I tolv år höll Isabella Löwengrip sin son Gillis ansikte borta från sociala medier, med samma policy som fortfarande gäller för dottern Sally, men det är också ungefär där gränsen dragits. Ansiktena har dolts, men allt annat är exakt så utlämnat som bara en influencer kan göra. Från blöjbyten och sömnproblem till diagnoser, familjeterapier och skolgång – barnen har i praktiken varit en bärande del av Löwengrips varumärke, bara utan att visa sina ansikten.

Och nu är vi där igen.
I sina senaste inlägg (här och här) berättar Isabella hur Gillis skadat sig så pass allvarligt att han fick åka ambulanshelikopter till sjukhus. Detaljnivån? Låt oss säga så här: man får känslan av att läsa en blandning av en följetong och en avrapportering från akuten. Ambulanshelikoptern? Check. Smärtsamma detaljer? Check. Mammans känslor i centrum? Självklart check.

För en gångs skull köper inte Isabellas läsare det här, utan folk undrar verkligen hur långt man egentligen kan gå för att skapa innehåll.
För det här är inget nytt beteende utan hon har för vana att så gott som dagligen krydda sina inlägg med olika utlämnande beskrivningar av barnen, som hon ibland bygger hela blogginlägg på.
Det finns ett mönster här: barnen som byggstenar i varumärket, oavsett hur kränkande det hon publicerar är.

Hennes försvar den här gången?
Att hon “uppdaterar om sitt vardagsliv” och därför inkluderar sina barn.
Som om en ambulanshelikopter på uppfarten är samma sak som att lägga upp en story om ett misslyckat tårtbak.
Det finns många olika sätt att se på, eller närma sig den här problematiken, men för mig är det när gränsen mellan vardag och content suddas ut, blir barnens integritet den valuta som betalar för klick, likes och räckvidd, och jag kan inte låta bli att undra: om det nu var så viktigt att dölja barnens ansikten, varför fläker hon samtidigt ut dem på det här viset?

Är det här ännu ett kapitel i en lång rad av övertramp – eller bara business as usual i Löwengrips värld?
Vad tycker ni?