Jag försöker bli vän med min naivitet. Plussa det med att tänka ett varv till kring att alla är såklart inte som jag. Det är fint att vilja ha med alla och komma från en god plats, men man måste också placera sig i en annan människas skor och tänka på hur det kan vara för den.
Men jag kan ändå inte sluta avundas känslan. Vara 23 år och strosa runt på söder en solig augustidag. Inte kräva mer av livet. Ha allt framför sig. Kanske är det vintern som talar, vabbandet och insikten över att jag är mitt i livet nu och det pågår, det där jag längtade efter.
Kan man behålla hoppfull optimism genom livet eller blir den enbart till oklädsam naivitet? Får man vara barnslig eller måste man passa in i mallen som gjorts åt ens ålderskategori? Kan man vara en vettig person utan att känt riktig smärta? Vad tror ni? ❤️ // Elsa Billgren
Det är lite intressant att att Elsa Billgren skriver ett blogginlägg på samma tema som Sandra Beijer postade för några dagar sedan. Eller så är det inte intressant alls eftersom de är nära vänner och givetvis läser varandras bloggar och inspireras. Så kan det va…
Det Elsa skriver om har en annan dimension än Sandras text, där Elsa frågar sina följare om man kan vara ett vettig människa utan att ha känt riktig smärta.
Det tror jag absolut att man kan vara, men den där avgrundsdjupa smärtan gör någonting med en. Man blir aldrig riktigt sig själv igen. Eller så blir man en ny ”självversion” av sig själv?
Man själv och livet blir aldrig som förr, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå, det blir bara annorlunda.
En sak till från Elsas inlägg:
Föregående inlägg 
Nu är jag dålig på att stanna upp, känna inåt samt att sätta sällan ord på det jobbiga. Men en av de saker jag nog sörjer mest är den del av mig jag förlorat till saker som hänt, som jag utsatts för och som drabbat mig. Den del av min person som ofrivilligt tagits ifrån mig och som aldrig kommer tillbaka. Jag har det bra och ser ljust på framtiden, men det jag saknar har inte ersatts av något bättre, klokare eller på annat sätt värdefullt. Och det är helt okej, sådant är livet.
Bör kanske tillägga att min kommenterar inte nödvändigtvis har något att göra med det Elsa skrivit, följde inte riktigt med i hennes resonemang. 🫠 Det var bara en reflektion kring det Camilla skrev om att bli en ny ”självversion”.
Samma här 🥺❤️
Hur kan man tycka detta dravel år något att följa? Obegripligt.
Alla människor är väl riktiga människor.? Vad skulle de annars vara?
Det där lät ju ungefär lika filosofisk som mina dagboksanteckningar när jag var 15år 😂
Skrivandet har verkligen aldrig varit hennes starka sida. Känns så fruktansvärt ytligt
Tjo vad det var livat här.
Snart herrarnas skidskytte, hoppas det går bättre än för damerna igår (men det tvivlar jag på).
Kommer ett öppet spår snart.
Klart man kan vara en vettig människa även om man inte varit med om något riktigt jobbigt. Men vissa saker måste man uppleva för att på riktigt förstå och kunna sätta sig in en annans situation. Plus att riktigt jobbiga erfarenheter gör att man skiter i oviktiga saker. Jag kan minnas saker jag brydde mig om som ung men nu…. Jisses.
Åh det läste jag nånstans, vet inte om det var nån som skrev det i ÖS eller vem som skrev det, men det var nånting om att hon inte litade (ish) på folk som inte bar på något trauma. Minns verkligen inte var jag läste detta dock så det är mycket möjligt att jag blandar ihop källan med något annat.
Hur vet man ens att någon bör på ett trauma? Alla pratar ju inte om det. Och vem avgör vad som är tillräckligt traumatiserande för att räknas?
Exakt, alltså jättekonstigt sagt ens.
Handlar väl också om att man mognar. En femåring tycker inte samma saker är viktiga som en femtonåring eller en femtioåring. Oavsett erfarenheter.
Och vad gör att man mognar? Jag skulle säga ens samlade erfarenheter väger in i graden av mognad. Finns tex extremt omogna 35 åringar. Inte sällan har de levt ett ganska okomplicerat liv med få motgångar och utmaningar.
Fattar inte riktigt vad det är hon vill säga, när bestäms det om det är riktig smärta och även om man upplevt det kan det ju bli värre osv, men efteråt finns det ju många som blir mer optimistiska medan andra helt tappat hoppet då det är väl olika? Och vad menar hon ens med får man vara barnslig? Inte dyka upp på jobbet för att man festat? Kom gärna med exempel för jag fattar inte. Många betydligt äldre än mig har ju barnasinnet kvar så att säga och det är ju ändå en egenskap som uppskattas, så länge ingen annan lider av det såklart. Strosa runt och inte krävs mer av livet men nu är hon mitt i livet hon längtat efter, motsägelsefullt, fattar ej.
Läste om sista minuten-inbjudan nu också. 4 pers skulle äta middag, en blev sjuk, kan man bjuda in någon annan? Tycker det var en lite klurig fråga faktiskt. Beror ju helt på umgänget och kanske har man själv inte samma relation till den extrainbjudna som de andra. Folk umgås ju så ofta men i mina kretsar/gäng känner jag att jag har en självklar plats och skulle bli ledsen om jag inte blev inbjuden om de ska ses. Men, om det är en person jag känner som ska käka med ett annat gäng som jag inte känner och min vän vill bjuda in mig för att vännen tror att vi skulle trivas ihop så hade jag bara blivit glad. Men det förutsätter ju att jag inte aktivt blev bortvald i första omgången, så att säga. Men sista minuten till ett nytt umgänge, gärna.
Hon vet nog inte själv vad hon vill säga, eller rättare sagt, hon har inget att säga, Bara dravel som vanligt.
Väldigt märklig och spretig text som lämnar många frågetecken.
Alltså Elsas funderingar… får samma skämskudde som när jag läser min egen dagbok från tonåren. Hon skulle verkligen behöva komma ut i verkligheten lite och sluta låta sin man moderera ditt kommentarsfält (idel positiva hejarop till allt hennes självcentrerade dravel). Känns som hon bara går runt å ältar samma saker i sitt huvud hela tiden! Det pågår en värld utanför din lilla priviligerade Elsa! Vore intressantare om hon nån gång kunde skriva om den. Men hon verkar knappt märka det…
Haha, helt sjukt att det bara är kommentarer som kritiskt hyllar henne, mest för hennes utseende, skrivna på tonårsvis, sååå vacker, så otrolig outfit etc. Hon verkar ha börjat lägga på så mycket filter nu också, man känner knappt igen henne på vissa bilder.
Tror det värsta uttrycket är ”bra eller anus”, fruktansvärt verkligen!!
Grejen är väl att alla har haft trauma eller smärta i sina liv. Och vet man inte vad det är andra bär på så kanske man bara inte känner dem så väl eller så har de hög integritet. Gillade Sandras text där, att många går runt och tror att de är ensamma om djup och smärta. Jag vet ingen som inte har något de bär på. Att tro att man är ensam om att ha det tungt är naivt.
Ibland brukar jag lyssna på Billgren och Wood-podden bara för att höra hur världsfrånvänd man kan vara. Det värsta är dock att det är två barns tankar och idéer man tar del av. Och det är väl okej när det gäller Elsa, som leker sig fram i livet och jobbar med utklädnings-kläder och tjolahopp.
Mindre kul när de pratade om att Sofia – som ska bli sjuksköterska – ju föraktar svaghet hos människor, och särskilt de som är sjuka. Jag satte teet i vrångstrupen och ville skriva något, men satt på fingrarna, då jag tänkte att detta kommer att blåsas upp av sig självt. Galet problematiskt.
Jag vet inte numret på avsnittet, men gissar att de raderar om detta kommer till allmän kännedom.
Måste alla människor och poddar vara jätte analytiska? Svar nej.
Jag är själv inte den skarpaste kniven i lådan bland mina vänner. Vill ofta prata om ditt och datt. Går inte alltid in på djup och svåra ämnen..
Att ha dyslexi och en hjärna som inte kan lagra info. Gör mig platt som en pannkaka. Vad spelar de för roll om någon låter ung i sina tankar?
Ska alla som inte är kloka, intressanta tystas?
Jag tycker mycket om att lyssna på deras podd och läsa deras bloggar.
Så kanske är en 32 åring pannkaka målgruppen?
Nä, att bli mött av Sofia som sköterska är inget jag skulle vilja heller. Alls.
När hon förra veckan skrev att jeans är utmärkta arbetskläder. För att sedan upptäcka att det inte alls är skönt att sitta på ett tåg flera timmar i. Åh Elsa.