Antonija Mandir har fått en adhd-diagnos, precis som många av sina kollegor.
Jag fick en fråga för ett tag sen om influencers och adhd, och hur det kommer sig att så många influencers helt plötsligt har adhd.
Jag tror inte att alla influencers helt plötsligt har adhd, utan snarare att människor med odiagnostiserad eller konstaterad adhd söker sig till en viss typ av yrke, så som exempelvis kreatörer. Att det blivit betydligt vanligare att beviljas en utredning bidrar givetvis också.
Antonija skriver att hon gjort en privat utredning med ett företag, och jag har försökt fråga henne om utredningen är ett reklamsamarbete men är begränsad från att försöka kontakta Antonija, i både dm och kommentarer.
Så jag har försökt.. 🤷🏼♀️
Ser att även den gode Åza Ingrosso har problem, så kanske är det inte bara jag ändå?! 🤩
Föregående inlägg 
Finns det någon som gjort en ADHD-utredning och inte fått diagnosen undrar jag? Misstror ingen, men är genuint nyfiken om man kan gå igenom utredningen och sedan inte få diagnosen? Som vuxen alltså.
Japp, jag! Trodde inte heller att jag hade adhd, men de utredde automatiskt för det när jag utreddes för autism. Autism har jag, men inte adhd.
Finns det ens någon som inte har en diagnos undrar jag.
Ja, cirka 90 procent av alla du möter varje dag.
De har väl bara inte genomgått en utredning än.
Arbetade med en läkare en gång som sa ”Har du ingen diagnos så är du bara inte tillräckligt utredd”
Menade han att alla har en diagnos? Då handlar det väl istället om personlighetstyp etc, inte en fastställd diagnos på en avvikelse från det ”normala”.
Diagnoser behöver inte vara npf-diagnoser. Det kan vara allt från magkatarr till adhd till lungemboli till artros. Undvek att skriva sjuka eftersom diagnos inte = sjuk
En viktig aspekt är väl också att en stor del av dem som inte utreds inte heller sökt vård NPF-relaterad problematik, medan de som utreds faktiskt upplever problem till den grad att det utgör ett hinder i vardagen. Precis som att en merpart av dem som söker hjälp mot migrän sannolikt också får diagnosen, och de som inte upplever migränproblematik kommer vara mindre benägna att söka vård för det.
Tror alla har mer eller mindre. Fast om alla har, finns det något ”normalläge” då?🤔😅
Och om inte alla har, mer eller mindre, då är det bara väldigt väldigt konstigt att så o t r o l i g t många har???
Min läkare snöade in på att jag skulle ha adhd vilket jag själv inte känner igen mig i. Jag fick screenas två gånger för att utesluta (gick inte vidare till utredning).
Haha, jag träffade också på en läkare som skulle utreda mig för allt möjligt sen kom läkarens kollega tillbaka från semestern och bad om ursäkt ”nu har hen gjort såhär igen.”
Enligt statistiken ska ju så många inte ha, 5-7% av alla barn enligt Socialstyrelsen. Inte så det känns när man hör folk prata.
Nej och din känsla är sanningen eller?
Varför inte lita på officiell statistik och fakta i stället? Bland vuxna i Sverige finns snarast en underdiagnosticering än tvärtom, oavsett hur det känns för dig.
Nej det är inte sant. Svensk läkartidning diskuterar överdiagnosticering i tid och otid de senaste decenniet iaf.
Jag hörde för ett par år sedan en läkare (eller vad hon nu var, häng inte upp er på det) prata om problemet med att många blandar ihop omogna pojkar med diagnoser. Dvs, många pojkar som är födda tidigt på året får en diagnos när de tex inte klarar av att koncentrera sig i skolan osv. När de egentligen bara är för omogna för att göra det. Att pojkar tidigt födda på året var överrepresenterade bland de barn som får diagnos.
Senare i livet vill de bli av med sin diagnos, när de vill arbeta i yrken där diagnosen gör det omöjligt eller svårt att komma in. Men pga köer så finns det inte resurser för att ”friskförklara” från diagnoser.
Sent födda kanske?
Bland annat ja. Men också i vissa orter/socioek grupper.
Ja förlåt, jag tänkte fel. Sent på året givetvis.
Födda tidigt på året*
Skulle det stå
Stämmer exakt på min son. Han är novemberbarn och var länge fysiskt mindre än sina klasskompisar och tyckte all lagsport var kämpig. Han irriterade sig också på alla störiga killar och flera störiga tjejer i klassen, och detta vid sidan om att han störde sig på att han inte lärde sig något i skolan. Sedan bytte vi till det brittiska skolsystemet och där blev han en av de äldsta i klassen (de bryter klasserna i september som födelsemånad). Och allt ändrades 180 grader till det bättre när han fysiskt och humörsmässigt var i kapp och tom lite före de andra. Därtill blev utmaningarna i skolan mer på hans nivå eftersom det brittiska systemet delar in klasserna i grupper utifrån hur lätt de har att lära och mer troligt kommer nå ett visst betyg under sista året (man får byta grupp när som helst). En kompis som jobbar som speciallärare och har kämpat sig till diagnoser för sina två barn föreslog att min son skulle ha adhd eller lätt autism. Jag vägrade tro det och i rätt skolsystem var det helt uppenbart att han inte hade någon diagnos.
Shit vilket vansinne. Glad din son hamnade rätt.
Ja det gäller som förälder att visa förståelse för barnet när det är frustrerat och klagar och hjälper det att hamna rätt, och inte få för sig att klagandet i sig skulle vara grund för en diagnos. Då blir det ju moment 22 för barnet om det inte är nöjt. Om du inte klagar får du inte hjälp, och om du klagar får du diagnos och medicin.
Flyttade ni till Storbritannien då?
För finns väl inte det systemet i Sverige? Skolorna med brittisk läroplan i Sverige har ju samma cut off datum som vanliga skolan (31 december).
Läs på vad som sägs i Svensk läkartidning och på andra ställen där debatten förs inom professionen.
Det kan nämligen finnas – och finns – både över- och underdiagnosticering samtidigt i olika grupper.
Jag skrev om diagnosticering av vuxna, och där finns det i princip ingen som talar om överdiagnostik.
I vissa barngrupper däremot, särskilt bland vissa grupper av pojkar, finns tecken som tyder på en överdiagnosticering. Vilket bland annat beror på vårt sjuka skolsystem där man kan vägras stöd om man inte har en diagnos (vilket strider mot skollagen men det bryr sig ingen om).
Du missade nog att hen skrev ”bland vuxna”. Överdiagnostistik bland barn är kan vara ett problem eftersom många andra saker kan framstå som adhd.
Nej exakt, verkar som varenda kotte har någon diagnos.
Eh. Nej.
Eh. Jo.
Bara för att du tycker att något verkar vara på ett visst sätt behöver inte det stämma. T.ex tycker jag att du är dum i huvudet utifrån din kommentar, men förmodligen stämmer inte det heller. Tyckande och fakta bör hållas isär.
Nej alla har inte mer eller mindre adhd.
Har du ”mindre” så har du inte adhd.
Har du ”mer” så kanske du har adhd, om dina svårigheter inte beror på något annat, vilket noga utreds inför och under utredningen.
För att få diagnos måste din svårigheter vara så allvarliga att de ställer till det rejält för dig på minst två områden i livet, t ex i skolan/på jobbet och vad gäller relationer. Svårigheterna måste också ha debuterat före 12 års ålder.
Har du lite svårt att koncentrera dig ibland, glömmer tvätten i tvättmaskinen så och då eller pratar för mycket ibland på jobbet så har du sannolikt inte adhd.
Whatever. Man fattar vad som menas.
Snarare:
Whatever. Man drar svepande slutsatser utifrån sina fördomar.
Whatever. Man fattar. Drar inget från egna fördomar. Jag vet vad folk säger, jag vet vad jag hör. Men just det. Här inne hänger bara folk som är korrekta. Glömde det.🤦♀️
Fördomar baseras på vad folk säger, vad man hör. Blir inte mer korrekt för det.
Vad trist att det här är det enda stället i livet där du stöter på mostånd när du gör svepande, fördomsfulla uttalanden! Vill ge en styrkekram till alla som tvingas interagera med dig varje dag, de verkar ha det jobbigt.
Vad har du för källa till att så OTROLIGT många har en npf-diagnos (som jag gissar att du syftar på)?
Kanske är det bara en känsla du har?
Blind?
Bara en känsla alltså.
Du lever inte i verkligheten förstår jag.
I betongen, livets hårda skola. ”Verkligheten”.
Min psykologi lärare sa att alla människor är smått störda, att det är en del av vad som utgör ens personlighet, men så länge man håller sig innanför de ramar av vad som är socialt accepterat så är det ok och så länge man funkar i samhället.
”Alla är normala tills man lär känna dom”
Ja så är det ju med alla diagnoser, din lärare hade en poäng!
Och en adhd-diagnos får man om man inte fungerar i samhället, eller gör det till priset av t ex upprepade utmattningar och långvarig psykisk ohälsa.
Tro mig, man vill inte ha adhd. Det är förjävligt!
Otroligt kränkande mot de som har diagnos att uttrycka sig på det viset.
Äh men skärp dig
Men herregud. Nej det är inte objektivt kränkande och upplever du det subjektivt som kränkande får du ta ansvar för det själv.
Ja det händer ganska många. Kriterierna är hårda och tröskeln hög.
Det måste t ex finnas belägg för att svårigheterna debuterat i ditt liv före 12 års ålder. Finns ingen som kan beskriva detta, som t ex föräldrar, så får du ingen diagnos.
Jag bad min läkare remittera mig för att göra en utredning, mycket för att ja vill få svar på frågor ja tror jag skulle kunna få med en sådan utredning. Gjorde startskottet, blev remitterad till psyk då det är dom som gör den, fick avslag. Anledningen är att jag har ett tillräckligt fint/bra jobb, så mitt case anses inte tillräckligt svårt för att det skall vara skäligt en utredning. Var väl kanske inte det man ville höra när man tog mod till sig och sökte. Däremot alla dom som betalar dyra privata utredningar, så känns de onekligen som att man faktiskt enbart får diagnosen, för att man betalat sig till den. Kalla mig synisk 😀
Antagligen för att det är så pass långa köer till vården. De måste prioritera de som inte får ihop livet och inte klarar jobb t.ex. de privata tar ju betalt. Så om man har ett bra jobb kanske man har råd.
Fast så funkar inte vårt samhälle.
Vård ges efter behov.
Inte efter (brist på pengar i) plånbok.
Jag är helt med på de, jag förstår att det högst troligt finns folk som är i extremt mycket mer behov en vad jag någonsin kommer att vara i. Men jag anser inte att bara för att du kan betala för att få en diagnos så skall du göra det. Någonstans så är detta en av orsakerna att jag/du/vi/alla betalar skatt.
Sedan är problematiken dessutom den att jag klarar av att gå till jobbet, göra mitt jobb bra, men resten av livet gör jag inte bra. Jag lägger all energi på att gå till jobbet, att ta mig upp på morgonen för jag vet att jag måste. Men sedan finns det ingen energi kvar alls efter. Så att säga att någon har ett bra jobb och därför klarar sig, är en sanning med modifikation. Jag hoppas att mitt nekande blev att någon annan får hjälp. Jag anser däremot att det inte skall göras privat, för att den privata sektorn gör det för att tjäna pengar (inget fel med de) och utredningar är inget jag anser man skall betala för att få.
Håller helt med dig. Att jobbet funkar betyder inte att livet funkar.
Instämmer också. Jag har länge misstänkt att problemen jag haft genom livet beror på ADD, men skulle aldrig prioriteras för en utredning pga för ordnat liv, bra jobb, flera utbildningar, två barn som lever etc… Men att jag lyckats fixa bra utbildninga och jobb beror enbart på att jag är smart och lär mig snabbt. I det syns inte alla tårar och frustration, allt självhat för att jag inte klarar av att vara som alla andra och bara ”anstränga mig lite”, som alla lärare sagt sen jag började skolan. Som förälder visas det istället i att det känns omöjligt att hålla rutiner för barnen tex och glömmer basala saker hela tiden, typ mellis, bad, städning etc.
Om du tror att du har adhd (add) så be din vårdcentral remittera till psykiatrin för utredning. Ju smartare är, desto längre kan man klara sig trots adhd. Men priset kan bli högt. Det är inte säkert du får utredas men inte heller säkerts att du får nej. Se till att dina problem lyft fram tydligt i remissen.
Både min man och jag har långa utbildningar och fina jobb. Vi blev ändå utredda. Inte privat.
Men då ska det ju tilläggas att vi båda har sökt hjälp för ångest, återkommande depressioner, utbrändhet osv i över 15 år, utan att något hjälpte. Efter rätt hjälp mår vi idag mycket bättre. Han äter medicin, men inte jag. Att ha ett fint jobb är inget hinder.
Samma här.
Fick kämpa för att få göra en utredning just för att jag har hög utbildning, bra jobb och familj.
Men jag har också fyra utmattningar i bagaget samt kronisk trötthet, livslång ångest och ett antal depressioner – inte ovanligt vid odiagnostiserad adhd, särskilt hos kvinnor. Plus att jag hade och har en hel drös symtom som direkt pekar på adhd, förstås. Jag har också en hög begåvning, vilket sannolikt är förklaringen till att jag klarat mig såpass ”bra” genom livet även om jag betalat ett högt pris.
Medicin funkar inte för mig men bara att få diagnosen har haft ett stort terapeutiskt värde, plus att jag får stöd av arbetsterapeut m m.
Jag är bra på mitt jobb och klarar där att lägga upp och realisera komplexa strategier, men kämpar med det mest basala som tidrapportering och att svara på mejl. Behöver ofta ta en tupplur efter lunch för att orka genom en vanlig dag (jobbar då längre när det behövs).
Klart det kan vara svårt att förstå. Klart det kan se ut som att jag är lat.
Men det handlar om att min hjärna funkar på ett annat sätt än en neurotypikers hjärna. Det förstår man om man läser på lite och lyfter sig över de vanligaste fördomarna.
Det förstår min chef och mina kollegor tack och lov – jag jobbar på en inkluderande och mänsklig arbetsplats. Jag använder inte min adhd som ursäkt. Men min funktionsnedsättning är ibland en förklaring till att jag gör på ett visst sätt. Att prata om det hjälper både mig och mina kollegor.
Jag har utretts för adhd, autism, bipolär sjukdom och BPD/borderline. Allt började ca 2013 och tog väl något år då inte allt gjordes samtidigt, och jag upplevde att jag nästan behövde fighta bort adhd-diagnosen. Bipolär sjukdom när jag fick höra om det och blev diagnostiserad så föll allt på plats, förklarade så mycket! Men adhd jag kände noll igen mig och min omgivning och många läkare jag träffat efter håller med. Fick ungefär lika mycket utslag på autism men det blåste
de över. Detta är ju bra jag bosatt i Stockholm men i alla fall. Så det slutade med att jag vägrade att de satte en adhd-diagnos på
mig men annars hade de gjort det.
Hur är det att vara bipolär? Googlade lite snabbt då jag genom ett inlägg på sociala medier fick en ganska stark bekräftelse på att någon jag känners partner har sjukdomen. Och hur är det att leva med nån som har den, påverkas man mycket?
Jaa du haha det är en blessing och en curse kan man väl säga men kul att du frågar så fint 🙂 För kontext är jag är 33 år gammal och var 24 när jag blev diagnostiserad efter ett självmordsförsök och en lång tid av jobb, resa och fest (som jag såg det) men som var riktigt hårt leverne. Har under mina 20-30s umgåtts både med kriminella/prostituerade/folk som levde lite utanför samhället. Men även läkare, diplomater, jurister, konstnärer etc för umgänget speglar ofta en själv I guess och man har ofta som bipolär båda sidor. Tagit ungefär lika mycket droger med alla. Haft helt nyktra och drogfria perioder men har använt droger för att dämpa ångest i perioder och sedan ibland till fest. Har dock pga bipolariteten lite ångest för det sociala för om jag är manisk då blir jag lätt too much eller upplever mig själv så iaf men är jag depressiv då man du inte betala mig för att komma ut på något annat än jobb etc. Jag har en masterexamen i samhällsvetenskap från Uppsala uni men samtidigt också gått på tex ett halvårs behandling med terapi, gruppterapi, medicinering och sen försökt jobba samtidigt. Så i perioder man mår bra bokar man upp sig, kör som fan, pluggar, jobbar, festar, orkar gå till psyk, går på teater med en barndomskompis man hörde av sig till i något ryck, städar förrådet och den kille eller sexpartner man ev har i bilden får kanske åka av på riktigt eller så hör den inte av en för man har en annan. Och det är liksom inte meningen men det känns som en hel livstid tre veckor ibland pga man har ett helt annat liv ibland. Jag har flyttat mellan olika länder; sagt upp mig samt gjort slut på fleråriga relationer på studs för jag har blivit förbannad för något. Förra sommaren sa jag upp mig tog min semesterersättning och var ledig 8v reste etc hade kul! Sen kommer då backlashen eller den depressiva fasen då man är helt slutkörd…
Det är så svårt jag kan inte ens själv under de bra tiderna sätta mig in i hur hemskt det är när det är svart. Den enda anledningen att jag inte tagit livet av mig år pga respekt mot min mamma. Det var många år jag trodde det skulle vara alla en tjänst (och då menar jag inte bara de jag känner utan jag har hatat mig själv så mycket att jag får ångest av att jag tar upp bostad/resurser från någon annanJ). Samtidigt, fy fan var KUL jag har haft för jag har betett mig totalt gränslöst genom åren så har rest nästan överallt, jag har aldrig varit rädd för något så har kunnat satsa på spännande jobb, vågar säga upp mig satsa på annat, har många fina vänner pga har varit väldigt transparent med mitt mående och tex i perioder när jag vill stänga av lite så säger jag det bara. Har pluggat i LA (betalar dock av det lånet fortfarande……………) och således festat med exakt alla kändisar och legat med ganska precis exakt vilka killar jag vill för kör man är manisk och ute och festar och är lite ”galen” då älskar både killar och män en. Men sen när det krisar vill ingen från den tidigare och knappt någon från den senare hjälpa en.
En annan backlash är att man inser att man sköld också är lite utav ett svin för man är så ombytlig. Tom nu när jag känner jag har lite mer styr på saker så har jag insett att jag råkat ha två killar i olika städer i höstas och att jag verkligen varit taskig mot den ena av dem. Så det du frågar om relationer.Det påverkar supermycket och jag har haft väldigt svårt att ha sunda relationer i livet. De bra har jag alltid alltid lämnat/förstört oxy de dåliga ja ni vet… Ultimata självskadebeteendet att hela tiden bevisa för dig själv att ingen älskar dig på riktigt. Så försöker hålla mig unden romantiska relationer men det är en väldigt stor sorg att jag inte klarar av det riktigt. Har pratat med psykiatrin om detta som en sak jag har på min vision board lol att kanske kunna ha och dejta en ”normal” kille. Inte dumpa dom för en kriminell som tar med dig på weekend nånstans. Man måste vara ganska förstående och ha mycket tålamod för att orka leva med en bipolär person så tack till de som orkar sätta sig in 🙏❤️ (absolut i en manisk period kolla tiden 05:15 har inte kunnat somna ännu haha sen längden på inlägg 🤣)
Ja, det finns många.
Men när det kommer till äldre vuxna, är det inte konstigt att ”träffsäkerheten” för diagnos är hög, man har haft problematik från barnsben.
Att äldre vuxna 35år och uppåt och framför allt kvinnor nu får diagnoser satt är för ADHD var mer en pojk/man diagnos förr, men även om Sverige ligger väldigt långt efter resten av västvärlden, så har man (även om utredningkriterierna fortfarande är efter manlig perspektiv) börjat se fler och fler kvinnor få diagnosen för att man inte bara inriktar sig på frågeformuläret från både barn och vuxen utan man ser till helheten.
Finns idag även kliniker (privata och svindyra) som inriktar sig till enbart kvinnor.
Men hjälpen man får, borde bli bättre i o med fler får diagnosen, men jag upplever själv att den bara handlar om att diagnosierar personen o slänger mediciner efter oss, utan stöd och hjälp.
Det är ganska vanligt men man gör flera screening tester inom primärvården innan man får göra en utredning. Så av alla de som söker vård för att de tror de har adhd är det bara en liten liten del som faktiskt får göra en utredning.
My Martens gjorde en utredning där de kom fram till att hon hade ADHD sedan gjorde hon en till utredning till där de kom fram till att hon inte hade det. Funderar på hur man kan veta vilken utredning som var rätt? Den första eller den andra? Inte så lätt att få göra en utredning om ADHD, beror på var man bor. Kan få köa i flera år. My fick göra två utredningar som hon uppgett gällande ADHD.
My känns inte som den mest pålitliga av källor…
Jobbar som utredande psykolog. Kan garantera att det är många som utreds hos mig (och oss, privat företag) och inte får diagnos.
Fundering: vilken nytta har en person att felaktigt diagnostiseras med ADHD?
Det känns som om många antyder att så sker, varför tror ni det?
Om du inte har ADHD är medicinen rätt värdelös (om du inte har ett missbruksproblem dvs då är den rätt het).
Så har svårt att tro att medicinen skulle vara drivet efter diagnos.
Förklara gärna om ni har ngn tanke kring detta.
Praktiskt när man ska komma undan tråkiga saker, eller som ursäkt för att man är slarvig/har svårt att hålla tider osv.
Personer med adhd kommer inte undan svåra saker.
De kämpar för att klara alla de svåra saker som förväntas av dem – precis som av alla andra – och de betalar ofta ett högt pris för det i form av t ex utmattning, ångest och skam.
De betalar dessutom ofta i reda pengar, så kallad ”adhd-skatt” för sånt de inte klarar och som slår tillbaka på dem själva. Som förseningsavgifter när de missar att betala räkningar, ersättningar för bortslarvade saker, betalningar för kläder som borde returnerats men inte gjorts i tid, straffavgift för läkarbesök de missat etc etc.
Om en person med adhd använder sin funktionsnedsättning som förklaring till att de t ex missar en inbokad tid eller har slarvat med något, så är det just en förklaring. Inte en ursäkt. På samma sätt som en synskadad person som berättar att hen inte ser vad det står på tavlan inte ursäktar sig, utan förklarar sig. Du skulle antagligen inte kalla den synskadade för lat. Ändå gör man det hela tiden med personer som har adhd. Det är ableistiskt och diskriminerande.
Bara för att funktionsnedsättningen är osynlig, så betyder det inte att den inte finns.
Om du visste hur mycket självhat och skam som en person med adhd ofta känner genom hela livet, just för att folk tror att de är lata.
Och så är det egentligen personer som du som borde skämmas!
Förstår var du kommer ifrån men försök att inte ta diskussionen personligt. Det finns ju givetvis människor med din erfarenhet men sen finns det ungarna utan adhd men med akademiker föräldrar osv. Och säkert en och annan som vill ha en förklaring till något som inte är adhd. Det har ju blivit en trendig diagnos, på gott och ont.
Jag tar det inte personligt.
Jag reagerar på okunnighet och fördomar.
Exakt. Men det verkar inte folk förstå.
Tack! Finns fan ingen som tycker att ens adhd är en rimlig ursäkt. Fattar inte varför folk tror det.
Kämpar sönder med allt som neurotypiker tycker är simpla grejer, som att komma i tid och göra ”tråkiga saker”. Vet man vad adhd faktiskt innebär och hur det egentligen påverkar hjärnan så fattar man att det inte är så jävla enkelt. Hoppas folk gör sin research någon dag, det börjat bli rejält tröttsamt.
Haha håller med. Även om det nu inte är en ursäkt så låter det alltid som att de använder sig av den som just det. Gärna också med inslag av ”charm”.
Åh nej! Inte charm också! Var ska detta sluta?
Du missar obviously poängen.
Men erkänn, jag gör det med en viss charm 🤣
En psykiater på BUP i Lund berättade att det inte var helt ovanligt att en del akademikerföräldrar kom och ville utreda sina barn för ADHD eftersom de tyckte att barnen inte presterade så bra i skolan som förväntat , och då ville de gärna ha en diagnos som orsak eftersom de inte kunde se någon annan orsak. Psykiatern sa att det var svårt för en del av dessa föräldrar att acceptera att barnen faktiskt inte hade ADHD, utan att barnen kanske inte var så smarta som föräldrarna förväntat sig och därför inte presterade så bra i skolan 🫣
Galet men någonstans är jag inte förvånad.
Precis! Det är dessutom ett jävla jobb att bli utredd – både innan och under själva utredningen.
Att sen försöka hitta rätt vad gäller medicin, om man vill prova det, är också ett jäkla slit. Det är SVÅRT att hitta rätt både vad gäller dos och substans. Biverkningarna är inte roliga.
Hat otroligt svårt att se att någon skulle gå igenom allt detta för att försöka få en diagnos de egentligen inte har.
La 3 år på att må riktigt dåligt och försöka hitta en medicin som fungerade. Blev sen oplanerat gravid när jag väl hittade en som fungerade. Man är ju en labbråtta och provar sig fram i månader med konstiga biverkningar för att kanske få hjälp.
Ledsen att krossa din illusion om att ADHD medicin är något en missbrukare är ute efter.
Sen får du skilja på missbruk och missbruk.
Många som känner att dom blir hjälpta av ex ADHD medicin utan att ha det på recept har ofta ADHD, då är det inte ett missbruk i sig som går på belöningssystemet som om du har beroendegenen.
Ex om någon tar droger, alkohol, spelar, shoppar osv och är odiagnostiserad brukar man kunna sluta med detta när man blir medcinerad alltså man har självmedicinerat för att må bättre, och har oftast inte det/samma sug vid behandling men har du beroendegenen hjälper det oftast inte att bli medicinerad, för suget försvinner, du måste fortsätta för att ge belöningssyatemet sitt.
Jag vet inte, tycker synd om de som har en riktig diagnos och problem att få vardagen att fungera men är i övrigt SÅ trött på denna diagnosjakt. Tror det i längden gör skada för alla när 90% tror sig ha lite ADHD eller autism bara för att man är slarvig, okoncentrerad, har svårt att förstå sociala koder eller avsluta projekt. Det minskar förståelsen och resurserna till de som har riktiga problem när man bara suckar över en till som påstår sig ha en bokstavsdiagnos. Och att privata aktörer ska göra utredningar, har de nåt annat syfte än att göra kunden nöjd genom att ge hen den stämpel hen vill ha?
Såg också att alla tiktoks/reels med olika ”symptom” på adhd har gjort att fler unga vill utredas. Att de då tror att de har adhd för att TikTok säger att tio tecken på det är ”är du trött efter en skoldag? Vet du inte vad du är sugen på fast du är hungrig? Har du svårt att koncentrera dig på läxan när mobilen plingar hejvilt? Osv”
Om de sen försöker få en utredning så kommer de som egentligen inte har något som tyder på adhd inte att få en utredning.
Kriterierna är tuffa – inte bara för att få själva diagnosen efter en utredning utan för att ens få ställa sig i kö.
Börjar uppleva lite samma med bipolär sjukdom. Det är liksom inte när man är lite hype en dag och inte orkar gå upp den andra utan folk riskerar liv och lem för kickar bara för att orka leva då tex. Sätter familj och ekonomin helt på spel, inte ”råkade köpa TVÅ väskor på Bottega Veneta 🙈”
När stigman och tabun börjar släppa kring diagnoser som dessa och folk ÄNTLIGEN börjar våga prata om dem, så är det antagligen något vi får leva med – att folk tror sig ha diagnoser de inte har.
Den som går vidare och söker utredning kommer snabbt att få veta att det krävs lite mer än impulsköp av väskor för att få diagnos.
Jag är beredd att ta det snacket, för fördelarna är SÅ många fler med att folk faktiskt vågar prata om sina svårigheter.
Men precis så!👏🏼
Känns som du inte riktigt vill förstå eller förstår problematiken med ex ADHD.
Du har inte ”lite problematik med ditt o datt” som du påstår.
Utan det är en funktionsnedsättning.
Det DU ser som lite problem är att personen blivit jävligt duktig på att maska sina symptom och du ser inte personen hemma bakom stängda dörrar, där dom 99% inte klarar vardagen så som duscha, städa, tvätta, hålla i ordning men framför allt för kvinnor inte äter.
Det är personer som DU med den inställningen som förstör för oss med diagnosen, inte vi med diagnosen.
Eftersom det är fler o fler kvinnor som får diagnosen, fast kriterierna fortfarande är framforskade på den manliga sidan, så har vi kvinnor lärt oss maskera våra symptom PLUS att symptomen för det första SKILJER sig som sommar och vinter mellan män o kvinnor, sen skiljer sig symptomen som en ett aprilväder.
Något som man redan forskar på i resten av västvärlden och som man knappt sätter ett samband mellan i Sverige är kvinnliga hormoner kontra ADHD, därför fluktererar en flicka/tjej/kvinna så otroligt i sitt mående beroende på var i livet personen befinner sig och hur mycket kvinnliga hormoner du har. Likadant under menscykeln, skiljer sig måendet otroligt, sen har vi kvinnorna som kommer in i förklimateriet under och efter klimakteriet, som mår ännu sämre utan att förstå varför, eftersom kvinnliga hormoner påverkar mer än man tror.
Men åter till ditt påstående, det är just det DU skriver som förstör för så många.
Tänk vilket väntat svar. Jag skrev att det faktum att så många påstår sig ha diagnoser (men är odiagnosticerade) bara för att man har en del ”negativa” personlighetsdrag gör det svårt för de som har en faktiskt funktionsnedsättning. Förståelsen blir mindre när ”alla” påstår sig ha en funktionsnedsättning. Har aldrig sagt att det inte är jobbigt för de som faktiskt har en funktionsnedsättning. Andas och försök utveckla din läsförståelse.
Du fick ett rimligt svar av AnnaPanna. Hon försökte ge dig lite relevant info, något du verkar behöva med tanke på hur slarvigt du uttryckte dig.
Du skrev t ex ”…90% tror sig ha lite ADHD eller autism bara för att…” – jag menar kom igen…
Precis, alla som söker privat vård pga att de vill ha en ADHD diagnos får den. Det är ju det de har betalat för och det som fyller företagets konto.
Stämmer faktiskt inte! Det är många som går privat och som inte får en diagnos.
Du tror att de slipper betala om de inte får en diagnos? 😂
Trams att alla ska ha adhd, det är bara trendigt för att folk vill verka vara speciella. Tvivlar starkt på att dasha, antonia mfl haft så svåra problem att livet blivit oerhört svårt för dom. Folk som suttit i fängelse, grovt missbrukat, haft extremt svårt med relationer etc, JA. Dessa flunsor? Absolut inte.
Ja exakt. De ser diagnosen som content och något som gör att de är uniiiiika.
De vill väl kunna skriva en bok om sin diagnos sen. Hur ska de göra det utan diagnosen??
Delvis på grund av sånt här som jag inte berättar för någon om min diagnos. Att få rätt diagnos har gjort att jag också får rätt hjälp, men det är ju mellan mig och vården. Ingen annan behöver veta det.
Och hur fick du reda på att diagnosen existerade? Det är ju inget som bara dyker upp av sig själv..
Tacka alla dom som orkar berätta, framför allt kvinnor, för det är egentligen en helt annan diagnos i sig för kvinnor med ADHD, och egentligen en helt annan när det kommer till ADD.
Hur får man reda på att lunginflammation existerar? Man får veta det av sin doktor, oftast. Mina läkare och psykologer påbörjade en, helt enkelt. Eller ja, screening först osv. Lång process så klart, jag menar varken att det var en kort resa eller att något gjordes utan mitt samtycke.
Jag förstår dig helt.
Men jag VÄGRAR att inte berätta om min diagnos av rädsla för folks fördomar.
Ledsamt att du har den inställningen.
Har du någon diagnos själv..??
Om inte, snälla uttala dig inte..
För du har ingen aning om vad du pratar om.
Det är en funktionsnedsättning, det påverkar mer än du tror.
Än idag måste kvinnor slåss för att få göra utredning, för att man i Sverige fortfarande utreder efter manliga kriterier i diagnosen och att den har ett otroligt stort spektrum.
Byter gärna med dig vilken dag som helst..
Men du hade inte klarat en vecka, för vi som har diagnosen men även dom som inte blivit diagnostisera än har lärt oss att maska våra symptom för att passa in i samhället som inte är skapad för oss, där vi ändå inte passar in så väl utan det skaver för oss.
Du ser bara en yta en bild du själv vill se, du ser hur det verkligen är, hur vi mår när vi kommer hem, att det är en kamp varje dag, varje timme varje minut.
Skulle du resonera likadant om en person i din närhet fick cancer, diabetes eller annan allvarlig sjukdom?
Japp har en adhd diagnos för har ej ens kunnat gå i skolan, sköta jobb, har gravt missbrukat, svårt med relationer etc. Inget jag skryter om å skulle aldrig berätta för nån irl. Å absolut ej använda som content som flunsor gör å kalla det superkraft lr annat larvigt
Trams med en funktionsnedsättning?
Trams att VILJA ha en funktionsnedsättning. Flunsor använder det som content. Som sagt varken antonia eller dasha till exempel har haft så grova problem i livet
Tänk ändå att du kan avgöra det bara genom att följa dem på sociala medier!
Jag menar vad har vi ens psykologer och specialistläkare i psykiatri till egentligen? 🤷🏻
Exakt så.
Men snälla 😩 hur seg i huvudet får man vara. Tror du själv att dasha å antonia orsakat slagsmål varje vecka, suttit inne, hoppat av skolan pga missbruk, fått sparken 10 ggr från jobb etc. Har dessutom gemensamma vänner som gått i skolan med ena å verkligen inga märkvärdiga problem där. Lägg ner bara men om du vill tro på flunsors excelark varsågod
Först; man behöver inte ha orsakat slagsmål, suttit inne eller ha hoppat av skolan för att ha adhd.
Och: jag säger inget om huruvida man ska tro på flunsors excelark eller ej.
Säger bara att du verkar ha en fantastisk förmåga att diagnostisera adhd, utan att ens ha träffat personen du sättet diagnos på.
Fantastisk talang ju! 🤷♀️😂
En bekants tonåring ville utredas för ADHD eftersom hen upplevde att hen uppfyllde kriterierna för en diagnos. Utredning gjordes och resultatet visade att tonåringen inte hade ADHD, utan hen var helt enkelt en lat person som hade svårt att få saker gjorda.
Ja sånt händer ju också – lata människor finns de också 😂
Tufft besked men kanske ett bra wake up-call!
C, du skriver ”att det blivit betydligt vanligare att beviljas en utredning bidrar givetvis också.”.
Vad har du för belägg för detta uttalande? Det stämmer nämligen inte.
Det ser olika ut i olika regioner, men det är oerhört vanligt att föräldrar får kämpa i åratal för att deras barn ska få utredas. Det spelar ofta ingen roll om allt tyder på en diagnos, väntan kan vara orimligt lång. Många vuxna får kämpa i åratal innan de får möjlighet att utredas – detta trots att vi vet att det finns en underdiagnosticering av vuxna med adhd.
I region Stockholm är det enormt svårt att få en utredning. Kriterierna för vilka som ska prioriteras – d v s ens få ställa sig i kön till utredning – är stenhårda. Har du lyckats skaffa dig ett jobb eller behålla familj kan du ibland glömma en utredning som reglerna ser ut just nu (de har just stramats åt). Du uppfattas helt enkelt som för välfungerande – även om du har stora problem på flera områden i livet (t ex psykisk ohälsa) som med stor sannolikhet beror på adhd.
Innan du hamnar i kön till utredning i region Stockholm blir du grundligt scannad inte bara en, två utan minst tre gånger av psykiatrisjuksköterska och specialistläkare (psykiater). Du får svara på skattningsformulär flera gånger om och blodprov, andra prover och djupintervjuer genomförs (för att utesluta andra potentiella förklaringar till dina svårigheter) innan du eventuellt får ställa dig i kö.
Så ”att det blivit betydligt vanligare att beviljas en utredning” stämmer helt enkelt inte. Vilket i sig är en av orsakerna till att marknaden för privata utredningar vuxit.
Snälla var inte ovarsam med sanningen. Det finns tillräckligt många myter och felaktiga föreställningar om adhd och andra npf-diagnoser som det är.
Det har blivit otroligt mycket vanligare att utreda psykiska besvär i allmänhet och adhd i synnerhet. Knappt någon gjorde det på 80/90-talet tills nu ganska vanligt!
Det har inte blivit lättare att _beviljas_ en utredning, vilket är vad C skrev.
Självklart finns fler resurser att utreda i takt med att kunskapen om npf ökar. (För att spetsa till det: det är förstås svårt att få en diagnos när den knappt finns.) Men det är inte detsamma som att trösklarna för att faktiskt beviljas en utredning har blivit lägre.
Det ser som sagt olika ut både över tid och i olika regioner.
Många har fått uppfattningen att det är lätt att få en utredning inom den skattefinansierade vården. De verkar tro att man bara kan ringa sin vårdcentral, be dem skriva en remiss och vips! så är man utredd.
Det är fel.
En offentligfinansierad utredning är inget man bara kan beställa.
Kriterierna för vem som ska prioriteras – d v s ens få ställa sig i kö – är hårda.
Om man mår tillräckligt dåligt för att hamna i kön ska man sen passera flera instanser som scannar och bedömer om det verkar handla om adhd, innan man får okej att utredas.
Då kan väntetiden vara lång innan man faktiskt får genomföra själva utredningen.
Det är så många som uttalar sig svepande om adhd och andra npf-diagnoser utifrån väldigt lite kunskap. Det är otroligt tröttsamt och spär på de fördomar som redan finns.
Jag skulle få vänta 2+ år på en utredning så mina föräldrar betalade för en. Så tacksam för det. Hade nog inte orkat stå ut så länge utan vård.
Fullt förståeligt.
Sen är det förjävligt att man ska behöva lägga 30-40 000 på en utredning privat när man borde få den inom rimlig tid i den offentliga vården.
De flesta som utreds får diagnoser, har själv bekanta som fått diagnoser men egentligen är dom snarare bortskämda, orkar inte ta tag i problemen i livet som dom oftast satt sig i själva. Ta bort mobilen ur handen som sitter fast hela dagen, så hinner du med det du ska.
Tror tusan att hjärnan blir trött när du skrollar timme efter timme och bombaderar huvudet med nya bilder och intryck hela tiden.
Dessa personer har varit helt normala under sin uppväxt men i vuxen ålder plötsligt fått diagnoser.
Vilken oskön inställning du verkar ha, vadå de flesta? Kan ju vara så att många har maskerat sina svårigheter under uppväxten till en oerhört hög kostnad och en vacker dag går det inte längre och kraschen är ett faktum.
Särskilt kvinnor är duktiga på att kamouflera npf, men i takt med ökade krav i livet spricker fasaden. Har man då hunnit utveckla ångest, självskadebeteende och depression är det inte så lätt att bara ta tag i saker när man inte vet vad som är vad. Där ligger funktionsnedsättningen, det handlar inte om lathet. Att ligga och scrolla i timmar kan vara ETT sätt att hålla ångesten i schack.
Just så!
Mobil dygnet runt skapar ångest, du hinner inte mycket annat då. Hur trött blir man inte i huvudet av att titta på en massa klipp och bilder hela tiden, även på natten när du ska sova. Barn i skolåldern som har mobil blir okoncentrerade och det är bevisat.
Jag tror ångesten minskar om man kommer ut i naturen och rör på sig istället för att ligga kvar i sängen med mobilen.
Man får inte en adhd-diagnos pga mobilanvändande. Rekommenderar att läsa kriterierna för en adhd-diagnos innan du uttalar dig mer om detta, det här gynnar dig inte öht.
Du det vet jag, men mobilen skapar ångest och stress omedvetet. Tror du att människan mår bra av en massa intryck hela tiden?
Om någon fungerat utan problem till vuxen ålder men plötsligt blir utbränd, deprimerad m.m får en autism och adhd diagnos så kanske du måste hitta felet i din närmiljö. Från studerande med bra betyg, jobb och eget boende till ångest, depression, arbetslöshet, sjukskrivning och bara sitta med mobilen hela dagarna och halva nätterna. Inte sköta om sig, bli folkskygg, inte städa och sköta det vardagliga, jag vill betvivla att diagnoser poppar upp från ingenstans.
Läs det jag svarade 13:59. Fattar verkligen inte hur svårt det ska vara att förstå.
Ingen med adhd eller autism-diagnos har fungerat helt utan problem fram tills vuxen ålder, man kan inte få en diagnos isåfall.
Mobilanvändning och tv-spel ökar dopaminnivåenrna i hjärnan. Har man adhd har man för låga nivåer. Snarare så att det är ett sätt för dem att hantera sin diagnos. Finns inga indikationer på att mobiler ger adhd.
Din okunskap är flagrant.
Man kan inte få en adhd-diagnos om man ”fungerat utan problem till vuxen ålder”. Är tydligt specificerat i diagnosmanualen att symtomen ska ha funnits sedan före 12 års ålder. Det ska kunna styrkas av t ex en förälder under utredningen. Finns det ingen som kan vittna om ens barndom så får man ingen diagnos.
Problem som utbrändhet och depression kommer inte ”plötsligt” utan är i de här fallen ett resultat av att man har kämpat för att kompensera för och hantera den adhd som hela tiden funnits där. Det tar enormt mycket energi och till slut orkar man inte längre. Adhd burnout är inget påhitt. Samsjukligheten är vetenskapligt belagd och förklaringsmodellen är känd.
Sen är inte personer med adhd några perfekta varelser som aldrig överanvänder sina mobiler. Men man får som sagt inte adhd av för hög skärmanvändning.
Nu ska jag vara mycket skrytsam, men vill berätta att jag såg om ett av ”Din hjärna”-avsnitten med tema skärmtid för någon månad sedan. Efter det körde jag en stenhård detox så nu är mobilen bannlyst från sovrummet nattetid (laddar den dagtid någon timme där bara men då ligger jag ju inte i sängen), avinstallerat Instagram som var min värsta dumskroll-app, tar inte med mig mobilen på toa eller när jag äter, och jag har lyckats dra ner skärmtiden till ett snitt på 30 minuter per dag. Vissa dagar är den på typ 5 minuter, och som mest typ 45 minuter om jag behöver delta i zoom-möten när jag inte är hemma (händer minst en gång per vecka). Den mesta skärmtiden på telefonen går nu åt att skriva saker i anteckningsappen och göra typ bankärenden, men visst faller jag ibland dit och spelar Mahjong eller Harpan i 20 minuter. Men med det sagt så har min ångest minskat DRASTISKT sedan jag slutade fritera hjärnan med dopamin och intryck hela tiden från framför allt reels och bilder. Tror framför allt att jag inte ligger och pillar med telefonen det sista jag gör innan jag somnar och det första jag gör när jag vaknar har gjort mest skillnad för min del.
Nu plockar jag fram datorn och skrollar lite på instagram och facebook när jag känner för det, men annars har jag börjat läsa mycket mer, meditera, promenera, brodera, se på serier, spela avslappnande tv-spel osv. Så skärmtiden är absolut inte borta på något sätt, men just slöskrollandet har jag minskat avsevärt och det gör riktigt stor skillnad. Tidigare hade jag också telefonen som en snuttefilt och trodde att skrollandet ”hjälpte” mig att lugna ångesten, men nu när jag prövar att göra det märker jag hur ångesten istället bara ökar. Säger inte att det löser alla ens bekymmer, men det är definitivt en fin omsorg om ens egen hjärna så att den ska kunna ta sig an oron när den knackar på, och inte vara helt överstimulerad. Om det kan så ett frö hos någon att pröva detta så rekommenderar jag det varmt!
Bra inlägg i denna märkliga debatt. Har man ångest kan man kanske tro att man håller den i schack genom att scrolla, för då slipper man tänka på sina egna problem. Och när man slår ifrån sig dem så växer de, medan ”alla andra” utvecklas i livet som de bör. Till slut har man tappat chans efter chans att få livet att funka lite bättre. Men stänger man av mobilen och går ut i naturen som kommer de positiva tankarna, de som ger perspektiv och kraft att ta tag i saker.
Nu kan jag inget om diagnoser men har man läggning för just ångest finns det saker man kan testa som inte är att scrolla på mobilen. Plus att kolla upp sitt preventivmedel/hormoner och vad man äter och dricker.
OCH ska tilläggas. Ta en koll på din familj. Kanske är det den som är dysfunktionell. Det kan den vara utan att föräldrarna är högljudda, de kan lika väl tiga ihjäl de underliggande konflikterna och hålla god min, vilket gör att du inte fattar ett dugg vad som är fel, trots att du KÄNNER att något är fel. Och till slut tror du att det är hos dig problemet ligger, att ångesten kommer från ingenstans eftersom dina föräldrar inte vill erkänna vad som egentligen pågår.
Varsågod – du tar priset för trådens mest okunniga och fördomsfulla inlägg.
Till dig vill jag bara säga: läs på!
Inte minst för dina stackars bekantas skull. Tänk att ha dig i sin omgivning, vilken mardröm.
Anledningen till att de flesta som utreds får diagnoser är för att man gör en screening innan man får göra utredningen, dvs man gör en kort liten utredning för att utesluta att det är andra grejer bakom problematiken och för att se om det ens är värt att göra en flera veckor lång utredning. Dom sållar ut otroligt mycket folk genom att göra screenings, speciellt idag. Dessutom är idag kraven för att ens få en utredning högre för att så många vill utredas och vården behöver prioritera de som blir ordentligt påverkade av symptomen dom söker för.
Jag tror du har väldigt dålig koll på hur adhd funkar. Det är lätt att tro att det handlar om curlande föräldrar, lathet eller brist på motivation men du pratar om en funktionsnedsättning. För många med adhd (och autism) kraschar livet när man blir vuxen för att det egna ansvaret blir för krångligt för en så hyperaktiv hjärna, det är vanligt att fastna i riskbruk/missbruk och det är vanligt att få problem med ekonomin. När man är liten har man en mall att följa, det är lättare att få stöd och man smälter in rätt bra bland andra barn.
Man behöver ha haft problem i barndomen för att få en diagnos, det är ett kriterie. Dina bekanta har alltså haft problem men du har inte sett det- och så är det ofta.
”Antonija Mandir har fått en adhd-diagnos, precis som många av sina kollegor”
Vilka fler har ADHD?
Se där ännu ett svepande uttalande med tveksam grund i fakta.
Många – av vilka?
Många – hur stor andel?
Många – hur vet du det, C?
Många – vad kan det i så fall bero på?
Svepande, oseriöst, fördomsfullt,
Viktor Frisk, Ben Mitkus, Elaine Eksvärd, Ellen Bergström, Cissi Wallin, Bingo Rimér, Lady Dahmer, Lisa Borg (fd Anckarman), Nemo Hedén, Isabella Löwengrip (oklart hur det ligger till idag), Linda Hörnfeldt, Angelica Lagergren, Vlad Reiser mfl…
Och det är en hur stor andel av denna grupp?
Tretton namn.
Tretton av hur många? Omöjligt att säga eftersom du inte definierat gruppen. Av influencers? Hur stor är den gruppen då?
Kan du inte bara erkänna att du uttrycker dig svepande utifrån dina egna föreställningar?
Det här är väl knappast en statistisk undersökning.
Nej men något som presenteras som fakta.
Oseriöst och en av anledningarna till att C inte kommer in i finrummet som seriös journalist, hur gärna hon än vill.
en av flera anledningar, där är vi överens.
Men att säga ”många andra” är inte en objektiv storhet. För mig kan många andra vara två och för dig kan det vara hundra. Därför pratar man inte om många, få, osv när man pratar en definierad mängd. Hade hon däremot sagt majoriteten tex så hade jag hållt med om din kritik i detta fall.
Men det är skit samma egentligen. Inlägget har mycket annat än just det att kritisera.
Bianca Ingrosso, Malin norlander, Pernilla Wahlgren
Haha va… lady D? Det tror jag inte ett skit på.
Förutom de namngivna så har även Rosanns Charles samt Cass Klatzkow
C – du blandar äpplen och päron när du i samma inlägg påstår att det blivit vanligare att beviljas en adhd-utredning, och samtidigt skriver om den utredning som Antonja tydligen gjort privat.
Såvitt jag förstår vet vi inget om huruvida A skulle ha beviljats en utredning om hon försökt få den genom den skattefinansierade vården.
Såvitt jag förstår vet du heller inget om huruvida det blivit lättare att få en utredning beviljad. Är det bara en känsla du har, eller baserar du det påståendet på fakta? Berätta gärna vad det är för fakta i så fall.
Det är viktigt att vara varsam med vad man skriver när det handlar om funktionsnedsättningar som påverkar folks vardag. Inte minst när det handlar om npf-diagnoser, där fördomarna står som spöni backen.
Det är skillnad på att skriva om frågor som dessa och om någons inköp av dyra handväskor. Hoppas du förstår det!
Tror ni Magdalena och Hanna Graaf betalar sin resa till Klimpfjäll?
Eftersom det inte är någon som helst reklammarkering…
I skolan har föräldrar i decennier velat att sina barn ska ha nån diagnos så att deras barn får mer stöd. Flyttar sig den trenden upp i åldrarna?
Enligt skollagen ska man få stöd efter behov, med eller utan diagnos.
Jomen vad bra att du skriver det, då räcker ju utbudet av stöd så att det räcker och blir över. Då finns det ingen konkurrens emellan eleverna i skolan om lärarens tid.
Fullt medveten om det sjuka faktum.
I högre åldrar har det blivit trendigt att ha en diagnos. Man ÄR sin diagnos liksom.
Och för den stackare som varken har ADHD, ångest, panikattacker, social fobi, bipolär sjukdom eller ens lite diabetes så finns alltid hsp att vända sig till. Tur det!
Det är vidrigt att ha adhd. Grattis till alla neurotypiker, ni vet inte hur bra ni har det!
De har väl säkerligen något annat som är vidrigt och jobbigt i sina liv. Man behöver inte jämföra sina problem.
Vem jämför?
Kungen och drottningen. Vem tror du? : )
Jag tycker oftast det är de utan NPF-diagnoser som jämför.
Att någon har exempelvis adhd betyder inte (betyder sällan) att denne inte har några andra problem i livet heller, och rent statistiskt får människor med funktionsnedsättningar antas ha andra problem i större omfattning än de utan sådan problematik. Och om man utgår från att människor med exempelvis adhd de har icke-adhd-relaterade problem i lika stor utsträckning som alla övriga kan ändå konstateras att de inte någon gång i sina liv kommer ha något problem eller trauma att hantera eller ta sig igenom utan att parallellt behöva kämpa med symptomen av deras funktionsnedsättning.
Med det inte sagt att människor utan NPF inte kan ha det värst eller utan undantag har det bäst. Men oddsen är till deras fördel och det vore ödmjukt om de som inte lider av NPF-problematik ville vidkänna detta istället för att håna och trivialisera någon annans funktionsnedsättning och svårigheterna som kommer med den. Det är inte som att en validering av vad någon annan går igenom på något sätt förminskar dina egna problem eller trauman. Precis som att faktumet att någon saknar ben inte gör någon med adhds upplevelse av sina problem mindre legitim. Om någon både saknar ben och har adhd innebär det förstås en ökad grad av svårigheter för personen, och det blir såklart ännu värre om den senare också blir blind. Det betyder inte att den sistnämnda nödvändigtvis blir mer ledsen än någon utan dessa problem blir om de båda förlorar en närstående, men den fösta kommer fortfarande behöva mer hjälp för att klara vardagen.
Det känns absurt att vara såhär överpedagogisk i samtal med vuxna men det tycks finnas såpass mycket brister i kunskap/förståelse att det nog får anses befogat ändå… 😅
Men verkligen, huvudet på spiken!
Lyllos mig som diagnostiserats med adhd (närmare bestämt add), utmattningssyndrom, ptsd, gad samt migrän och kronisk nack- och ryggsmärta samt nervpåverkan efter en whiplashskada. Så festligt att få känna sig unik och livet är verkligen en dans på rosor med alla dessa ursäkter till allting!
🥀🌹💃🤡🕺🌹🥀
Ja gu vad trendiga vi är med våra diagnoser tjohoo liksom!
Haha eller hur! Det var nytt dock att även diabetes är inne nu, måste berätta det för min mamma, hon har envist hållit fast vid sin sedan minst tjugo år tillbaka, så det är roliga nyheter att det äntligen börjat löna sig och hon tillslut blivit trendig igen! ✌🏻
Upplever det tvärtom. Vårdnadshavare vill inte att det ”ska vara något fel” på deras barn, de var ju själva likadana eller det märks inte hemma. Sedan kommer det fram att det görs otroligt många anpassningar hemma för att vardagen ska fungera, utan att vh insett det.
Vh vill inte inse eller ge barnet en diagnos som kan ligga en I fatet i yrkeslivet.
Det finns såklart alla sorter, även bland vårdnadshavare.
Därför kan man ju undvika att slänga ur sig påståenden baserade på ens egna anekdotiska erfarenheter, och försöka ta reda på fakta i stället.
Eller vara tyst.
Jag jobbade som lärarvikarie några år. Min bästa elev visade sig med hjälp av föräldrarnas påtryckning ha fått beviljat extra lång provtid för att han blev stressad av prov. Han var alltså bäst i klassrummet och vanliga test redan innan detta. Mitt sista år förändrades han iofs och blev tonårstrött och orkade inget alls på lektionerna och gjorde ingenting som inte var direkt tvång eller hade med betyg att göra. Verkligen trist att tappa honom så.
Vad ville du ha sagt med din kommentar? Jag förstod inte riktigt.
Oavsett hur någon presterar under tillfället kan du omöjligen veta hur denna person känner och mår inför, under samt efter provet. Längre provtid kan tex göra att stressen inför stannar som stress och inte som extrem oro och ångest. Att eleven sedan ”blev tonårstrött” är också ett vågat uttryck av dig då du omöjligen kan veta att det faktiskt var exakt så det låg till. Kanske var denna elev vanligt ”tonårstrött” men tillsammans med sitt mående blev det mer.
Dessutom, att endast agera på extern motivation är väldigt vanligt hos elever med någon form av problematik. T.ex. vid betyg, eller direkt tvång (som troligen annars innebar konsekvenser).
Finns det någon flunsa som InTe har ADHD? Börjar bli tröttsamt med alla vuxna som plötsigt får för sig att göra utredning för att ”alla andra gör det”.
Är det inte så att folk har så höga krav på sig själva nuförtiden och när man inte uppfyller dessa krav så ska det jagas diagnoser (ADHD framför allt eftersom det finns piller mot det…..) i vuxen ålder.
Isabella L? Var det inte hon som berättade att det hade visat sig att det var fel diagnoser som hon fick eller har jag blandat ihop henne med annan bloggare?
Men herregud läs tråden i stället för att spy ur dig korkade fördomar.
Det är rätt tydligt vilka i den här tråden som vet vad de skriver om. Och det är INTE ni med korkade fördomar.
Och förresten: det finns inga ”piller mot” adhd. Medicin kan hjälpa till att dämpa en liten del av symtomen och öka förmågan att fokusera, om man har tur. That’s it. Biverkningarna är inte roliga dessutom.
Man kan inte bota en funktionsnedsättning.
Varför kan jag varken se gilla-markeringarna eller själv gilla kommentarer via datorn här på Bloggbevakning? Men funkar dock via mobilen?
ablock
Tror inte de flesta med ADHD söker sig till kreativa jobb, antalet män med ADHD som lever oerhört destruktivt är många. Jag tror att otroligt få influencer som syns o hörs kanske har ADHD. Men vad är de? En promille av alla som har adhd?
Min psykolog sa att de som har extrema jobb ofta har adhd. Ståuppkomiker, extremsportare, elitidrottare osv. Men de har hittat ett bättre sätt att få utlopp för det, istället för att bli destruktiva och kriminella osv.
Sen finns det självklart många med diagnos som lever normala liv, utåt sett. Jag är en av dem. Gör verkligen inget väsen av mig i mitt lilla Svensson-liv och berättar aldrig om min diagnos.
Impulsivitet är ett vanligt symtom. Riskbenägenhet förekommer också. Och hittar man helt rätt jobb kan man så klart utnyttja sin förmåga till hyperfokus.
De flesta med adhd kämpar dock med näbbar och klor för att klara vardagen.
”Min psykolog sa”. Förlåt men, av alla som har adhd så kanske några få procent är vad du beskriver. Kolla ist i fängelser hur många av alla dömda män som har adhd.
Jag fick ADHD-diagnos när jag var 45. Detta efter ett helt liv av depressioner och ångest i långa perioder. En utredning är verkligen ingen lek och för att ens bli utredd ska man först screenas för en massa olika alternativa diagnoser.
Hur mycket man ”har” ADHD beror på hur pass stora problem man har kopplat till diagnoskriterierna. Det handlar om att på riktigt må väldigt dåligt utan att förstå varför.
Jag är idag 49 och börjar landa i rätt dos av min adhd-medicin. Det är verkligen ingen lek och medicinen är bara EN pusselbit för att få ett helt vanligt liv att fungera hyfsat.
❤️❤️
Samma här, fast jag var ”bara” 33. Jag behandlades för ångest och depression i många många år utan resultat. Min psykolog ville skicka en remiss om utredning, men jag var väldigt skeptisk. Jag kommer aldrig för sent, uppfattas absolut inte som lat, har en lång universitetsutbildning osv. Adhd har aldrig varit på min radar.
Fick diagnosen och därmed också rätt hjälp. Mår idag mycket bättre. Äter inte medicin, men har ändå inte alls samma problem med depressioner och ångest längre.
Samma här. Var strax över 50. Har mått skit hela mitt vuxna liv. Äntligen förstår jag varför.
Känns som att alla personer som just går privat får en diagnos?! Aldrig hört någon som fått avslag där. Är det för att de har en diagnos eller inte. Ingen aning. Blir bara förbannad att dessa sk influensers som ändå verkar ha livet fungerande och drar in massor av pengar ska kunna ”köpa sig” före i kön. Själv har man tampas hela livet med ångest, depressioner, beroendeproblematik, svår ätstörning, dysfunktionell är relationer och långa sjukskrivningar för att nämna lite. När jag väl bestämde mig för att göra en utredning. Lyckats gå igenom alla screeningar etc så är det minst 1,5-2 års väntetid.
Så för att du inte har hört det är det sant? Du tänker inte att en person som gör en utredning och sen inte har adhd kanske inte berättar det? Sorry det enda felet på dig är att du är lat och korkad, kanske inte är något man basunerar ut?
Vill bara slänga in en fråga i debatten här och förhoppningsvis få lite klarhet i mina egna tankar.
Jag var i en relation med en man som hade odiagnostiserad ADHD, men var väldigt tydlig inför alla runt honom att han har det.
Förhållandet var skit, av många anledningar, men han skyllde allt på sin ADHD. Kan inte plocka undan disken? Adhd. Bokade dejt men dök inte upp? ADHD. Kan inte servera köttbullar och potatis varmt samtidigt? ADHD. Glömde bort årsdag, födelsedag, begravning? ADHD.
Jag förstår att mycket var skit med honom som person, men innan jag går vidare och svär att aldrig dejta någon med ADHD igen…Är det här verkligen adhd eller var han bara ett svin som skyllde på det? För jag vill ärligt talat inte acceptera eller tro att en diagnos kan göra en människa inkapabel på detta sätt.
Allt det där är typiska adhd-drag, så det var antagligen ingen ursäkt från hans håll. Problemet är ju att många personer har mycket problem med sin odiagnostiserade adhd men tar inte tag i att försöka få en utredning för att få stöd och hjälp. Det är helt okej att vara frustrerad över någon som inte tar tag i sina problem eftersom det ofta går ut över folk omkring.
Sen kommer aldrig dragen försvinna ändå, men man kan få hjälp från arbetsterapeut, medicin och annat stöd som iallafall kan göra vardagen lite enklare. Finns även anhörigstöd att få.
Många adhd-drag är ju typiska grejer som människor stör sig på, sånt man tycker är lathet osv. Men man får inte glömma att det är en funktionsnedsättning, man måste förstå det.
”För jag vill ärligt talat inte acceptera eller tro att en diagnos kan göra en människa inkapabel på detta sätt.” är kanske inte något man bör säga om en funktionsnedsättning. Hoppas du fått lite bättre insikt iaf!
Jag vet inte om det kanske tolkades på fel sätt, men jag menade inget illa om diagnosen i sig, utan snarare att en människa är så okapabel till att fungera i livet och snarare då skyller det på en diagnos. Jag har många i min närhet som har en ADHD diagnos men tar sig igenom livet ändå, om än med vissa svårigheter. Väl medveten om att det drabbar alla på olika sätt.
Vi var påväg att få exet utrett, men det tog väldigt lång tid. Vi hann få det enorma frågeformuläret men även där tyckte han att jag skulle sköta det åt honom för att svara på frågor om sig själv var för jobbigt och tråkigt.
Saker hade förmodligen sett väldigt annorlunda ut om han hade haft en diagnos och fått hjälp med att hantera den. Min kommentar handlade mer om att jag inte tror att en människa med en diagnos är helt värdelös och okapabel, utan kanske att mitt ex använde ursäkten i kombination med att vara lite av ett svin.
Jag har tålamod, men att leva i flera år med någon som inte klarar av det mesta man behöver få gjort i livet, vilket i sin tur landade på mig, var extremt jobbigt och inget jag vill utsätta mig för igen.
Vad hjälper ADHD-medicinen mot undrar jag då. Jag skulle heller inte stå ut med dessa förklaringar om och om igen ifall han inte sökte hjälp för att komma ur detta, i varje fall lite grann. Åtminstone kunde han använda hjälpmedel som kalender med påslagen notis och postit-lappar, eftersom han uppenbart var medveten om sina tillkortakommanden.
Ah nu ser jag att det dessutom var odiagnostiserat, fast han hela tiden sa att han har adhd. Ännu värre ifall det nu var så att han inte sökte hjälp alls och inte tog till sig några hjälpmedel.
Vi sökte hjälp med det tog såklart lång tid, vi sökte inte hjälp förens 2 år in i relationen och tyvärr landade ju allt på mig.. Jag fick boka tid, jag fick ringa och väcka honom så han kom iväg på psykolog besöket, jag fick liksom ”mamma” honom hela vägen dit.
Är säker på att han har en diagnos idag, och jag hoppas saker ser annorlunda ut för honom.
Där och då var det ohållbart. I alla fall för mig, som fick vara den som städade upp efter honom. Inte bokstavligen, men du förstår säkert.