Fick frågan om jag inte skickar ut fel signaler till barnen när jag delar sovrum med deras pappa trots att vi är separerade. Det var typ det konstigaste jag har läst i hela mitt liv.. Barnen älskar när vi umgås alla fyra och vi kramas, skrattar och har det rätt trevligt ihop.
Återigen så ska jag inte försköna något. Vi har bråkat och tjafsat sjukt mycket under separationen och varit allt annat än vänner i perioder. Det är fortfarande upprivet mellan oss på många vis men sedan älskar vi ju varandra så otroligt mycket i grunden med.
Vi är ju som familj och har gjort livet tillsammans i 10 år. Men ja.. För barnens skull så anstränger vi oss väldigt mycket och vi blir lyckliga av att se våra kids så lyckliga. Och våra barn tänker inte ens på att vi sover i samma säng eller inte? Ibland sover Jason och F i samma rum, ibland delar vi säng alla fyra osv.
Hade vi båda haft en ny partner eller så kanske det hade känts konstigt att dela säng men just nu känns det inte alls skumt. Och att vi skickar ut fel signaler till barnen känns ju helt orimligt. Dom är bara glada och tänker som sagt inte ens på om vi sover i samma säng alla fyra eller om dom sover med sin pappa medan jag sover i andra rummet. // Gabriella Joss
Är det att skicka ut fel signaler att GabJoss och Fjodor delar hotellrum under sin gemensamma semester med barnen?
Är det i så fall inte mer förvirrande att de åker på en gemensam semester med barnen? Och om det inte är förvirrande, sån borde ju rimligtvis inte själva boendesituationen under semestern heller vara det, då den ingår i den gemensamma semestern?
Jag tycker det är positivt att det finns en motpol till ”gap och skrik-separationerna/skilsmässan” där barnen används som ett vapen för att skada den andra föräldern och vars välbefinnande får vika undan för föräldrarnas sårade egon.
Här är Bingo, Katrin och Alex (Falkes pappa) ett lysande exempel på föräldrar som, precis som GabJoss och Fjodor, reser och spenderar högtider tillsammans.
Men…
Det finns en tredje variant som ligger någonstans mitt emellan ”Gap och skrik-separationen/skilsmässan” och ”BinKat-familjesituationen” där man varken bråkar eller bokar resor tillsammans.
En situation där man kommer överens med barnens bästa för ögonen, men utöver det inte har någon närmare relation.
Jag misstänker att det är där de flesta separerade/skilda par med barn befinner sig. Har man inga barn tillsammans så kan man gå vidare i livet och låtsas som att ex-partnern aldrig ens funnits, men det fungerar inte riktigt om man har barn tillsammans.
Då kommer man behöva ha någon typ av relation till varandra livet ut – vare sig man vill eller inte, och så länge barnens bästa kommer först, så har ingen annan att göra med hur det upplägget ser ut.
Hur ser ni på saken?
Har ni varit (eller kanske är) i en liknande situation?
Man ska aldrig tala om för någon annan hur de ska göra, men ibland kan det kanske vara skönt att få höra hur andra gjort, få nya infallsvinklar.
Föregående inlägg 