserade frågor så hade jag väl fått gå in på det mer men nu kom det aldrig i den åldern så fick vara bra så.
Fast jo. Små barn följer gärna med föräldrarna på toaletten om man är ensam vuxen hemma med dem. Drar man ner byxorna med en blodig binda i och inte tar den konversationen asap så tänker jag nog att barnet kan hamna i smärre chock därför att blod = skada, smärta och hemskt i deras värld.
Mina barn har aldrig följt med mig på toan. Hade såklart dörren öppen om jag var själv med barnet.
Kan bara spontant känna ”åh guu lyllos dig” 😅
Som liten får många barn vara med sin mamma i badrummet och ser att hon blöder. Jag tyckte det var tryggt att veta att mamma inte var skadad, utan att hon mådde bra och att det var en naturlig blödning. De här samtalen hade hon när jag gick i förskolan. Varför tror du att barn inte kan vara barn bara för att de får veta om kroppen?
Med den logiken kan du ju inte svara på några frågor alls typ, eftersom att barnet genuint inte bryr sig. Och pekar de tex på en stjärna och säger ”vad är det?”, så måste du då alltså förklara vad rymden är och all fysik som hör till den kunskapen.
Var svar till E..
Har två pojkar som är 6 och 3 år gamla. Båda har full koll på att kvinnor har mens.
Inte för att vi pratar om mens utan för att de sett mensblod på en binda vid något toabesök, frågat varför det är blod, jag har svarat att mammor och andra kvinnor blöder ur snippan en gång i månaden om man inte har gjort en bebis, att det inte är farligt och sen har det inte varit mer med det annat än att de frågar ibland ”kommer det blod i snippan nu?” eller liknande. De vet också hur barn blir till. Helt odramatiskt och inte ”åh barn blir vuxna så tidigt!!!!” utan bara fakta som den är. Alla vuxna som lägger in sina egna känslor över att det skulle vara pinsamt gör det större än vad det är.
5 kids och har kört ofiltrerad sanning och tagit snacket. Någon ville veta jätte mkt. En ville inte höra alls, för jag vet redan deg där.
Jag har 3 syrror och är inte dum i huvudet.
En jaha, tamponger är sjukt bra att höra spöken av. Ärlighet varar längst.
Tex så är det skrämmande hur många tror att tjejer tex har ett hål.