Känner ni igen er i det som Amanda Schulman skriver om Alla Hjärtans Dag?
Jag har svårt att identifiera mig med det eftersom jag publicerar mindre och mindre personligt eller privat innehåll på sociala medier ju längre jag arbetar med det.
Jag har mer och mer insett att majoriteten av det som finns på dessa plattformar inte har någonting med verkligheten att göra och därför lägger jag ingen värdering i vad andra publicerar.
Jag värnar om och vårdar mina relationer vid sidan av sociala medier, i det verkliga livet, och därför bekommer det mig inte alls vad andra publicerar på sina kanaler.
Jag är bara så innerligt tacksam över att inte ha något behov av att visa upp saker som kärleksbetygelser för att jag ska känna mig tillräckligt speciell eller älskad.
Jag behöver inte demonstrera för världen (Typ Facebook och Instagram) att jag är älskad för att det ska vara på riktigt.
SÅ skönt, särskilt som det inte alltid varit så.
För övrigt så minns jag inte att det någonsin delades ut rosor eller kärleksbrev i skolan under Alla Hjärtans Dag, men det gjorde de kanske?
Gjorde man det när ni gick i skolan?
Föregående inlägg 