…Och jag älskar människor som vågar lyfta svåra ämnen.
Och som drar sitt strå till stacken för att bidra. Och det vill jag stötta!Jag hittade nyligen till detta lilla företag som under 2023 skapat ”diagnoskollektionen”.
Allt för att bidra till att öppna upp samtal om diagnoser och sjukdomar mer.
Hittills finns autism och npf-tröjor och snart släpps Adhd.De skänker 10kr/såld t-shirt och 20kr/såld hoodie till tillhörande förening. Så hjärnfonden är dit de skänker för autism och npf-tröjorna.
Jag bär denna tröja med stolthet! Och vill gärna sprida ordet (ej samarbete, utan för att jag tycker detta är värt sin uppmärksamhet)
Hittas via @klart_lillpite ❤️Låt oss prata mer om #npf.
Tillsammans gör vi skillnad.
Både för oss själva och våra barn❤️ // Sanna Bråding
Sanna Bråding har publicerat ett inlägg där hon lyfter fram och stöttar ett företag som släppt en diagnoskollektion med kläder.
Alltså kläder som uppmärksammar npf generellt och autism specifikt och snart kommer även kläder för adhd.
Viktor Frisk släppte ju en plansch och uppmärksammade adhd, som han kallade för en ”superkraft”, någonting som fick många att reagera negativt.
Hur tror ni det kommer gå för dessa kläder?
Bättre, då de inte lägger någon värdering i diagnosen, såsom Viktor gjorde på sin plansch.
Vem ska bära dem? Vem som helst eller bara den som är personligen berörd av en diagnos och som genom det har tolkningsföreträde?
Hur går tankarna?
Även Isabella Löwengrip och My Martens har benämnd sin adhd som en superkraft, men de har inte kommersialiserat sina diagnoser.
Isabellas diagnos var väl dessutom felaktig?
Föregående inlägg 
Om du vill bära diagnos relaterade kläder på eget bevåg så gör vad du vill! Men när du gör det bekostnad på ditt barns privatliv så blir det inte lika gulligt. Ett barn som får sina diagnoser och problematik uthängt kan få problem med det senare i livet. Alla med autism har inte problem med sin intelligens /förstånd. Jag exemeplvis fick en autism diagnos som barn, hade min mamma/pappa pratat öppet om mig hade jag känt som jag inte fick föra min egen talan speciellt om man fick se det sen som äldre. Det är nog en balansgång tänker jag hoppas hon gör rätt för sina barn ?
”Alla med autism har inte problem med sin intelligens /förstånd.”
Autism har ingenting med intelligens eller IQ att göra.
Tror TS menar exakt det, att man med autism både kan ha högt IQ och lågt. Vissa har högt uppsatta jobb och vissa kan inte klara av vardagen. Precis som med alla på olika IQ-nivåer
Det kan det visst ha att göra med, vissa med autism har lågt iq (inget illa menat utan det är ett faktum) det betyder inte att dom förstår dåligt för det men det är bara så. Och precis som någon annan här kommentera så är det ett spektrum allt ifrån att vara helt beroende av hjälp från andra till att vara helt självgående.
Jag har själv autism fast väldigt milt hade större problem som barn så jag vet faktiskt vad jag pratar om.
Dessutom ligger mitt IQ själv lägre. Jag är inte tillräckligt för att vara utvecklingsstörd men gränsfall och jag har autism. Ja jag kommer säkert ha lockat någon som ska reta mig nu men youre welcome. Min poäng är iaf att det kan vara så att man har en utvecklingsstörning kombinerad med autism speciellt när autismen är grövre. Vid mildare autism är det mindre vanligt att man har lägre iq
De som ev. skulle ”reta” dig för att du är modig som blottlägger dig, avslöjar ju isf bara sitt låga EQ.. Av ditt sätt att uttrycka dig märks inget av det du nämner, men kanske kan det vara på andra sätt det yttrar sig? Berätta gärna mer om du känner för det, är intressant & lärorikt för oss som inte är så insatta.
Jag hoppas verkligen inte att någon här kommer reta dig för det! ?
Tycker du förklarar på ett bra sätt. ??
Att du delar med dig är värdefullt för oss alla, om vi bara visste hur mycket som gömmer sig inom alla omkring oss, på gott och på ont, så skulle många nog ha lättare att acceptera sina egna svagheter och/eller brister. ❤️
Tänk att det går att göra pengar och karriär av allt. Många är det ju som använt ADHD och diagnoser som karriär, att tjäna pengar på och för att få uppmärksamhet. I stort sett alla kändisar och influencers har ju tydligen ADHD numera.
Sanna Bråding är nog den kändisen som verkar totalt sakna moral när det gäller sina barns intrigitet. Stackarna har en kamera i ansiktet vid frukost, vid handbollsträning och vid fredagsmyset i soffan. Dessutom filmar hon en massa andra barn i gymnastiksalen, vars föräldrar troligtvis inte blivit tillfrågade innan Sanna B galopperar runt med mobilen i högsta hugg och offentliggör hela lagets uppvärmning.
På nyår publicerade hon en video på pojkarna som stod och tittade på raketer och när en av dom uppmärksammade kameran visade han tydligt med både ord och gester att han inte ville bli filmad men hon fortsatte naturligtvis. Det gjorde så ont i mig. Och sedan klagar hon över att dom inte visar henne respekt eller är utåtagerande. Inte konstigt med tanke på hur gränslös hon är.
Det är en sak att prata om sig själv och sina egna diagnoser men föräldrar som använder sina plattformar till att prata om sina barns diagnoser och sjukdomar har jag inte mycket till övers för. Barnen har inte bett om att deras mamma ska vända ut och in på deras privatliv på instagram. Frågan är om dessa gränslösa föräldrar inte förstår vad de utsätter sina barn för eller om de helt enkelt inte bryr sig.
Håller med. Håll barnen utanför. Det kan bli helt fel att deras föräldrar berättar om det som är privat.
Vad är npf?
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Tack ??
Jag är SÅ trött på att höra om folks diagnoser.
Jaaa jag hittar ut själv….
Tills dess ska jag leta reda på tröjor med ”reumatism”, ”psoriasis”, ”Hammartå” och ”störd anknytning” på.
Hammartå, hahaha fyfan den skulle man haft, helst när både mina lilltår är på väg uppåt ?
Jag önskar Hallux Vallgus tack
Coach, pt, florist, mamma, matte, fru och febrig på Mysans tröja.
Jag kan även tänka mig en tisha med ”bakteriell vaginos” som jag kan ta på mig med jämna mellanrum. Om nu någon prompt måste veta vad jag har för diagnos när de passerar mig på Ica.
??
Jag trodde det hette ”vaginal bakterios” ??
Så står det på den feltryckta tröjan som är på rea nu.
Jag skulle gärna vilja ha en sån där sele som vissa hundar har, med texten ”Nervös. Närma dig försiktigt”. Eller möjligtvis bara texten ”Bites. Do not approach”
Jag tar en sån med! Plus en med ”åderbråck❤” som jag kan ha när den andra är i tvätten.
Ja för hammartå påverkar ju verkligen dina exekutiva förmågor och din förmåga att leva ett vardagsliv enligt omvärldens förväntningar?
Nej, men det förklarar varför jag går runt i fula fotriktiga skor.
??
Sant.
Som faktisk reumatiker skulle jag skämmas ihjäl om jag tvingades gå runt i en tröja där det stod ”reumatism”. Vem fan bryr sig om vad jag har eller inte har för sjukdomar? De som behöver veta, vet redan.
Är för övrigt så trött på att adhd och npf jämt ska jämföras med ”superkrafter” eller ”racerbilar”(?). Nej, funktionsnedsättningar är givetvis inte en superkraft och inte blir man en mer kraftfull och snabbare människa av det heller. En ADHD-hjärna med tillhörande människa är precis lika värdefull, kompetent och bristfällig som vilken hjärna med tillhörande människa som helst. Inte sämre, inte bättre.
Fast man kan bli liksom kreativ av adhd, man kan gå in för något som man inte släpper innan det blivit som man vill, tankarna flödar, man går all in liksom så det kan vara just det som vissa menar är ”superkraften”. Sedan finns det ju såklart nackdelar med det, mycket nackdelar.
En del har det så ja. För andra är det bara jobbigt.
Jag håller faktiskt med. Är själv förälder till ett barn med npf och fy vad det varit kämpigt för barnet genom åren. Då är hen högfungerande och klarar skolans ”mål”. Jag är helt utsliten av att vara förälder, och då vet jag att många har det svårare än vi.
En bra krönika i Expressen idag förresten då Irena Pozar skrev om just detta: att barn med npf inte ska behöva hängas ut på sociala medier.
Eller Alkoholist! Inget att skämmas över men påverkar ens tillvaro rejält. Och de anhörigas.
Vill ha en ”störd anknytning” ?
Störd anknytning! ? Den skulle jag vilja ha. Låter som ett band.
Nej tack. Måste finnas andra sätt att skramla pengar eller vara stolt över sina barn. Lite som en sån där t-shirt på marknad, överflödigt att veta om man har NPF eller är singel. Har ju inte frågat liksom. TMO.
Inte hört My säga att ADHD är en superkraft så där tror jag du har fel, hon har däremot sagt att hon INTE har ADHD – hon sa en period att hon fått flera diagnoser bl a ADHD men senare så sa hon att hon INTE fått diagnosen ADHD.
Isabella har ju fått diagnosen som yngre men var tydligen feldiagnosticerad (ganska vanligt) enligt en annan läkare och fick då ist diagnos bipolär men sen är det en annan som sagt att hon troligtvis inte är det. Även Viktor har ju på senare år sagt att han är bipolär. Jag tycker faktiskt inte Isabella verkar vara bipolär, inte Viktor heller direkt trots det där… de som vet vet.
Kristin Kaspersen har gått ut med att hon har ADHD också och jag tror även hon kallat det superkraft. Tydligen så har ju Hannah Widell ADHD också, det använde hon som bortförklaring till att de gått i konkurs i en tv-intervju, hon hade svårt att sköta räkningarna pga det sa hon. Sedan är det väl ingen som missat att Elaine fått ADHD och även Ellen Bergström, ja det är många.
Nej är det en gissning eller blandat ihop personer kanske, det brukar ofta vara små faktafel i inläggen men det är å andra sidan inte lätt att hålla reda på allt vad My sagt sig ha och inte ha. My påstod för några år sedan att hon fått ADHD-diagnos – tror mest hon slängde ur sig ADHD för att hon hoppades få uppmärksamhet i media pga det för på den tiden var det vanligt att de som sa sig ha ADHD fick en tidningsartikel om det. Efter en tid påstod hon sedan att hon INTE hade ADHD, hon hade ALDRIG fått den diagnosen sa hon då. Hon har ju också slängt ur sig att hon har dyslexi när folk påpekat hennes slarv och stavfel, även det en diagnos som brukade ge uppmärksamhet i media.
Elaine har ju tjatat om sin plötsliga ADHD, hon gjorde content av det och fick uppmärksamhet, hon fick göra omslag osv. Lite kul när till och med hennes nya kompis, med ADHD, pikade henne om att hon använde ADHD för content. J Qvist har det ju också.
ADHD ÄR INGEN SUPERKRAFT!!!! S K B-KÄNDISAR HAR HITTAT PÅ BEGREPPET. BE DOM SLUTA MED DET!
Be dom själv!
Män märker sällan på en person som har bipolär om hen inte är i ett skov. Som offentlig är det sällan vad du visar utåt.
Har själv ADHD och är så trött på att alla ska ”vara sin diagnos” och allt förklaras med diagnosen och hela ens identitet blir att ha npf. Som ovanstående säger, man ser inga tröjor med ”I love psoriasis” eller ”Reumatism ❤️”.
Börjar kännas som att man MÅSTE ha något unikt i sin personlighet för annars är man inte lika intressant?
Självklart ska man inte behöva skämmas över eller gömma någon diagnos öht, men behöver vi hela tiden prata om det?
Jag är dock en sån som inte behöver se andras ”kamp” på sociala medier för att inte känna mig ensam, jag förstår liksom att många har npf och har inget behov av att se reels eller tröjor om det för att känna sammanhang.
Så jag är inte målgruppen troligtvis, bara förstår inte hela ”hypen” kring npf.
Jag kan ibland få för mig att detta skulle kunna bero delvis på att vi ställer så jäkla höga krav på människor i vårt samhälle. Man ska vara smart, snygg, högutbildad, ha 2 barn, ha lyckligt äktenskap med sex 4 ggr/vecka, bra jobb, bra lön, fint hus, fin bil, tänka på miljön men ändå resa en del, träna dagligen… Det förväntas av oss att lyckas med allt det och om vi inte gör det så tror jag många ställer sig frågan ”Det är nog något fel på mig? Alla andra kan ju.” och börjar söka svar på varför just de är ”den enda” som inte får ihop alla de där vuxna delarna i livet. Och söker man efter en diagnos så kan man nog hitta den… Vet att denna teori kan reta upp vissa, men ja jag tror att vi idag överdiagnosticerar npf och även depression. Det är inte personerna det är något fel på, det är hur samhället ser ut idag. Vi ska lyckas med alla delar i livet medan vi är beroende av våra smart phones och konstant har näsan i en skärm, vilket inte gör hjärnan friskare så att säga. :/
Jag tror precis som du.
Och särskilt kvinnor, som nu är de som börjar få npg-diagnoser mer och mer. Kvinnor är vana vid att spegla/jämföra sig mycket i andra, så de vill nog gärna ha svar på ”varför kan andra men inte jag?”, fastän sanningen är att andra inte heller får till allt det där…
(Är också lite bekymrad över om adhd-medicinerna ska börja användas som bantningsmedel, det kan nog bli en riktigt mörk utveckling om det blir ”poppis”…)
Kvinnor är fortfarande underdiagnostiserade. 2-5% av befolkningen har ADHD och det är lika vanligt bland både män och kvinnor. Problemet är att pojkar får sin diagnos mycket tidigare, redan i barndomen. Därför ser vi just nu en uppgång bland kvinnor som får diagnosen.
Enligt min psykolog
För många år sedan arbetade jag inom socialtjänsten, med missbrukare, och vi visste att en STOR andel av missbrukarna hade npf-diagnos (vissa hade diagnosen, andra hade aldrig velat besöka psykiatrin och få den). Jag tänker att det är där man kanske skulle leta efter de där underdiagnosticerade kvinnorna. Bland de med sociala problem som är värre än att de energiskt städar vissa kvällar men inte orkar laga middag utan äter mackor istället…
Kan förvisso tänka mig att en hel del pojkar blir diagnostiserade just för att de har svårt att passa in och leva upp till kraven, samtidigt som vi minskat på den fysiska aktiviteten
Jag hörde en barnpsykolog som resonerade kring att det kanske beror på mognaden snarare än adhd. Att många pojkar kanske inte är mogna för att börja i skolan bara för att de råkar fylla sex år det året. Men i stället så sätter vi diagnos för att pressa in dom i systemet.
Hon sa alltså inte att det var så utan det var snarare egna reflektioner hon gjorde.
Ja visst, och med högre och högre krav så är det klart att man tänker att man måste vara annorlunda som inte mäktar med.
Jag läste för övrigt en sådan lista med ”fem saker du känner igen dig i om du var högsensitiv redan som barn”. Jag vet att det inte är en diagnos men något som många ändå verkar identifiera sig som. En punkt på listan var ”du minns i detalj den dagen din mamma gick bort”. Jag skulle säga att det är högst normalt, eller?!
Haha verkligen högst normalt att minnas något sådant?! 😮 Jag brukade identifiera mig som högsensitivt (inte en diagnos, utan mer ett personlighetsdrag har jag förstått det som), men fy fan vill inte vara med i gruppen som håller på sådär. Så alla andra har liksom noll känslor eller vad? Nej så konstigt när man prompt ska hävda att man är så speciell…
Tror helt klart att det blir problematiskt med denna mängd av information som vi har tillgång till, och ofta i form av just checklistor där väldigt mycket stämmer in på väldigt många, speciellt under vissa perioder av livet. Och när man börjar känna igen sig i något så leder det ju automatiskt till mer fokus på just det, medvetet eller ej. Fullständigt normala beteenden som liksom länkas ihop till någon form av diagnos, sjukdomstillstånd eller speciell personlighetstyp som då ska avvika från normen när det egentligen är det helt vanliga livet.
Självklart ska man söka hjälp om man har problem över tid men det måste ju vara bättre att försöka bena ut vad problemen är själv först innan man börjar läsa på en massa så kan professionella utreda en sen.
Det känns som en väldigt lång och dyr väg att gå för att få bantningspiller. På många ställen är köerna flera år, sedan tar utredningen ofta flera månader. Då ska man alltså kunna lura både psykologer, läkare och olika datorprogram. Sen kostar medicinen flera tusen i månaden. Dessutom påverkar inte all medicin aptiten och alla får inte samma biverkningar.
Jag tror att risken är förhållandevis liten faktiskt. Lättare att bara köpa amfetamin på gatan, om man nu är SÅ jäkla desperat.
Precis! Speciellt kvinnor som i vuxen ålder får diagnosen. Verkar liksom vara ”inne” att göra utredning som vuxen. Speciellt bland kvinnor. Många verkar vilja ha en diagnos. Något att skylla sin ”misslyckanden” på.
Det är just det här som gör att jag både skäms men ändå vill dela med mig om min ADHD-diagnos. Jag skäms för att jag fick min diagnos vid 35-årsåldern och det gör att folk tror jag ”skaffat” mig diagnosen för att kunna skylla på den. Samtidigt som jag vill dela med mig om vilka konsekvenser det kan bli av utebliven diagnos och fel diagnos.
Mina funktionsnedsättningar har funnits hela mitt liv, men då vården inte visste att adhd kan visa sig på annat sätt hos tjejer och speciellt högpresterande tjejer, uteblev någon som helst vårdkontakt för mig. Jag hade en superbra uppväxt, höga betyg, social med många kompisar, men när en går ner under ytan hittar vi extremt många ”men”.
När jag gick in i väggen som 19-åring direkt efter studenten satte de diagnos Borderline (EIPS) och sa att det berodde på trauman jag varit med om som barn. Men efter mycket letande kom de fram till att jag inte varit med om något trauma, men fick ändå den diagnosen. Sen när jag 10 år senare körde rakt in i väggen igen och jag fick ligga inlagd 10 dagar så uppmärksammade de mina symptom, jag trodde inte ens på dem, jag kunde inte ha adhd, jag älskar ju att sova. Så jag struntade i deras rekommendation och remiss, tills min dotter var ”tvungen” att göra en utredning och jag kände igen mig i allt. Började då prata med folk i min omgivning om de upplevde samma svårigheter som mig, men icke och först då gjorde jag utredningen, medelsvår ADHD med särbegåvning.
Så nej alla vi kvinnor som får adhd i vuxen ålder gör det inte för att skylla sina misslyckanden på en diagnos, få medicin för att slippa gå upp i vikt eller att hoppa på en trend för att få uppmärksamhet. Att ha adhd är verkligen ingen superkraft, men kan vara det på vissa punkter, men varje gång någon använt sin superkraft så måste den återhämta sig 10 gånger dubbelt ?
Att dela saker om diagnosen anser jag ska öka förståelsen över att det kan se väldigt annorlunda ut för varje individ, men ja de som använder diagnosen som en ursäkt spyr jag på, för det är just dessa ursäkter som gör att folk tror att det är en trend etc.
Så döm inte alla kvinnor som fått diagnosen i vuxen ålder och som delar hur symptom kan visa sig hos högpresterande kvinnor eller män!
Jag upplever det också lite problematiskt att många pratar så svartvitt kring ADHD (och andra diagnoser). Jag vet att Lady Dahmer la upp en bild på någon som hade skrivit typ
”har man ens ADHD om man har en diagnos. Alla med riktigt ADHD vet att man aldrig kan passa en tid eller komma på möten för att få en utredning.” Som någon slags sanning liksom. Jag ser också många som visar upp stöka bostäder och höga med papper och säger att alla med ADHD har det så.
Jag kanske bara är känslig för att jag fick min ADHD-diagnos i vuxen ålder och upplever att mycket av det som ”är” adhd inte passar in på mig. Därför tog det tid att acceptera min diagnos. Det gör även att andra får en väldigt ensidig bild och kanske inte söker hjälp.
”har man ens ADHD om man har en diagnos. Alla med riktigt ADHD vet att man aldrig kan passa en tid eller komma på möten för att få en utredning.” ?
I Love hemorrojder ♥️ (blev just diagnostiserad med dem).
Det är ändå en superkraft att lyckas bajsa regelbundet med hemorrojder❤️
Jag har ADHD och det är verkligen ingen superkraft för mig. Det är heller inget jag skyltar med, varken i form av en tröja eller att jag berättar det för folk.
Kanske kan tröjorna vara rätt för någon, men inte för mig.
Halloj.
Jag är en vuxen kvinna, som nyligen fått min ADHD-diagnos. Jag svara gärna på frågor, om ni har några 🙂
Är ingen expert, men kan svara utifrån egen erfarenhet.
Vad är det absolut värsta som hänt dig, där din diagnos lägger bakom att det hände? (T.ex. förlorat jobbet, förlorat vårdnad om ett barn, eller liknande)
Inget så dramatiskt. Mitt stora problem är att jag är hyperaktiv. Många tror att det bara betyder att jag springer runt och inte kan sitta still, har massa energi osv. Så är det inte för mig. Min hyperaktivitet leder till en extrem rastlöshet och tankar som rusar i 200 kilometer i timmen, dygnet runt. Tänk dig en dag när du är jättestressad och dina adrenalinnivåer är superhöga och både kropp och hjärna skriker ”GOGOGO, KÖÖÖÖR!”. Så har jag det hela tiden, vilket så klart leder till massa ångest och i sin tur depression.
Det värsta som har hänt mig är väl egentligen alla år som har ätits upp av min depression. Alla år jag har hatat mig själv, velat ta mitt eget liv. Alla upplevelser och möjligheter som har grusats.
Det är svårt att förklara och jag var ärligt talat väldigt skeptisk när jag fick min diagnos. ”Mitt problem är inte ADHD, det är ständig depression och ångest.” tänkte jag. ”Jag är inte slarvig, jag är intelligent och jag är inte impulsiv, så jag kan inte ha ADHD”.
Men så började jag behandlas för ADHD och plötsligt är ångesten borta! Jag kan slappna av.
Skitlångt svar på din fråga, men det finns liksom ingen dramatsik enskild händelse, typ att jag har spontanklättrat på ett tåg eller slagit min chef eller nåt. Jag är väldigt ”vanlig”, utåt sett.
Vill förtydliga att det här endast är min erfarenhet. I min gruppterapi för vuxna med ADHD finns allt från chefer till spelmissbrukare, arbetslösa och sjukskrivna. ADHD är en diagnos som ser olika ut för alla. Vissa har svårt för grejer som jag tycker är jättelätt och vice versa. Man är ju en person också, med olika förutsättningar, personligheter och erfarenheter.
Sorry för roman.
Precis så har jag det. Är rätt rastlös i kroppen med, men främst i huvudet. Har alltid flera tankar igång samtidigt och allt går i 200km/h.
Zoomar ut lätt i tankar hela tiden , är ett möte det minsta ointressant så försvinner jag iväg i tankarnas värld, får hela tiden påminna mig själv om att koncentrera mig..
Men hur lång tid tar en utredning? Hur går man den att gå så snabbt som möjligt
Jag fick en remiss eller vad man säger, av min psykolog på vårdcentralen. Stod i kö i över ett år. Sedan screening och blodprover. Mer väntetid.
Själv utredningsfasen tog flera veckor för mig, sedan mer väntetid. Sen fick jag diagnosen. Mer väntetid innan medicin provades. Väntetid för att gå på adhd-utbildning. I nuläget står jag i kö för att påbörja ”adhd-terapi”. Kötiden är mellan 6 och 14 månader.
Det varierar väldigt mycket mellan landsting, som jag har förstått det.
Innan hela den här cirkusen har jag sökt hjälp och behandlats för ångest och depression i över 15 år.
Lång resa för mig, men det varierar.
Så sjukt! Jag betalade min diagnostisering privat för att jag inte orkade vänta – 45 000 spänn ? Men då gick det också på en månad!
Jag gick också privat. Kostade 40k och tog ca 1,5 månad från första mötet till diagnos. Har sökt hjälp via vårdcentralen sedan 2017/2018 för ångest och psykisk ohälsa. Blivit diagnostiserad med depression och utmattningssyndrom och testade typ alla antidepp som finns på jordens yta utan resultat. Tycker allmänvården är ett skämt. Ingen uppföljning på medicinerna och jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag borde ta en promenad, vara i dagsljus och ”rycka upp mig”.
Bemötandet på den privata mottagning där jag gjorde min neuropsykiatriska utredning har varit något HELT annat. Har aldrig känt mig så förstådd och respekterad. Äter nu adhd-medicin och har uppföljning på telefon en gång i veckan med psykiatriker och läkarbesök en gång i månaden för att ta blodtryck osv. Att gå privat är det bästa jag gjort! Värt varenda öre!!
Jag blev remitterad till privat både gällande mig och min dotter. Jag gjorde min 2019, från start till diagnost 3 månader. Min dotters typ 2 månader. Dock är väntetiderna långa på BUP, dom säger upp till två år..
När min andra dotter gjorde utredning via bup tog det två år. Men det år länge sen. Min dotter som fick diagnosen privat på 2 månader fick den för en vecka sen.
Jag har också adhd och känner igen mig mycket i din beskrivning. Det känns bra på nåt vis. Sköt om dig!
<3
Jag fick också nyligen adhd-diagnos. Fick veta i början av januari, efter nästan 30 år odiagnostiserad. För mig har ångest och återkommande depressioner också varit det främsta problemet. Jag blev superförvånad av diagnosen och har fortfarande inte riktigt landat i det! Har aldrig haft svårt i skolan eller varit hyperaktiv så det ”syns utåt”, mer rastlös i själen, väldigt pratglad och impulsiv.
Och jag, som skrev väldigt långt ovan, är absolut inte pratglad eller impulsiv. Snarare väldigt tyst och upplevs som blyg. Det är så himla olika! Därför kan jag bli lite trött på att ADHD beskrivs så himla ensidigt. Det gör att många blir misstrodda, eller inte vågar söka hjälp för sina problem.
” Alla har lite ADHD” eller ”folk vill bara ha knark på recept” är så himla okunnigt och rent skadligt.
Hoppas att du hittar något som funkar för dig och att du får rätt hjälp!
Håller verkligen med i allt du skrev! Adhd ser olika ut, det finns olika sorter och olika svårighetsgrader ?
Jag hade ALDRIG gissat att jag hade adhd just pga hur diagnosen ofta beskrivs och hur ”stereotypen” av någon med adhd ser ut. Tycker ofta profiler som lyfts i media är rätt lika i problematiken kring sin adhd-diagnos också, som tex Ellinor Löfgren, Blondinbella, Amanda Schulman osv. Alla beskriver sig som röriga, oorganiserade men superkreativa och entreprenörer. Jag är superpedant och ordningsam (vilket jag förstått nu kan vara en coping-strategi för diagnosen). Nu är jag påläst och har fått mycket guidning av psykiatrikern och psykologen som diagnostiserade mig, men det har verkligen vänt upp och ner på allt jag trodde om adhd eftersom jag inte alls känner igen mig i stereotypen men har andra svårigheter och problem ?
Exakt så! Precis som för mig.
Det är svårt att få tid för utredning för att ställa diagnos att man har ADHD eller någon annan diagnos, kan ta flera år. Att My lyckats få till två utredningar inom loppet av drygt ett år måste vara ett under. Enligt My gav utredningarna olika svar, så vilket ska man då tro på?
My har bara specialister, överläkare hon träffar när hon besöker sjukvården.
Hon har haft många ”nästan” tillstånd så vad hon har haft eller inte haft för sjukdomar eller diagnoser är svårt att veta. Nix inget jag behöver veta men det är hon själv som skriver mycket om det.
My slängde ur sig att hon fått ADHD-diagnos fast senare tillbakavisade hon det, då hade hon inte ADHD och hade ALDRIG fått den diagnosen sa hon då, så hon hade väl glömt vad hon tidigare sagt. Hon ville väl ha något som skulle ge uppmärksamhet, är det inte dyslexi så är det ADHD eller dödlig sjukdom, och hon hade, enligt henne själv, fått en lång behandlingsplan när hon hade ofarlig knöl i halsen. Märkligt. Ja många olika ”tillstånd” och ”Sveriges bästa läkarteam” har hon haft runt sig… men ändå är det så svajigt.
Marcelo och Emilia ska flytta igen, huuuuur orkar dom??
Nu är jag elak, så ber om ursäkt på förhand. Men jag minns fortfarande hur Marcelo behandlade Annica i Big Brother-huset, och jag är så jäkla skadeglad för att han nu sitter med en ängslig barnrumpa som ”aldrig trivs”, ”alltid måste flytta” etc etc, samtidigt som Annica tycks leva i en jättestabil och fin relation och precis fått sin efterlängtade bebis ❤️
Kan man verkligen fortfarande säga att ADHD m.m går ”utanför normen”? Jag tycker nämligen det pratas mer om det än NÅGONSIN och få ämnen tycks vara så vanliga att prata om och uppmuntra till att prata om. Det kanske var annat på 80talet men knappast längre.
Normen är ju adhd numer ?
Enligt Socialstyrelsen har 3% av alla vuxna ADHD. Definitivt utanför normen.
Med tanke på hur mycket det skrivs om det så känns det som att minst 40% av befolkningen har det. Så nu kan vi konstatera att arbetet med att medvetandegöra och informera om npf och psykisk ohälsa liksom har lyckats, vi orkar inte höra mer. När man börjar undra om man är ensam om att inte ”vilja” (tycka att det behövs) diagnosticera sig så måste det ju ha gått snett nånstans.
Ett återkommande diagnoskriterie för samtliga NPF-diagnoser är Signifikant funktionsnedsättning/lidande.
Har man inga problem/lidande/funktionsnedsättning får man ingen diagnos, punkt slut
Har svårt att tro att de som betalar 40k för en privat utredning inte får en diagnos när den är klar ?
Undrar om gränsen för vad folk själva anser är lidande/funktionsnedsättningar har flyttats? Med tanke på att många verkar ha svårt att klara insikten att livet är jobbigt ibland, vissa saker är jobbiga/tråkiga men måste göras ändå etc. Det verkar vara väldigt lätt att ta till ”jag har nog ADHD” numera. T ex har min son lanserat den tanken för att det är jobbigt/tråkigt att sitta still i skolan. Han har inga tecken på npf och har dessutom lätt för sig. Men han ser hur de i klassen som har, eller misstänks ha, en diagnos får anpassningar som gör att de kommer undan en del krav och får anpassningar för att klara skoldagarna. Inget illa ment mot de som har diagnoser, bara ett konstaterande om att det verkar leda till att de utan signifikanta funktionsnedsättningar kan börja klassa sina vardagliga bekymmer som faktiska problem istället för något som man får lära sig att leva med eller hantera.
När människor beskriver sin adhd som superkraft undrar jag HUR det är en superkraft?
Min dotter har adhd. Världens kreativaste tjej, glad, livfull. Men hon orkar inte hela dagar. Efter skolan bryter hon samman, orkar ingenting och har daglig ångest. Jag undrar hur man kan få denna diagnos till en superkraft?
Det undrar jag med! Är en enligt samhällets normer välfungerande vuxen med bra jobb och chefsposition, men det är många dagar jag bryter ihop så fort jag kommit hem, inte vill träffa en människa och ångesten är konstant. Sömnproblem är mitt mellannamn ?