ADHD – en superkraft?

Nemo Hedén fick nyligen sin ADHD-diagnos och riktar nu en känga till alla de som beskriver den som en ”superkraft”. 
Viktor Frisk är en, Isabella Löwengrip en annan och My Martens en tredje.
Isabella har till och med sagt att hon skulle bli glad om hennes barn också har ADHD.

Jag vet ingenting om hur det är att ha ADHD, och är helt på det klara att det kan vara positivt att försöka göra det bästa av situationer (ni vet, lemonad och sådana floskler) men att kalla det för en superkraft? 
Det känns lite trivialiserande mot de som verkligen kämpar, fast å andra sidan uttryckte sig Viktor Frisk på ungefär samma sätt vad gäller diagnosen bipolär, vilket går att läsa om här. 

Vad säger ni här inne med tolkningsföreträde?
Ni som faktiskt VET?
De flesta av Nemos följare som kommenterar, verkar inte tillhöra Team Superkraft.

118 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Står det Mats & Karin på tatueringen? Konstigt K?

      Tror det står Klarin, hans mamma heter det

        Klarin?

          Japp så heter hon

    Fick diagnos som 30-åring och det var en lättnad. Att börja med medicin var skit till en början innan jag landade i rätt dos. Plötsligt fick jag högsta betyg på alla tentor istället för U. Jag har alltid upplevt mig som smart men gång på gång fått tillbaka prov som visat något annat. Det är trist att det inte märktes tidigare trots att jag tog mig igenom hela skolan med okej betyg. Har alltid lyckats prestera bra på arbetsplatser och min relation har överlevt i nio år tack vare en man som alltid trott på mig. Han har alltid försökt att förstå mig istället för att döma mig. När jag fick min diagnos fick kände vi båda ”aha” men det var ingen chock. Dock tycker jag att jag är roligare utan medicinen 🤷🏼‍♀️😂 Det har varit tufft och en diagnos tidigare i livet hade såklart underlättat. Samtidigt har jag hunnit lära mig så mycket om mig själv och kan lätt skilja på vad som är ”jag” och vad som är min ADHD. 😊

      Hur menar du att du var roligare innan medicinen? Jag har nämligen börjat käka tentin nu och jag är så jävla tråkig? Har inget att säga, medför inget. Är bara tyst.

        Min första upplevelse med medicinen var att hjärnan blev tyst. Från tusen tankar till noll. För var jag påhittigare, spralligare, många roliga tankar som dyker upp. Nu känner man sig lite som…? Jag vet inte? Jag bara tänker att om ”normala” människor är sådana här så måste de ha sjukt tråkigt? 🙄 Men det är såklart bara jag som har två olika nyanser av att uppleva världen eller hur man ska förklara. Har inte tagit min medicin på hela sommaren men kommer börja när skolan drar igång igen 😊

          Precis så kände jag också med medicin!! Jag blev liksom helt…tom? All kreativitet och det som är jag försvann.

    För ingen skulle väl frivilligt vilja ha ADHD?

    Jag har Adhd och jag blir alltid lika irriterad när det beskrivs som en superkraft. Det kan bero på att det ofta är entreprenörer eller kändisar som brukar få uttala sig i media och många av dem kanske ser det som det. Men för de allra flesta m diagnosen är det faktiskt en funktionsnedsättning och man får ständigt kämpa för att få livet att fungera. Många av oss blir utmattade.

      Håller med. Har själv ADD och har lidit pga detta. Alltid kallats för lat trots att jag fått mvg i allt utan att lyssna på läraren eller plugga. Får då höra att jag är ambitiös men dampig. Blir utslängd varje lektion för att jag har myror i brallan.
      På jobbet är jag den som hämtar kaffe, frukt, går på toa, springer ned till Ica osv medans alla andra sitter framför datorerna utan att blinka. Känner mig dum och lat trots att jag tar dubbelt så många ärenden som kollegorna. Jobbar under stress och behöver vila men då känner jag mig oproffsig och att jag utnyttjar arbetstid till vila.

      Har startat 3 företag som gått jättebra men sen tappar jag motivationen och låter de självdö.

      Add är ett levande helvettet för att man har så hög potential men känner sig konstant misslyckad, efter och lat.

      Känner mig så ensam.

        Eh, och de här ”problemen” fick du en diagnos för? Låter som du bara är helt vanligt mänsklig. Så konstigt man idag får en diagnos för man har lite energi.

          Uppenbarligen innehåller mitt liv mer information än det jag skrev i ovan svar och kan därmed inte summeras i en endaste kommentar. Men du verkar ”mänsklig” du med.

          Eh, så konstigt att du läser en kort kommentar och utgår från att Anonym / 12:34 fick en utredning + diagnos på felaktiga grunder.

          / en annan hej

          Fast jag har kompisar med ADHD och en utredning tar tid. Bara för någon här beskriver några symptom som dom har kan du inte se hela sjukdomsbilden. Till 12:47.

          Oj vilken ignorant kommentar. Man får inte diagnosen om man har ”lite energi”. I diagnoskriterierna ingår bl a att symtomen måste orsaka problem och lidande på minst två områden i livet, t ex på jobbet och i privatlivet. Det räcker inte med att vara lite okoncentrerad ibland.

          Adhd är en spektrumdiagnos vilket innebär att mannan ha symtom till en viss utsträckning utan att få en diagnos. Men för att faktiskt få en diagnos så måste symtomen alltså försämra din livskvalitet ordentligt, d v s vara en funktionsnedsättning. Annars får du ingen diagnos.

        Undrar bara hur du kan ha fått ADD-diagnos istället för ADHD eftersom du verkar ha även hyperaktivieten?

          Jag kan sitta still i timmar men inte när jag måste göra något monotont.

          Jag har add och har ofta klassats som lat. Jag fastnar lätt i tankar och glömmer saker ofta men jag är absolut inte hyperaktiv, utan rätt så vanlig. När jag var barn kunde jag plötsligt upptäcka att lektionen var slut och jag inte hade en aning om vad vi pratat om. Idag har jag svårt att planera min vardag, jag glömmer räkningar, barnens scheman, åker till stan för att köpa en specifik sak och kommer hem med kassar med varor för flera tusen men utan den specifika saken. Jag jämför mig med andra mammor som roddar ett helt hem, kör paddel, planerar stora semestrar och har tid att se bra ut. Jag känner att jag griper efter halmstrån när jag lyckas få med allt vi behöver på en ynklig utflykt. Jag blir så extremt trött på mig själv ibland och undrar varför det ska vara så jäkla svårt.

          ADHD och ADD är samma funktionsnedsättning men benämns olika för att göra det lättare för icke-vårdpersonal att förstå skillnaderna.
          Det betyder alltså att man kan ha typiska drag av både ADHD och ADD samtidigt. Varje person är unik.
          Sen är det dessutom vanligt att det växlar. T.ex. brukar ADHD förekomma hos barn och unga och sedan övergå till ADD i vuxen ålder. Men kan också växla tillbaka till ADHD igen!

          Rekommenderar alla att läsa boken ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg. Fantastiskt lärorik bok, för de med ADHD, ADD och närstående!

      Men exakt. För en influenser eller ”entreprenör” som kan styra sin egen tid och inte behöver göra monotona saker som kräver koncentration och hänsynstagande är det kanske en kraft. För folk som måste gå ut gymnasiet med betyg och sedan finna, få, behålla vanliga jobb – inte så mycket en superkraft…

        Nej men det är ju också därför många av oss väljer att designa livet efter hur vi fungerar istället för att trycka in oss i en mall a la normen som inte funkar.

        Det är ju skitstruligt som det är ändå liksom så då kan det ändå få vara struligt på mina villkor 🤣

          Det är tyvärr få med diagnos som har förutsättningar att göra det. Men grattis till dem som lyckas!

        Varför tror du att en entreprenör inte behöver göra monotona arbetsuppgifter?
        Hur tänker du att man bygger upp ett företag utan att göra alla tråkiga och monotona arbetsuppgifter som ingår?

    Jag fick min diagnos vid 36 och för mig var det så skönt. Har fått alla möjliga diagnoser innan och harvat inom psykiatrin då livet är kaos. Jag vet inte om jag skulle kalla det en superkraft, jag tror många på social media glorifierar det då verkligheten ofta är ganska trist. Jag körde ekonomin i botten, sabbade alla relationer osv. Det som faktiskt hjälpte för mig var att bli äldre och lugnare. Och köpa tid hela tiden för att inte vara impulsiv. Jag kommer alltid ha problem Ja och göra mer eller mindre genomtänkta val men jag tror jag är mer försiktig nu när jag närmar mig 40 än jag var vid 25.

    Har inte ADHD men autism. Samma sak där, det finns positiva saker med det, men för det mesta är det jobbigt och det begränsar mig otroligt mycket.

    Funktionsvariation är ett ord jag hatar. Det är förminskande, som att jag ”inte har någon nedsättning, utan bara fungerar annorlunda”. Men det ÄR en funktionsnedsättning!

      Är mamma till barn med autism de är dock små än så länge i grundskolåldern. Tycker med att de som nu istället kallar autism för funktionsvaration det låter som att de vill att det ska låta lite bättre än vad det är det finns förstås också stora skillnader inom autism den är uppdelad i flera svårighetergrader av funktionsnedsättning. Utan att vara för frågsam har du någon form av assistans? Undrar för att är som sagt själv mamma till fler barn inom samma diagnos den ena är väldigt beroende av mig. Kan inte tala, och även andra grundlägande behov för att inte prata om behov av tillsyn som är konstant.

      Jag har autism och jag känner precis tvärtom gällande funtkionsvariation. Jag anser mig inte vara funktionsnedsatt, jag bara fungerar annorlunda än den stora massan. Visst kan det ge mig problem i gruppdynamiker och även när jag arbetar självständigt, men oftast är jag den första att se och lösa problem som dyker upp, jag kan exempelvis inte skjuta bort ett problem på framtiden utan måste lösa det först helst innan jag kan fortsätta med annat. Så ja beror på situation, ibland kan det säkert ses som en superkraft ifråga om att få saker gjorda eller att se mönster innan någon annan, men vill helst inte se det som ett handikapp.

      ”Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal.”

    Misstänker att jag har adhd eller mer troligt add. Snart ska jag utredas.

    Mitt hem är kaos, jag är hopplös, har utmattningssyndrom, har inte klarat/orkat (hur vet man?) av t ex läsa en bok i vuxen ålder.

    Klarat juristprogrammet med godkända betyg utan att läsa en enda bok, men vet att jag egentligen är rätt smart och bra på att lära mig så tänker att jag hade fått ut så mycket mer av min utbildning om jag hade sökt hjälp på ett tydligare sätt än vad jag gjort innan och kunnat ha fokus under studierna. Det enda jag gjorde var att bocka av obligatoriska moment som seminarium, oförberedd i stort sett varje gång, och sedan chansade jag på tentorna och lyckades uppnå godkänt resultatet. Känns som att jag slängt bort en otroligt värdefull möjlighet men samtidigt orkade jag inte mer än så. 🙁

      Vad tråkigt att du känner så!
      Men tänk vad mycket kunskap du sugit i dej under seminarium och som du dessutom kom ihåg och förhoppningsvis kommer ihåg fortfarande!
      Vad arbetar du med nu? Har du nytta av dina kunskaper?

      Kunskap är aldrig bortkastad, du kanske inte känner så just nu, men att lära sig nya saker som berikar och fördjupar en själv är för mig en fantastisk möjlighet som är väldigt tillgängligt i Sverige. Jag tycker du skall bära din utbildning med stolthet, inte skam eller skuld.

        Tack för dina uppmuntrande ord, är väldigt tacksam för den kunskap jag erhållit, men menade alltså att jag inte känner att jag fått ut det jag önskat av utbildningen. 🙁

        Det var lite slarvigt skrivet att jag klarat utbildningen, jag har tyvärr examensarbetet kvar, ska påbörja det i höst. Men har klarat alla tentorna och alla obligatorier. Jag sommarjobbar inte.

        Är väldigt oroad över hur jag ska kunna få ihop ett examensarbete och ännu mer rädd för hur jag, med mina bristande kunskaper, därefter ska klara ett yrkesliv inom juridiken. Dels hur jag ska orka, men också mycket för det känns som att jag saknar kunskap och djupare förståelse på grund av att allt jag tagit till mig är så ytligt och bara ”just och just klara tenta”-nivå. Känns som att jag likaväl hade kunnat gå en juridisk introduktionskurs bara. Har verkligen inget självförtroende alls när det kommer till detta, och det känns otroligt ledsamt. 🙁

      Sorgen över den outnyttjade potentialen delas av många av oss med adhd. Många av oss som till slut lyckats hantera livet hyfsat tänker på vad vi hade kunnat åstadkomma utan den där jävla skit-adhd:n. Det gäller att vara snäll och accepterande mot sig själv, och samtidigt är det så svårt.

        Tack, du har rätt. Är rädd för vad min utredning kommer ge för svar. Dels vore det en lättnad att få veta varför det inte fungerat för en, men samtidigt önskar jag att jag inte skulle ha varken adhd eller add, för att jag då kanske lättare kan acceptera hur det blivit, att jag bara är såhär, att det inte hade funnits något att göra annorlunda tidigare, inget att ångra liksom.

    Mitt barn har nyligen fått en autismdiagnos och till och med psykologen som utredde ville liksom ”piffa” upp detta lite genom att framhålla det bra. Men för oss är det en stor sorg, vi ser hur svårt barnet har det. Nu handlade inlägget iofs om Adhd men då jag är medlem på ett forum för föräldrar till barn med autism/Adhd så märker jag hur folk kämpar. Har även en anhörig med Adhd, ett barn på åtta, och det är en svår kamp i skolan med resurs och avsaknad av kompisar. Fram till nyss fick du ju tex inte heller bli tex polis, så många vägar stängdes ju med diagnosen också.

    Mycket fördomar också, som att de med npf saknar empati eller tar exakt allt bokstavligt (”slänga ett öga på” osv). Jag är glad att man nuförtiden tar detta på allvar och att de som har det faktiskt får en diagnos. Men superkraft? Tja kanske för dem som är välmedicinerade, vuxna och inte förlorat för mkt på vägen dit. Många med npf drabbas ju också av depressioner eller annan psykisk ohälsa. Många föräldrar som stupar längst vägen.

      Var i det läget i höstas och det är verkligen en sorgeprocess att få svaret på utredningen. Jag trodde att jag var beredd och visste, men icke.
      Vill dock trösta dig med att det är en process och det blir bättre. Det tar tid och måste få göra det. Kram!

        Håller med MS, det är överväldigande till en början men med tiden landar man i det. Har en 13 årig tjej här hemma med autism och selektiv mutism – visst är livet en kamp på många vis, men hon har vuxit upp till att bli en stark och hårdhudad tjej som faktiskt ser sina ”egenheter” som något positivt. Åtminstone till stor del även om det såklart inte handlar om några superkrafter.

      O vad jag känner igen mig i din beskrivning är själv mamma till barn med autism såklart att de är en stor sorg man ser andra barn utan dessa svårigheter och så ser man sitt som får kämpa och vi föräldrar med förstås. Ofta brukar folk tom bagatelisera saker som man kämpar med för at de nästan tror att man vill ha det så. Men man har inget val, får själv dra ett väldigt stort ansvar hemma.

      Tack till er som svarat ❤️ Jag hoppas det ska bli lättare att finna ro i diagnosen så småningom, det är som sagt relativt nytt. Men bara tanken på att detta är livslångt är så svårt att ta in… mycket nu inför skolstart också, känner oro inför hösten och upplever inte att vi får så mkt hjälp av hab. Så just nu är det lite extra tungt i hjärtat.

        Ett av mina barn har också autism. Har gått ett år i f-klass. Vi fick kämpa en del med övergången mellan fsk och skola för att få det stöd vi och barnet behöver. Jag var en sån där ”jobbig mamma” som låg på lärare, mentor, specialpedagoger osv som en igel. Tillslut trillade polletten ner och hela våren har fungerat jättebra! Känns verkligen som skolan ser mitt barn och stöttar där stödet behövs. Mitt råd är därför att KRIGA till du får det du vill ha, för det går.
        Jag brukar prata med mina barn (och alla andra- vem som nu vill lyssna) om just superkraft. Det är främst för att höja mitt barn, för att hen ska känna att den är speciell, viktig och sedd. Det kommer komma stunder där hen absolut inte kommer känna sig super öht, men har vi pratat om det, och hen vet med sig att det är något viktigt och speciellt med sig själv, så kanske det är lättare när det känns som om allt är fel, jobbigt och svårt?

    Både jag och två av mina barn har adhd, jag fick diagnos för 2 år sen i vuxen ålder. Superkraft? Skulle inte tro det. Den superkraften gäller isåfall de problem en person med ADHD går igenom, där kan vi tala om ”kraft”. Jag kör på i 200 knyck några dagar, ibland veckor, för att sen krascha och inte orkar någonting. Och så fortsätter det gång på gång. Vi är nog många som har skuldkänslor för att vi inte gör som andra och inte klarar allting och tycker det här är orättvist. Bara en person med ADHD kan relatera.

      Nja, jag har inte adhd vad jag vet men kan ändå relatera.

    Håller med honom helt och hållet.
    Är 31, inte gått klart högstadiet, har gått igenom mängder av skit som går att koppla till min diagnos. Har medicin nu och klarar att läsa upp mina betyg någorlunda men det är fortfarande svårt. Min värsta mardröm är att mitt barn ska gå igenom samma sak som jag har gjort. Det positiva är att jag inte kommer låta honom gå i 30 år utan utredning.
    Spyr på folk som anser det är en superkraft och som säger att alla har en släng av det. Hade mer än gärna sluppit.

    Nej adhd är inte en superkraft!

    När jag fick diagnosen så sa både läkaren och psykologen att jag har tur som ”klarat” mig ganska bra. Hen sa att många vuxna som diagnostiserats ofta har hamnat i kläm med rättvisan, hoppar av skolan, börjat missbruka osv för att dom inte förstår varför dom är som dom är. Det säger tillräckligt om vad ADHD kan innebära.

    Känns som om det ena inte utesluter det andra egentligen. Många psykiatriska diagnoser befinner ju sig på ett slags spektrum. Man kan vara relativt ”normalfungerande” och ha en diagnos, men även helt åt andra hållet att ingenting i livet fungerar pga samma diagnos. Många som är i kreativa yrken som musiker, författare, konstnärer har beskrivit att även om det varit hemskt att gå igenom t.ex. en depression som berott på en diagnos så har det också hjälpt dem skapa ett fantastiskt konstverk som de hyllats för.
    Om en person vill se som positivt att ha fått leva med en diagnos verkar det onödigt att någon ska komma och säga ”Nej du, du är handikappad punkt slut!”. Alla har vi rätt till vår egen upplevelse. Och på samma sätt ska det gå att säga som Nemo att man verkligen lidit och haft det hemskt.

    Nu har jag inte tolkningsföreträde utan är bipolär med borderline så jag kanske inte skall dela med mig, men:

    Jag kan förstå att man vill vara positiv själv, samt att man vill sprida en positiv bild till både yngre läsare samt föräldrar som har det jobbigt; och görs detta på rätt sätt så är det bra. Det finns positiva saker med alla diagnoser och även i mitt personliga helvete kan jag ibland finna tröst i att jag åtminstone är empatisk och att känner väldigt mycket fina saker också. Det finns absolut dagar då allt är fantastiskt – men det skulle vara vårdslöst och oansvarigt av mig att enbart nämna dem när jag pratar om mina diagnoser då det faktiskt oftare finns dagar då jag inte kommer ur sägen. Lite samma sak är det här; att få det att låta som att det bara är guld och gröna skogar är både missvisande och respektlöst.

    Däremot vill jag tänka att Nemo inte har helt rätt heller
    ADHD är en otroligt kämpig diagnos som hänger med i alla man gör – men vi får komma ihåg att många av de vuxna som lever med diagnosen idag aldrig fick hjälp förens väldigt sent, efter att många skador redan var skedda. Förhoppningsvis är detta något som blir och bättre så att fler unga kan få bättre verktyg snabbare. För jag tror absolut att unga med diagnoser får hjälp av kunniga personer och medicinering vid rätt ålder så behöver inte framtidsutsikterna alls vara så hemska som de där 2000 beskriver dem – även om man fortfarande kommer ha det tufft tills man kommer dit och även i perioder efter.

    Min sambo och pappa till min dotter har adhd.

    Han har missbruksproblem eftersom han självmedicinerar, vilket är VANLIGT hos folk med adhd.
    Hans diagnos blev extra påtaglig efter att vi fick barn.
    Han är ständigt stressad men samtidigt kan han bara ligga på soffan och göra ingenting.

    Jag är ganska så säker på att vår dotter som är 1,5 har adhd.
    Det kan man inte veta så tidigt säger ni kanske nu, men en mamma vet.
    Är så orolig för hur hon ska klara skolan.

      Hur märker man det på en sånt litet barn?

        min son på 10 år har svår adhd och jag märkte redan när han var ca 1 år att han var annorlunda. Väldigt ”high maintenance”, det måste hända något hela tiden, kunde aldrig sitta stilla i fem minuter och bita på en stekspade som andra barn. Fick aldrig ro. Fick diagnos som 4-åring.

      ADHD/ADD ställs utifrån att problem observeras. Du kan alltså som förälder försöka hjämpa ditt barn att hitta strategier som gör att barnet aldrig kommer få en ADHD-problematik trots att grundsvagheterna finns. Det här är något som jag bollat med en erfaren psykolog specialiserad på NPF. Du kan därför inte säga att en 1.5 åring har ADHD, för ADHD är en symptomdiagnos grundat på beteenden, inte något du kan se på ett blodprov.

        Kanske inte än, men mycket av oss finns i vår dna-kod. De med adhd behöver gå längre än normalfungerande för att känna belöningen i huvudet. De har kanske i tusentals år dött före normalfungerande med de normalfungerande funktioner. Du har inga egna barn tror jag… Inte ja heller så ja har också massa ombedda åsikter om andras tankar o hörande kring deras egna barn.

        Lia, du säger det ju själv: barnet uppvisar beteenden, som i viss kombination och magnitud utgör det som kallas ADHD. Att du som förälder bemöter barnet därefter och hjälper barnet att ta sig igenom olika svårigheter och utvecklingsfaser är ett resultat av beteendet. Du kan notera symptom på grav ADHD väldigt tidigt. Jag såg vid 2-års åldern.

          Och jag fick en ADHD-diagnos som jag inte behövt om mina föräldrar varit lämpliga som föräldrar. Men istället för att ta mitt beteende som 6-7 åring som ett tecken på att något var fel i familjen så fick jag en diagnos stämplad i pannan.

            Så sorgligt och jag beklagar verkligen det som hände för dig! Jag har en kompis vars 13åring fått diagnosen ADHD. Vilket jag anser är fullständigt galet. Den ungen har INTE det. Är uppvuxen med föräldrar som alltid och då menar jag alltid har tillfredsställt sina egna liv än satt barnet i åtminstone andra rum. Jag har aldrig sett mamman krama henne eller varit mjuk och omsorgstagande . Det absolut värsta är att mamman berättade att hon själv blev intervjuad en förmiddag, sedan flickan en förmiddag samt 1h psykologsamtal och simsalabim kom diagnosen ADHD. I mina ögon är ungen kärnfrisk och har tack vare sin friska hjärna slutat lyssna på föräldrarnaa som egentligen bara har monologer till henne, och gör nu lite hur hon vill. Jag älskar den ungen och skulle så gärna viljat att närmsta vänner också fick vara med och berätta hur barnet har haft det hemma. Hjärtat mit blöder för er som ingen såg.

      Med rätt förutsättningar klarar många med ADHD sig väldigt bra. Speciellt om man får en diagnos tidigt så man får hjälp i skolan.

      Har en släkting som fick diagnos vid fyra eftersom BVC inte ville medverka till att be om utredning tidigare. Vi som finns runt barnet har kunnat se det sen han var något år.

    26, nydiagnostiserad. Livet har varit och ÄR en enda stor kamp. ADHD är så jävla långt ifrån en superkraft och jag önskar varje dag att jag var normal. Men nu behöver jag förhålla mig till min verklighet och min hjärna och tyvärr så råkar den ha ADHD.

    Kan någon förklara hur det är att ha ADD och vilka kriterier som man måste ha för att uppfylla diagnos.
    Googlar man får man nästan uteslutande bara info om ADHD.

    Gissar att jag har ADD (pga av hopplös 😅) men är inte säker.

      Se ”Specificera form 314.00 (F90.0C) Huvudsakligen ouppmärksam form”

      https://www.habilitering.se/fakta-och-rad/kort-om-funktionsnedsattningar/adhd/diagnoskriterier-for-adhd/

      Numera går ADD under ADHD då ADHD finns i 3 olika former. ADD är den ouppmärksamma formen. Impulsivitet och hyperaktivitet saknas i ADD, men annars är det väldigt likt den klassiska ADHD.

      Skräll

      Haha, någon på fb-forum sa att detta skulle hända.

      Haha, är såklart mazzi Fritz som kontaktat henne.

      Joel valde nog fel advokat….

        Varför?

        Johan Eriksson räknas ju verkligen som toppadvokat.

    Min 15-åring har adhd. Hon fick diagnos samma vecka som hon fyllde 8. Jag väntar fortfarande tålmodigt på att ”superkraften” ska visa sig. Jag har kämpat mot skolan, myndigheter, landstinget, kommunen osv i så många år så att jag tappade bort mig själv på vägen. Ändå står jag här, stark för hennes skull och skulle kunna ta en rond till eller hundra vilken dag som helst.
    Nej, adhd är ingen superkraft. De som säger sånt skulle förmodligen ha samma driv utan sin diagnos, men det kan ju ingen med säkerhet veta.
    Kram på er alla med diagnoser och till alla starka anhöriga

    Jag har adhd och nej, det är inte en superkraft alla gånger. Långt ifrån!

    Vad har ni med ADD för erfarenheter av mediciner? Vilken funkade bäst? Biverkningar?

    Har man tolkningsföreträde för att man har en diagnos? Vissa med diagnos har ju uppenbarligen en tendens att försköna, kanske för att få sig själv att framstå som extra fantastisk, så jag vet inte om det ger en mer rättvisande bild alltid. Tycker då det är bättre att, som personen du skriver om, komplettera egna erfarenheter med forskningsbaserad, mer generaliserbar information, eftersom egna erfarenheter i sig alltid är anekdoter (här menat, inte en skojig historia utan ETT fall, som är svårt att dra allmängiltiga slutsatser från). Sen kanske det hjälper vissa att tänka på det som en superkraft, inte ont i det. Men att framställa det så offentligt, det kanske man bör vara lite försiktig med. Mvh totalt okunnig i ämnet men någorlunda insatt i hur man drar slutsatser baserat på motstridig information.

      Bara anekdotiskt förstås men jag har då aldrig träffat någon med adhd som försökt försköna eller framstå som fantastisk. Snarare vittnar de om hur tufft det är att ha diagnosen, tufft på så många fler sätt än de som man i allmänhet förknippar med den som t ex impulsivitet.

    Fick diagnosen som 6-åring (är idag 28). Absolut HATAR när folk kallar det för en superkraft! Bite me säger jag bara.
    Nu har jag det nog lite ”lättare” än personer som får sin diagnos sent i livet, då jag är uppvuxen med att få lära mig handskas med min diagnos. Medicinerades under skolgången och hade inga problem i skolan i övrigt osv. Men det är fasen ingen superkraft att som tonåring helt plötsligt bli tokig över att man inte kan förstå hur 1+1 faktiskt blir 2 (hakade upp mig på så konstiga saker), och sedan bli så frustrerad och låst och få så mycket ångest så att man måste riva ner allt från skrivbordet för att få utlopp för frustrationen och sedan gå ut och springa för att frustrationen fortfarande finns kvar. Den ångesten och den frustrationen får jag inte längre men den var förjävlig att ha då.
    Jag har vuxit in i min ADHD, kan numera handskas med min hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. Tack vare tidig hjälp så har jag idag lärt mig mina svårigheter så bra att jag förmodligen inte längre skulle passa in på precis alla kriterier för ADHD (det säger neuropsykiatrin). Men bristen på dopamin och serotonin i hjärnan blir jag ju aldrig av med. Och min ångest och mitt jävla ältande är nog en livslång leda tyvärr.

      Och för att inte tala om alla dessa saker som att man fram tills nyligen inte fick bli polis, du får inte adoptera om du inte har en partner som är ”tillräckligt stabil för att klara av både dig och barnet” samt denna långa tid det tar för en att få tillstånd för att övningsköra (vet inte om det är så längre men jag fick vänta 6 månader på att myndigheten o Umeå skulle handlägga mitt ärende och det var läkarbedömningar som skulle in osv). Bara några olika och olika betydelsefulla exempel, men det är ändå irriterande/hemskt. Alla har olika grad av ADHD men blir bedömd som en i massan och inte som en individ. Frustrerande för exempelvis mig som har en otroligt hanterbar ADHD att bli klassad på samma sätt som en som behöver en mängd stöd för att klara vardagen. INGET fel på en sådan person utan vill mer visa på att bara för att diagnosen är samma så finns det olika grader

        Men det är väl just för att det skiljer från individ till individ som de måste bedöma från fall till fall? Och det är ju bra så inte alla går miste om rättigheter bara somliga ska förlora (tänker på det du skriver om körkort).

    Jag fick en ADHD-diagnos som barn, men skulle enligt min psykolog aldrig få en diagnos som vuxen.

    Jag klarar av att ha en fungerade relation, ett relativ rent hem, en hyfsad karriär och ett hyfsat socialt liv. Grejen med ADHD är dock att man måste hitta det sammanhang där man fungerar. Jag har ett enormt driv och mina kollegor skulle beskriva mig som en doer som ser till att saker blir gjorda, som ifrågasätter chefens besslut/åsikt och inte tvekar att gå emot ett beslut jag inte tycker är korrekt. (förutsatt att jag stämt av med kollegorna med den faktiska kompetensen). Jag kräver motstånd och utmaningar för att vara intresserad, måste ha en aktiv fritid med mycket fysisk aktivitet, men ändå möjligheten att bara dra mig undan hela världen. Jag skulle inte fungera på många arbetsplatser och roller, och måste välja sociala sammanhang med omsorg för att må bra i dem. Men det gäller oss alla, det är bara att jag behöver välja lite mer omsorgsfullt.

      Detta låter precis som jag. Men jag skulle nog aldrig få för mig att kolla om jag har ADHD. Kanske är som du skriver, att inte heller jag skulle få en diagnos nu i vuxen ålder. Men jag känner inte att jag behöver den heller. Skulle nog bli nåt jag skulle kunna använda att ”skylla på” när tillfälle erbjuda

    Stackars My som haft det såhär från 2016 och forfarande har. Höga berg, djupa dalar, viktproblem, stress och så svårt att landa i en vardag.

    Är depression och ångest kollat till adhd?

    Glöm inte Gynning, Bingo m fl.

    Följer man Bingo märks det tydligt.

      Ja, samsjukligheten är hög tyvärr.

      My har både haft ADHD och inte! skriver om det längre ner.
      De övriga problemen du nämt stämmer.

      Fast My har senare skrivit att hon INTE har adhd. Hon har tidigare skrivit att hon har adhd men senare sagt att hon INTE fått en adhd-diagnos. Hon är märklig, mycket lögner.

      Kristin Kaspersen också, Linda Thelenius och Petter har sagt att de har adhd.

        Stämmer att det visade sig att My inte har ADHD. Dock inget hon basunerade ut. Hon ville ju ha samma som Viktor Frisk.

        Att skriva ut att man är bipolär har tydligen inte samma status.

    Vet inte om min kommentar kom med.
    Men känns som alla med denna diagnos som det har gått/går bra för kallar det för superkraft..
    Jag är team Nemo på detta

    Var det en superkraft skulle det inte klassas som funktionsnedsättning. Jag fick ADHD-diagnos som vuxen. Samtidigt konstaterades hög intelligens, vilket tros vara det som gjort att jag klarat mig bra i skolan och utbildning mm. Men inte fasen är ADHD någon superkraft. Den har givit mig åtskilliga perioder av utmattning, ojämn energi (0 eller 100) och väldigt mycket ångest och panikångest. Att man kan ha fördelar i att kunna hyperfokusera, tänka snabbt, vara snabb från tanke t handling kan väl vara fördelar IBLAND. Det kan också ställa till det ordentligt andra gånger.

      Exakt. och jag hatar när folk kallar det ”funktionsvariation” för att betona att det inte är något negativt. Kalla det vad det är istället, en funktionsNEDSÄTTNING. Man får ingen diagnos om symtomen inte orsakar svårigheter för en.

    Blir förvånad att läsa att My har sagt att ADHD är en superkraft då hon först skrev att den utredning hon genomgått sa att hon hade ADHD. Sedan inte långt efter fick hon göra en ny utredning som då kom fram till att hon inte alls hade ADHD utan nu ställdes istället diagnosen utmattningdepression (då borde hon inte ha egen erfarenhet att uttala sig om ADHD). Framgick aldrig varför hon fick göra en ny utredning.
    Klurigt det där.
    Nu har hon genomgått ytterligare utredning och fått en ny diagnos, eller en till? som hon inte vill dela med sig av ännu. I samband med att hon flyttade sin blogg till Må bra sa hon i sin presentationsintervju att hon tyckte att det var viktigt att våga prata öppet om psykisk ohälsa. Så blir spännande att se var det landar till sist för My, vet att många redan tror sig veta, vill gärna få det bekräftat av My själv.

      Tror inte hon sagt att det är en superkraft men hon påstod att hon fått diagnos utmattad och adhd men senare påstod hon att hon INTE fått diagnosen adhd, så det var troligtvis lögn för att få uppmrksamhet, att gå ut med att man har adhd brukar ju ge uppmärksamhet i media. My ljuger så mycket, svårt att lita på henne. Allt för uppmärksamhet och klick.

        My brukar ha en förmåga att trassla in sig i sina olika stories.

    Jag har ångest ibland. Tycker det är så jobbigt. Pga våldtäkt m m. Sedan migrän i perioder och IBS mage. Lyckliga dom som slipper men många har nog ont någonstans. Tur det finns medeciner. Jag tar vid behov vill inte plågas mer änn jag måste.

    Skriver med erfarenhet av numera vuxen son som har adhd. Han hade inte klarat skolan och yrkeslivet utan concerta. Han själv blir vansinnig på alla uttalanden om superkrafter hit och dit, ren bullshit enligt sonen och mig.

    Beskrivs det verkligen allmänt som EN superkraft, är det inte snarare några personer som beskriver det som SIN superkraft?

    Om de känner så (vilket även mitt ex gjorde, men han uttryckte det som turbokraft) så måste de kunna säga så. Precis som personer som upplever större (eller andra) problem måste få säga att det inte är en superkraft för dem.

    Känns väl som man får kalla sin egen diagnos för vad man vill.

    Men ja – en diagnos är ju bra för allmänheten att veta om det är just ett handikapp eller inte, annars omöjligt att kunna ge stöd/ta nödvändiga åtgärder.

    Förlåt för min input här iom att man inte har ”tolkningsförträde” (I guess?)

    Förr i tiden när inte diagnosen fanns så kan jag inte komma på en enda av klasskompisarna som var speciellt annorlunda. Som vuxen trodde alla runt mig att jag hade ADH och till sist blev jag testad men det var negativt. Det kanske finns en personlighet hos folk som uppfattas som en diagnos utan att det är det?

      Min bror var sjövild som barn på 70-talet. Då hette det MBD. Som vuxen finns inte ett spår kvar av det beteendet. Vår barndomsvän trodde att brorsan hade en garanterad plats som fängelsekund. Det blev jag , den lugna lillasystern som vuxen fick diagnoser.

        Mbd och damp hette det förr.

        Nu Npf.

          Nej inte riktigt. Mdb och damp är gamla termer för det vi idag kallar adhd.

          Npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vilket är ett bredare begrepp som bl.a. också innefattar autism och tourettes.

    Jag har inte adhd däremot bipolär typ 1 alltså manier och svåra depressioner.
    Jag blir så förbannad när människor som Viktor Frisk skriver som de gör.
    För det är ingen dans på rosor, knappast en superkraft. Det är en daglig kamp för att hålla sig på banan. Det är en enorm sorg att ja fått den gör diagnosen men också en lättnad. Jag var 24 när jag fick min diagnos. Har kämpa så otroligt mycket med skola, jobb och ekonomi.
    Men jag vet att även om jag äter medicin kommer jag aldrig sluta ha svängningar.
    Det är en sorg för mig att veta att min sjukdom förmodligen kommer överleva mig. För jag vet att jag aldrig kommer orka ett helt liv med denna diagnos.
    Så det är inte en superkraft eller nå fantastiskt fint, det är ett helvete på jorden.
    Och ni som inte har bipolär sjukdom snälla uttala er inte för ni vet inte hur det är att leva i en fuckin karusell du aldrig kan kliva av.

      Jag förstår precis vad du menar. Ta hand om dig ❤

    Här är en till som inte ser sin ADHD som nån jävla superkraft.

    Jag känner OFTA att livet är för svårt. Visst jag kan briljera på vissa små punkter. Folk avundas min energi osv.
    Men vissa simpla vardagssysslor känns ofta övermäktiga.
    Varje dag är en kamp.

    En på mitt lokala apotek lyckades makulera fel recept när jag för en månad sedan skulle hämta ut medicin, jag bad de alltså ta bort en medicin jag inte längre behöver från medicinlistan, men istället makulerade hon min adhd-medicin. Jag trodde alltså denna månad att jag bara (som vanligt) skulle kunna gå till apoteket och hämta ut min medicin…… men nääe, fick en härlig surprise när jag kom till apoteket häromdagen. just nu försöker jag överleva vardag och jobb UTAN medicin tills psyk skriver ut ny och det är fan ingen superkraft jag har att göra med. Det är inte lätt att vara tvungen att lägga all sin energi på att dölja sina symtom på adhd, man blir helt dränerad.

    Blir alltid så glad när någon vågar ta upp det negativa med ADHD, det är precis som att folk inte vill att man ska klaga eftersom att det finns mycket positivt, men för mig väger inte det positiva upp det negativa.

    Det är för att dom inte har adhd utan hittapåD, populärt om man gillar det central stimulerande preparaten o går att ljuga sigtill utan problem //H

    Säkert en superkraft om man hittat rätt medicinering som man mår toppen av, men många får ju inte ens behålla de mer positiva delarna av adhd:n då.

    Min adhd är så långt ifrån superkraft man kan komma, den förstör så jävla mycket för mig. Sen är jag lycklig över att jag är mer kreativ och envis men det kan vem som helst vara.
    Det gör noll nytta när man har noll utbildning, ekonomiska problem, svårt att behålla vänner och en hjärna som känns som en radio som fått spel. Adhd suger.

    Alla har sina styrkor och svagheter men för de flesta är de, åtminstone inte i samma utsträckning, på bekostnad av varandra. Om ADHD är en superkraft skulle Batman fara runt och rädda människor från döden bara för att fem minuter senare råka köra över dem med batmobilen. (Och jaja, Batman har ingen superkraft men låt spindelmannen rädda dig och sedan strypa dig med spindelnät då om du gillar den jämförelsen bättre.)

    Det är en jävla skitkraft. Mitt syskonbarn har det och hennes liv är kantat av impulsiva och störda saker som bulimi, alkoholproblem, självskadebeteende, drogproblematik, spelmissbruk, självmordsförsök mm. Listan är lång. Hon vägrar medicin för hon tror att det är en superkraft.

      Menar du att ditt syskonbarn har alkoholproblem, självskadebeteende, drogproblematik, spelmissbruk samt är suicidal men fortfarande ser de som en superkraft eller är de människor i hens omgivning som har allt detta?!

      De blir så fel när man skriver som du gör oavsett om jag tolkat rätt eller fel, för tonen blir att hen mår extremt dåligt men ändå tycker sig besitta en superkraft bara för att man i kändisvärlden pratar om de som superkraft.. men vad vet jag! Jag hoppas hen får rätt hjälp på de sättet hen känner funkar!

    Man kan ju titta på diagnoskriterierna och själv avgöra om man tycker att det är en superkraft. Men för att få diagnosen krävs en nedsättning av funktionsförmåga , vet inte om jag skulle kalla den nedsättningen för en superkraft. Lider med alla som har någon form av funktionsnedsättning. Det handlar inte om att kämpa hårade utan om att få och ta emot rätt hjälp.

    För mig är det en superkraft när det gäller mitt jobb. Privat är det mest problematiskt. Hjärnan jobbar dygnet runt 24/7 och jag kan inte stänga av den. Missförstår ofta och folk missförstår mig ofta. Ibland känner jag mig som ett totalt freak och det är fruktansvärt jobbigt. Att känna sig oförstådd hela tiden.

    Måste man vara sådär oerhört överaktiv för att få diagnos ADHD? Har en kollega som nog är den mest sega människa i världen (på många sätt, dels att människan går lika snabbt som skalman men även helt borta när man diskuterar något) men som hävdar att hen har ADHD.

      Nej det måste man verkligen inte. Känner inte en enda person med adhd som är sådär ”typiskt” hyperaktiv.

      Jag är superseg, på alla sätt, och det är därför det tog mig 20 år att få min adhd-diagnos. Jag hoppas verkligen fler inser att adhd inte alltid är en person som klättrar på väggar och är bråkig.

    Det är ingen jävla superkraft, det är en funktionsnedsättning o inget man ska försköna lr förringa.

    Min adhd går alltid från det ena extrema till det andra. Ibland är det helvetiskt och jag känner mig som ett fångat djur, men vid väl valda tillfällen har det faktist varit en fördel. Jag hade turen att bli överbegåvad (gud vilket självskryt, ursäkta högfärdigheten!?) och har alltid haft lätt för att lära mig. Så när jag skulle läsa 95 studiepoäng på universitetet samtidig som jag skrev min magister och pendlade 300 km varje veckoslut för att helgjobba var det verkligen en superkraft att knappt behöva öppna kursboken för att klara kurserna. Jag hann dessutom spendera tid med min fästman och lyckades få fina vitsord.

    I dagens läge har vi börjat outsourca vissa grejer för att få vardagen att fungera. Räkningar behöver alltid vara på autobetalning, vi woltar väldigt mycket mat och har städare. Sedan vi fick barn har vi varit tvungna att tänka om vad som är bäst för henne, vilket tyvärr inte alltid går ihop med vad som är bäst för mig. Jag känner mig ofta som att jag konstant gör fel och att mitt sätt att se världen inte räknas, vilket jag har förstått att är rätt vanligt att känna om man är en bokstavskombination.

    Jisses vilken osammanhängande kommentar! Anyway, jag tror att man behöver jobba väääldigt mycket med sig själv för att få vardagen att lyckas. Ingenting kommer gratis. Att dessutom ha hittat rätt partner är verkligen så otroligt viktigt! Vi gick tillsammans till en psykolog för att lära oss hur vi kan ha en bra vardag, vilket jag varmt kan rekommendera alla.

    Mitt vuxna barn har autism och ADHD och blir vansinnig när någon kallar detta för superkrafter. Jävligt jobbigt att leva med är vad det är…

    Jag minns just en bra intervju på ämnet

    Kan ADHD vara en mental superkraft? David, Hanna och Sara vänder och vrider på diagnosen med Georgios Karpathakis som grundat organisationen Underbara ADHD.
    https://sverigesradio.se/avsnitt/874778

    Och hans sommarprat

    Har diagnosen GAD och ska nu i höst utredas (neuropsykiatrisk utredning) och jag gråter så mycket. (Glädjetårar). De misstänker ADD. Jag är 35 år och ja.. Som det beskrivs i texten, det är ALLT, överallt, hela tiden. Har i hela mitt liv känt mig utanför. Hjärnan är överallt och ingenstans. Struktur – jag försöker. En röd tråd – jag försöker. Jag kämpar. Med allt. Allt är en kamp. Minsta lilla. Överanalysera, vila, energisk, migrän och om igen….

    Jag fick diagnos ADHD i 30-årsåldern. Jag är väl hyfsat högfungerande på det viset att de flesta inte märker ngt. Jag har hög IQ som kan mörka mina besvär lite. Jag driver eget företag ihop med en kompis. Och det får väl ses som en viss bedrift iaf med diagnosen.
    Men trots att jag av vårdens ses som högfungerande så kraschar jag då och då. Jag överkompenserar så mkt att orken tar slut och jag går in i väggen. I perioder har jag då inte orkat ngt. Då tycker min partner in.
    Jag har grava sömnbesvär och medicineras extremt tungt för att lyckas skrapa ihop ett par h sömn per natt.
    Jag är stressad för det mesta och får ångest av stressen. Som bäst mentalt mår jag då jag tränar på elitnivå dagligen. Men min kropp orkar inte det.

    Jag gick ut skolan med bra betyg trots extremt hög frånvaro och inget pluggande. Fick skäll för att jag var lat. Främst var det nog oförmåga inser man nu.

    Och vad mycket idiotiska saker man gjort som yngre. Man sökte kickar på alla möjliga sätt. Tur att inget värre skedde än det gjort.

    Har bipolär typ 1 och skulle inte överleva utan litium. Det är inte en superkraft, det är en livslång svår psykisk sjukdom som jag lär mig att leva med. Inte mer eller mindre.

    Jag har alltid haft problem i mitt liv men inte vetat vad de varit. Fått fel diagnoser och inte hjälp från vården. När jag blev 23 år fick jag diagnosen kronisk migrän. Det gjorde att jag hade migrän alla dagar i veckan och anfallen ”gick in i varandra”. Idag får jag medicin och mår mycket bättre. Min superkraft är ADHD. Kanske sticker i mångas ögon nu men hade jag inte haft den diagnosen hade jag aldrig någonsin orkat kämpa från migränen. Till exempel så gjorde rastlösheten att jag orkade pusha lite med att gå en promenad varje dag på 10 min innan jag blev klubbad i timmar igen.

    Jag fick min ADHD diagnos i år (25 år) och är riktigt tacksam. En lättnad att äntligen få svar på allt och lära mig mina styrkor samt svagheter. Min ADHD har även gjort att jag kan få impulsiva idéer kreativt och måla mycket. Jag förstår verkligen de som har det tufft med allt de negativa ADHD ger en, jag har själv problem med alla de delar samt kämpar idag. Men för mig handlar de om att när en säga de är ens superkraft så har en kanske lärt sig att hantera något och börja använda de tills en fördel. Självklart kommer det alltid vara en fight och svårt med mycket. Men jag är tacksam över min ADHD idag då jag aldrig klarat mig utan den efter jag blev fysiskt sjuk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *