Ung vs gammal förälder

Paula Rosas skriver ett inlägg om föräldraskap och ålder.
Att det är första gången någonsin som Sverige haft fler barn som föds av mammor över 45 år än av tonåringar, och om hur coolt det är att vi utvecklat till exempel assisterad befruktning så man kan få barn längre upp i åldrarna.
Själv blev hon mamma till Molly redan som 21-åring, vilket inte var enligt plan, då hon käkade p-piller, men när hon ser tillbaka på sin tid som mamma så har hon kommit till en del insikter, särskitl är det kommer till att vara en ung mamma.

Det jag tidigare tänkt på med att få barn tidigt är att, min känsla, är att man har mer energi som ung förälder än äldre. Att det har känts tacksamt att vara nästan barn själv för att kunna leva aktivt med barnen och leka själv. Och att det har känts lyxigt att ”göra bort” småbarnstiden med sömnlösa nätter, amning och bajsblöjor tidigt för att sen ha rätt stora barn när våra bekanta själva kämpar med som utmaningarna.

En annan sak som hon som ung mamma är tacksam över, är att hon förhoppningsvis kommer ha en hel massa tid tillsammans med sina barn. Om hon lever till hon är 80 år så har hon i princip fått 60 hela år tillsammans med sina barn. (Peppar, peppar..allt kan hända så klart)

Det är nog min tacksammaste tanke, när jag ibland kan lämna lite sorg över att barnen bli äldre och behöver oss mindre. Att vi ändå har så mycket tid kvar med varandra i våra liv.

Det där sista kan jag verkligen relatera till.
Jag fick ha min pappa i mitt liv i nästan 40 år, medan en av mina klasskompisar på gymnasiet förlorade sin när vi bara var 17 år.

Jag är helt övertygad om att det finns både fördelar och nackdelar med att vara en ung, så väl som äldre förälder.
Är det oavgjort eller är det ändå liiiiiite bättre att vara den ena eller den andra? 😉

88 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Gör det när du är redo. Hade jag fått barn tidigare än det blev så hade det blivit en jättekatastrof.

      Säger som du: gör det när du är redo.
      Jag hade aldrig kunnat ta hand om ett barn som ung. Men idag går det finfint. Har dessutom energi att leka trots att jag inte är purung.

      Verkligen, det är klart att det finns för- och nackdelar med att vara både ung och äldre förälder. Men alla dessa är ju sekundära till att man är mogen och redo att vara en närvarande förälder.

      Håller med, min moster fick sina barn som 21 resp. 23-åring och hon är, och har alltid varit, en fantastisk mamma.

      Jag fick mitt första barn som 29-åring och hade varit urusel som förälder vid 21 års ålder.

    Mina föräldrar fick mig när de var 22-23 och jag uppskattar så otroligt mycket att ha ”unga” föräldrar nu när jag är i vuxen ålder. Vi kan göra så mycket roliga saker tillsammans eftersom de fortfarande orkar (jag ~30 och de ~50) och hänger med. Min sambo har istället äldre föräldrar (han ~30 och de ~70) och det känns lite ledsamt när man vet att de redan nu inte orkar hänga med eller kanske kommer få uppleva så stor del av ”vuxenlivet” tillsammans. Vi lär däremot inte få barn unga så kan tyvärr inte pass it forward ?

      Jag säger inte emot, utan spinner bara vidare. Mina föräldrar är runt 65 båda två, men pigga som attan. Åker pulka med barnbarnen, åker på utflykt och vandringar jämt, bygger om hemma osv. Såna är dom.

      Min mans föräldrar är yngre, men har varit väldigt skröppliga och sjuka båda två. Ont i lederna, långa perioder av sjukdom osv. Det är så individuellt det där.

      Har själv äldre föräldrar och detta är något jag verkligen avundas nu i vuxen ålder. Verkar så jäkla trevligt att kunna Umgås med sina föräldrar och ha gemensamma intressen annat än ren barn-förälder-relation.

      Däremot uppskattar jag stabiliteten jag upplevde med äldre föräldrar och har själv valt att inte skaffa barn förrän före 35. Men så tänker jag ju också att jag kommer vara mycket mer ”ungdomlig” när jag är 50 än vad de var ?

    Var relativt ung när jag fick mina barn och hade visserligen energi men såhär i efterhand hade jag gärna hunnit jobba och spara lite mer innan barnen. Gick visserligen bra ändå men hade lite mer ekonomisk stress än jag hade velat ha ?

    Mina föräldrar var nästan 40 år när de fick mig. Jag har haft en jättebra uppväxt men idag när jag själv är 35 kan jag tycka att det är så synd för jag vet att jag inte har lika många år kvar med dem och det märks att är äldre. Mina syskon fick de när de var 20 och 23, kan bli lite avundsjuk att de fått så mkt mer tid med våra föräldrar och hunnit vara vuxna tillsammans längre.

      Så tramsigt när unga, och hon är väl inte ens purung längre, ska prata om energi. Det där är väl väldigt individuellt, som ung kan man ändå va trött och slutkörd.. vi är inte 80 liksom.
      Jag är en liten äldre mamma och tycker snarare då att små barn gör en ”yngre”, håller en ung.
      Annars hade jag ju redan kunnat va mormor istället haha… som hon kanske blir i tidig ålder

        Slulle inte bli ett svar 🙂

        Håller med dig L. Kändes tramsigt.

        Tycker också det är tröttsamt att ung förälder ska innebära att man skulle ha mer energi. Det är väl ändå högst insividuellt.

          Verkligen en poäng med det du skriver. Nu gäller ju detta så klart inte alla, men vi är fyra familjer som umgås mycket. Min man är, som minst, 7 år äldre än övriga pappor och blev pappa till vår förstfödda när han var 40 år.

          Av dessa fyra fäder är det min man som cyklar med samtliga familjers barn, lär dem åka skidor, spelar fotboll etc etc. Han älskar sådant, och tycker det är jättekul.

          Övriga tre fäder, som alla är under 40 år (min man är alltså över 45 år nu) sitter helst och dricker öl och tittar på sport på TV.

          Så ålder = energinivå är verkligen ingen korrekt ekvation alltid ?

        Håller med dig. Jag skulle nog ha mer energi om jag inte hade ekonomisk stress (och magproblem som följd), hade möjlighet att träna i princip när jag vill, eller resa iväg flera gånger per år. Dvs alla möjligheter till återhämtning gör också att det finns mer energi.

      Det är ju dock aldrig någon garanti ändå. Har två föräldrar i samma ålder och skillnaden mellan dem är milsvid…

    Lite halvt OT kanske men: jag har sett att det ofta dyker upp klagomålstrådar i ÖS där folk gnäller över att det är så mycket ÖS-trådar om barn och föräldraskap och graviditet. ”Det här är inte familjeliv” etc.

    Samtidigt kommer minst ett inlägg i veckan (ofta fler) som handlar om just detta, med någon anknytning till influencers såklart.

    Har ingen slutkläm men reagerade bara på det nu ? Slutklämmen kanske är ”sluta gnäll”..

      Jag kan tycka att det hade varit bra med ett ÖS som är kopplat till prat om influencers etc och ett som är mer frågor om allt mellan himmel och jord. Jag som är här inne för att läsa om influencers tycker det är så tradigt att behöva scrolla genom en uppsjö av familjelivsfrågor när det är ÖS. Har sett att fler har föreslagit en uppdelning, hoppas att Camilla lyssnar ?

        Å andra sidan diskuteras ju influencers i alla andra inlägg på bloggen, så jag tycker nog det känns onödigt med ett öppet spår bara för det ? öppet spår är ju till för just frågor om allt möjligt. Svårt att göra alla nöjda! Jag tror dock det hade gjort stor skillnad om det gick att ändra kommentarsfältet lite, så att man kan välja om man vill läsa alla kommentarer efter en tråd.

          Jag undrar, finns det inte nog med barn och föräldrar forum på internet? Måste man vara i detta kommentarsfält? Frågorna handlar ju ofta om de egna barnen dvs ingen koppling till något med influencers. Jag hade hellre varit på ett renodlat föräldra forum än här, känns rimligare och förstår inte varför det OTas med bebis och graviditets frågor konstant

            Nu skrev jag inget om barnfrågor men öppet spår handlar ju inte om influencers? Det finns ju för att alla ska kunna ställa frågor om vad som helst.

              Jag menar både i öppet spår å annars.
              Skulle det inte kännas bättre i ett forum där ens närvaro är önskad?

                Eftersom de frågorna ofta får många svar så antar jag att de är ”önskade” av en stor del av läsarna här också?

                Och din närvaro här kanske inte heller är önskad av alla, men du har ändå rätt att vara här..

                  Så kan det va! Sa inget annat ? Typsikt att gå på ” personangrepp ” när man blir träffad och butthurt.
                  Det var en helt vanlig fråga ?

                    Vad dom andra försöker säga, med en onödigt hård ton, är att just Öppet spår är ett ”allmänt forum” där allt kan diskuteras. Alla andra inlägg i veckan är enbart för influencers och det enda OT som är accepterat är om det handlar om en annan influencer. Men i Öppet spår får allt diskuteras och ingenting kan därmed vara OT.

                      Alltså jag vet hur det fungerar. Det var ju inte det ja sa eller det jag frågade om.
                      Min fråga var – känns det inte bättre som förälder eller väntade att vara på ett renodlat bebis forum? Det var min fråga.

                      ”Frågorna handlar ju ofta om de egna barnen dvs ingen koppling till något med influencers”
                      ”förstår inte varför det OTas med bebis och graviditets frågor konstant”

                    Nej alltså jag är inte alls ”butthurt” och menade egentligen inte dig personligen, men du skrev ju att vissa inte är önskade här och då var min poäng bara att ingen/alla frågor kanske är önskad av alla men alla har ändå rätt att vara här och ställa frågorna.

                    Fast du verkar ju mest hänga här för att gnälla och vara arg för jämnan, så jag tror att en stor del tycker att dina inlägg är mer irriterande än förälder- och barnfrågor.

                    Och du är nog den sista som ska tala om personangrepp, med tanke på vad du kallade folk för bara någon vecka sedan (kommentarer som sedan blev borttagna pga ditt språkbruk) och sedan försvarade dig själv med: ”Har du aldrig sett någon som blir ARG förut”? när du blev ifrågasatt ?

                ….. uppenbarligen.,, inte? Haha alltså det ÄR en lite konstig fråga för bevisligen så väljer folk att skriva om sådana ämnen i ÖS. Så uppenbarligen vill de det.

                Och uppenbarligen är barn/föräldrarelaterade ämnen populära rent generellt eftersom C ofta gör inlägg om detta. Ibland är det ju knappt influencerkoppling utan kan vara typ (påhittat exempel): ”influencer X har en dyr mössa på sitt barn på den här bilden, tycker ni läsare att man ska få lägga upp bilder på barn?”

            Du borde kunna hitta forum på nätet för de frågor du vill avhandla här, Bloggbevakning kan inte göra alla nöjda.

              Jag är nöjd här tack?

                Med frågetecken?

                Du förstår ha svårt att förstå konceptet öppet spår. Fråga om allt mellan himmel och jord. Jag har verkligen inget emot att svara på en fråga om bebisar, småbarn, tjäffs med svärfamilj, influenser. Ett gott och blandat-forum, helt enkelt! Kul med den variationen.

            Nja.. jag kommer och tänka på två: Libero och Familjeliv. Libero vet jag att man måste vara medlem och inloggad på. Familjeliv är jag osäker; man kanske kan kommentera som gäst. Men tror inte man kan starta en egen tråd utan att registrera sig.

            Nackdelen, eller ska jag säga skillnaden mellan sådana forum och ÖS, är att de är ”eviga”. Alltså om jag startar en tråd om något där så kan jag få massa svar direkt men jag kan också få svar veckor eller månader senare. Ofta får man heller inte så många svar samma dag. Vissa trådar har såklart mycket kommentarer men många många kan man se har typ två svar med flera månaders mellanrum.

            De som hänger på Familjeliv är också över lag ganska speciella. Familjeliv är ju lite känt för att vara ett riktigt dömande forum där det ofta är jobbig stämning. Nu är det inte toppenstämning i ÖS heller alltid men du förstår säkert vad jag menar.

            När jag vill diskutera något i ÖS så är det för att jag vill sitta och diskutera det just den kvällen. Dagen efter är det ”glömt” liksom. Dessutom kan man, under den kvällen, både skriva i sin egen eventuella barntråd och scrolla bland helt andra saker.

        Om du skriver nåt OT som har influencerkoppling så får du göra det på varje inlägg om du vill. Allmänna ämnen får enbart skrivas om i ÖS. Så ser inte riktigt problemet?

    Om det är bättre att vara ung, ska folk skaffa barn innan dom är redo då bara för att dom ska vara unga? Om det är bättre att vara äldre, ska folk vänta (eller göra abort) fast dom inte vill och är mogna bara för att bli äldre? Osv. Förstår inte nyttan med att ens diskutera vad som är bättre/sämre, känns bara som två läger som vill knäppa varann på näsan. Ska alla som skaffar barn när dom är äldre känna ”åhnej jag kommer inte ha nån energi för mina barn och jag önskar jag hade gjort bort småbarnstiden när jag var 20 istället”?

      Sant. Det finns nog inget universellt svar som passar in på alla.

      Håller med. Finns fördelar och nackdelar med att vara en ung mamma, liksom det finns fördelar och nackdelar med att vara en äldre mamma. Det ena är inte bättre än det andra ❤️

        Forskning visar dock att än äldre mamma är bra för barnet på fler sätt.
        ”Barn till mammor som är runt 40 år blir friskare, längre och mer välutbildade än barn till yngre mammor”.
        Finns många artiklar och studier om detta, men förstår vad du ville ha sagt : )

        Man lever längre som mamma också om man får sitt barn senare i livet, i snitt.

          *en

          Tror folk läser sånt och gör misstaget att tro att statistik på gruppnivå säger något om vad som är bäst för varje individ. För någon som har barnlängtan, en ok ekonomi och ett stabilt liv finns det ingen anledning att vänta till senare för att ”få ett bättre utfall”, medan för någon som lever på CSN, inte är redo osv så är det bra att vänta.

          Man får ju ha i åtanke att det oftare är akademiker som väntar längre med att skaffa barn, medan yngre mammor är vanligare i grupper med andra socioekonomiska förutsättningar. Mammas ålder i sig har nog mindre med saken att göra än vad föräldrarnas förutsättningar har – Men det finns ett samband mellan de förutsättningarna och hur tidigt man väljer att skaffa barn.

          Man brukar väl säga att typ tonårsgraviditeter går i arv, just på grund av socioekonomiska faktorer och så?

          Är det positivt att vara längre?

    Är så tacksam att jag hann leka av mig med allt vad det innebär innan mammarollen tog vid runt 35 års ålder. Jag har levt ett spännande liv med resor, fest, diverse äventyr, olyckliga förälskelser såväl som spännande erfarenheter, och att pröva mig fram i olika relationer. För min egna personliga del hade det varit en mardröm att binda mig vid 16 eller för all del 22 års ålder, innan avslutad universitetsutbildning m.fl. saker jag ville göra innan det blev aktuellt att skaffa familj.

    För en annan är det gissningsvis tvärtom och optimalt att börja tidigt då alla inte har samma behov av att åstadkomma ditt och datt före en viss ålder, alt har ett lugnare mindset än mitt eget.

    Tänker att den här sortens diskussioner tenderar att bli lätt polariserade i stället för att betrakta varje situation som unik sett till just sina förutsättningar (slarvigt uttryckt)

    Själv träffade jag den stora kärleken redan vid tjugo års ålder men det var aldrig på tapeten att satsa på varandra förrän våra vägar korsades igen drygt 15 år senare. Under den tiden hann jag gå igenom precis det jag behövde för min egen personliga utveckling, beta av några relationer och se mig om i världen.

      Tillägg: jag hade även en högst trasslig tillvaro åren 20–30 så oavsett behov av jorden-runt-resor, fest, flertalet relationer och universitetsstudier, kan det nog vara bra att kommit till viss insikt om saker och ting, ha uppnått den mentala mognad som krävs o.s.v. Detta kan naturligtvis inträffa både tidigt och sent i livet.

      Låter klokt , och roligt!

    Jag och min man är båda ”sladdisar” till 45 åringar. När vi väl skaffade barn var våra föräldrar så gamla att de inte orkade med att hjälpa till med barnbarnen som de gjort med deras äldre barn (våra syskon som inte var sladdisar). Utöver ork så finns diverse problem i kroppen som sätter stopp för att bära, lyfta, ”hänga med” etc. Nu har även en gått bort, så våra barn minns inte denne. Jämfört med våra syskon, som har barn i sena tonåren, som har haft oerhört närvarande morföräldrar och farföräldrar, och själva kunnat åka iväg på helger, gå på fester etc. Min man och jag tycker att det är lite tråkigt att våra barn (och vi) inte har samma fina minnen och avlastning/hjälp pga våra föräldrar fick oss så sent i livet.

      Men avlastningshjälp? Tycker ni att era föräldrar är skyldiga att hjälpa till med era barn?

        ”Lite tråkigt” blev ”är skyldiga” hos dig. Konstigt.

          Trodde man skaffade barn för att man själv ville ha barn.

        Skyldiga var det väl aldrig på tal om? Men då det har funnits till våra syskon, både vid behov för dem och viljan från våra föräldrar, är det tråkigt att deras ålder sätter stopp för samma möjlighet för oss.

      Beklagar sorgen ?

        Tack <3

    Jag blev mamma första gången när jag var 35. Hade jag kunnat styra hade jag gärna varit fem år yngre, men absolut inte femton år yngre.

    Det hade nog varit jäkligt jobbigt oavsett när.

    Kan absolut relatera till tankarna om att få mer tid med barnen. Jag är själv ett sladdbarn som förlorade min mamma som 14-åring medan mina syskon hann bli vuxna, gifta sig och skaffa barn med mamma kvar i livet.

    Detta ledde till att jag valde att skaffa mina två barn i 20-årsåldern trots att jag inte är en ”typisk” ung mamma. Jag har haft lite komplex över att mina gamla kompisar har lyckade karriärer, köpt hus och rest jorden runt medan jag och min man har hankat oss fram, men nästa år är jag färdig med min utbildning och vi kan också få allt det där.

    Jag vet att vi kan dö imorgon ändå, men sannolikheten är hyfsat stor att vi får många år med barnen, men också att vi kan ha både pengar och frihet att utforska livet och världen i 40-årsåldern, så nu ångrar jag ingenting.

    Fick tvillingar vid 44. Hade större sömnbehov som ung. Leker på lekplatser, gungar å har ork.
    Det där är så individuellt.
    Det enda negativa är att jag vet att jag inte har jättelång tid med dem men det vet ingen ändå säkert. Folk blir sjuka, olyckor händer.

    Alla ”Unga mammor”- influnecers hade säkert yrkesdrömmar och mål. (De allra flesta ville säkerligen bli barnmorska efter deras egen förlossning, men inser sen att man måste ha utbildning… som är flera år lång och vem orkar liksom) Jag tror verkligen att det är bra att ha levt lite innan man skaffar barn. Levt. Rest. Jobbat. Vad ska man annars lära sina barn? Vilka erfarenheter ska man utgå från? Vi hör ju redan nu barn som efter pandemin sett sina föräldrar jobba hemifrån – ”pappa spelar dator hela dagen”. (Trots att det är ”riktiga” jobb)
    Och sen kan man förhoppningsvis leva och resa och uppleva med sina egna barn. Och har man stor tur i livet – kanske man hinner med att göra detsamma med barnbarnen.
    Jag jobbade med en man en gång som kom från ett liv i en religion där man satsade allt på kvinnorna. Hade man möjlighet och råd att låta ett av sina barn gå i skolan och resa så satsade man på dottern – eftersom hon sen skulle uppfostra barn. Ska försöka minnas vad den religionen heter…

      Detta var en synpunkt jag inte tänkt på men det är ju sant! De jag följer som fått barn vid 20 har ju knappt hunnit upptäcka världen själva, så de för inte vidare det till sina barn heller. Mina äldre kusiner var alla en bra bit över 30 och hunnit resa och uppleva mycket. De har fortsatt med samma tänk tar nu med sina barn på samma äventyr, så barnen har fått se mycket från en ung ålder. Får jag nånsin barn så skulle nog den biten vara viktig för mig också. Jag vill uppfostra öppensinnade, ödmjuka och världsvana individer!

        Alltså va? Jag fick mina barn när jag var under 25. Var inte ett dugg sugen på att resa eller festa i den åldern. Har pluggat och utbildat mig och gjort karriär, gick hur bra som helst med småbarn ?‍♀️ Vi har rest jättemycket hela familjen, vet inte vad jag skulle lärt mina barn om det, för de har ju själva fått uppleva det från det att de var små…
        Min läkare på förlossningen sa dessutom att 20 års åldern var den bästa åldern att föda barn rent biologiskt. Fördelen var också att vi tog saker som de kom och inte oroade oss så mycket. Nu oroar jag mig för allt ?
        Nackdelen är att jag känner mig gammal tidigt eftersom jag redan har barnbarn (har mer gemensamt med de som är 10 år äldre på jobbet) och att jag skulle vara mer noggrann med att välja skola och så om jag fått barn senare!

    Tycker även det är lite roligt när hon skriver hur skönt det är att slippa småbarnsåren och att barnen är större. Vi är många som ser det mysiga med just dessa år och ännu fler som tycker det är lite jobbigt när man inser att den tiden aldrig kommer tillbaka igen.. Jag är glad att mina barn inte är 20 än liksom, och fortfarande rätt små och gosiga. Att kunna få landa i en föräldraroll när man är mogen och fått leva livet innan.
    Det finns bra och dåliga tider för allt oavsett när man skaffar, orken beror på personen och förutsättningar mm.

    Hade jag skaffat barn i hennes ålder hade det inte gått (lika) bra för barnen!!

      Ja, att småbarnsåren skulle vara så otroligt jobbiga och när barnen når en viss ålder så är allt frid och fröjd. Absolut, skönt när barnen är lite mer självgående men det är andra, jobbigare problem man kan ställas inför med lite äldre barn.

      Citat: ”Det är nog min tacksammaste tanke, när jag ibland kan lämna lite sorg över att barnen bli äldre och behöver oss mindre. Att vi ändå har så mycket tid kvar med varandra i våra liv.”

      Det står till och med i texten att hon kan känna sorg över att barnen blir äldre? Tror nog att de flesta kan tycka att det är mysigt med småbarn OCH samtidigt tycka att småbarnstiden är tuff.

    Jag blir 46 i sommar, mina barn är 18 och 24(i slutet av året)
    Det jag tycker är skönt med att ha stora barn i den åldern jag är i nu är att jag och deras pappa kan göra saker vi ej hade råd med i den åldern vi var när vi fick dom.
    Jag ser vänner som har yngre barn(lågstadie-mellanstadieålder) och hur de sliter för att hinna/orka med allt.
    Min ork var en helt annan när jag blev förälder.
    Nu är det skönt att kunna åka iväg en helg med sambon efter vi hört om dom/någon av dom kan vara hundvakt samt kollat av om dom vill hänga med oss.
    Att inte ägna kvällar åt läxläsning/fritidsaktiviteter är skönt, är glad den perioden av livet är över.
    Får jag barnbarn så får jag köra med sånt då om dom vill.

    Visst var ekonomin tightare när barnen var små, men vi har ändå haft ett bra liv och kunnat ge dom det som velat ha(inom rimliga gränser), åkt på semester inom Sverige/Norge/Danmark/Tyskland vingar inte haft något intresse med resor till varma länder.

    Mina föräldrar är 68(mamma) och 69(pappa) så dom var rätt unga morföräldrar och orkade med en hel del med barnen, min mamma är i dåligt skick nu förtiden med sjukdomar så hade barnen varit småbolag så kke det funnits en viss saknad av en mormor med ork, för lusten hade funnits men ej orken.
    Sambons föräldrar är 80(mamma) och 76(pappa) och även dom var engagerade, men hade barnen varit små nu så hade engagemanget varit ett annat.

    För oss har det varit bra att få barn i den ålder vi var, enda jag kunde sakna var kompisar med barn i samma ålder då de var små, men det var en övergående saknad.
    Det jag märker av mest idag gällande vänner med barn är att de inte har samma frihet som mig/oss då deras barn inte är så oss stora än att de kan rå sig själva en kväll.

    Min mamma fick mig vid 40 år, jag är mellanbarn. Nu är jag över 40 och mina 80+-föräldrar är fortfarande pigga (piggare än mig….)
    Har kompisar vars föräldrar är yngre men sjuka och en del bortgångna.
    Så det viktigaste är att man får barn när man själv är redo, när man hittat rätt i livet och kärleken och har turen att kunna få barn.

    Handlar väl också om vad man vill med sitt eget liv . Paula har ju ingen högre utbildning (universitet) men vill man plugga så är det ju bra att skjuta lite på det . Det går att studera med småbarn men det är rätt meckigt och lite trist när alla andra är barnfria studenter (min syster fick barn tidigt efter en termin på universitetet och hon löste ut en utbildning men hon säger idag att Inget hon direkt rekommenderar). Jag var 27 år det kändes bra. Hade hunnit resa och parta ett år hade en utbildning och inne i arbetslivet. Mina barn är 22 och 20 nu och jag känner att skulle de bli gravida nu är det ingen katastrof men de får gärna vänta lite ?. Men finns ju för och nackdelar man kan vända på d hur mycket som helst

    Ser många unga mammor-influencers som säger hur fantastiskt det är och var att bli mamma vid typ 18-års ålder

    Verkar aldrig vara sant dock utan ett försvar för dom själva och inför andra.
    Sanningen är ju att man då ALDRIG haft ett vuxet liv utan ansvar för andra. Aldrig haft chansen att fundera på och utforska vad man VILL göra utan oftast får man ta sina beslut efter vad man MÅSTE göra. Många har ingen eller en dålig relation till den andra föräldern eftersom ingen tog ett vuxet beslut att skaffa barn det bara blev med vem som helst. Självklart är det individuellt men för de flesta är det inte optimalt att vara så ung. Med det sagt så väntar folk för länge(iaf i Sthlm) med att få barn. Vilket leder till infertilitetsproblem, fler barn som tidigt får vara med om sjuka föräldrar och föräldrar som går bort när barnen inte är så värst gamla.

    Tror inte det finns en optimal ålder, finns bra och dåligt med allt och såklart beror det på individen. Men strax innan 30 har nog flest plus och minst minus

    De flesta unga mammor blir gravida oplanerat, som i Paulas fall. Man kanske inte varit tillsammans med sin partner så länge heller.Risken med separation är också större ju yngre man är. Sen är det där med energi så individuellt. Ung är liksom inte automatiskt full med energi. Samma sak som att man kan dö som som ung. Ingen garanti för långt liv med barnen bara för att man får barn vid 29. Sen är inte bra att vara för gammal heller när man får barn av olika anledningar.

    Det jag vill komma fram till med mitt svammel är att det är en rätt löjlig diskussion det där med ung vs äldre föräldrar. Lätt för Paula att vara efterklok dessutom.

      * 19 skulle det vara, inte 29

      Jag blev mamma första gången när jag var 16 år. Oplanerat, såklart. Jag är nu 32 år och gift med pappan, som är lika gammal som mig, och vi har även en son som är 10 år. Jag är snart färdig lärare och han är utbildad ekonom och har ett välbetalt jobb. Vi bor i ett hus. Det har gått över all förväntan, vi har ju nu varit tillsammans i snart 18 år. Det har fasen inte varit lätt att vara ung mamma, och speciellt inte som ni redan påtalat angående ekonomi, studier under gymnasiet osv. Men det gick! Och herregud så glad jag är över det idag! Ville bara flika in och berätta, att det kan gå, men är ingenting som jag rekommenderar någon annan såklart. ❤️

    Mycket bättre få barn som äldre. Hur du är som person vid typ 20 och ex 38 går inte att jämföras. Livserfarenhet och ett annat lugn är positiva egenskaper.

    Av de jag känner så överväger nackdelarna för unga föräldrar. Energin som de alltid framhåller uppväger inte det.

    Jag hade känt mig som en tonårsmamma om jag nu som 32-åring blev gravid. 😀 Men har inga planer på att skaffa barn, så känner att jag kanske lever på ett annat sätt än de flesta i min ålder.

      Är också 32 och känner precis samma haha. Är inte alls redo för barn på långa vägar. Tror inte jag kommer bli det heller

        Och jag är 41 och tycker samma sak även jag! Blir ett lyckligt liv utan barn helt enkelt.

    Som med allt annat i världen så finns det både fördelar och nackdelar.
    Men jag undrar om inte nackdelarna med att bli en ung förälder trumfar fördelarna.
    Ska jag ta min egna högst ovetenskapliga undersökning så var mina föräldrar 20 när de fick första barnet, när de var 25 hade de fått tre barn. Ena systern gick i mammas fotspår och blev ung mamma. Den andre var 35 när hon blev förälder.

    Det som är väldigt uppenbart är att den som blev förälder tidigt har anammat precis allt från våra föräldrar. Inklusive alla generationstrauman. Hon tar konflikter på precis samma sätt (vilket är ett katastrofalt sätt), behöver hela tiden tänka på och pussla för att ekonomin ska gå ihop. Hon har inte pluggat, satsat på skolan eller gjort karriär. Och det speglar sig också i barnen som också har noll ambitioner.
    Det är en spegling av hur vår dysfunktionella familj var när vi växte upp. Och det är rätt tydligt att det kommer fortsätta i samma spår hos mina syskonbarn.

    Den andre som var äldre hanterar sitt föräldraskap på ett helt annat sätt. Det var ett väl medvetet val att bli förälder och inget som bara blev av slentrian på grund av att samhället säger att man ska bilda familj. Det är som att den äldre föräldern förstår vilket stort åtagande det är att vara ansvarig för att uppfostra en människa som ska bli en fungerande vuxen.
    Hon gör allt för att ge sina barn verktyg att hantera situationer. Vilket har gett en väldigt fungerande och stabil familj.

    Jag är övertygad om att man behöver sina år som 20-någonting ifred att upptäcka världen, upptäcka sig själv och bygga en stabil tillvaro. Hitta sin plats, lära sig hur man på riktigt fungerar och framförallt att lära sig att reflektera över sina egna beteenden som kanske inte alltid är så sunda att föra vidare till sina barn.

    Jag reagerade på det hon skrev om att de hade stora barn när deras vänner och bekanta kämpade med småbarnsåldern. Inget jag tänkte på innan vi skaffade barn men det är GULD att ha vänner och släkt med barn i samma ålder. Det är så mysigt att vara föräldralediga tillsammans och se barnen växa upp i ungefär samma ålder. Det gör umgänget mycket roligare för alla, även de små.

    Jag var 24 när jag fick min dotter, levde dock ett liv som nog liknar livet av äldre personer i större städer. Med det sagt tänker jag att det är livssituation och inte ålder som avgör.

    Finns tydligen forskning kring hur unga vs äldre föräldrar är när det gäller typ anknytning.

    Den visade att dom som får barn innan ca 30 år har mer självständiga barn för att föräldrarna är inte medvetna om hyr viktigt det är med ögonkontakt, leka med barnen och interagera i generellt med små barn. Vilket gör att barnen blir mer självgående och ja, självständiga. Däremot mer ambivalenta i sin anknytning.

    Medan äldre föräldrar (över 30) tar mer tid till ögonkontakt och leka med barnen vilket gör att barnen kanske får en tryggare anknytning till föräldrarna, men har svårare för att vara självständiga.

    Så det finns för och nackdelar med båda ?

    Unga föräldrar betyder inte alltid att man får spendera mer tid med sina barn/föräldrar. Min mamma fick mig när hon var 18 och vi trodde nog att vi skulle bli gammal tillsammans, så blev det inte hon gick bort när hon var 45 ?
    Så det garanterar inget att man är ung förälder, såklart väldigt glad för åren vi fick tillsammans men trodde de skulle bli många fler.

    Jag är glad att jag fick barn tidigt, eftersom jag själv har/hade ”äldre” föräldrar. Är glad att jag då själv blev mogen för barn tidigt då jag inte ville att mina egna barn ska få uppleva samma som jag. Skulle haft panik om jag skulle varit 35 och väntat barn, personligen känns det svingammalt i mitt huvud, på samma sätt tänker jag att de som hör att man själv fått barn som 23-åring och 27-åring kan tycka det är på tok för ungt och att man slänger bort ”de bästa åren” och att man ”inte hinner leka av sig”.

    Summan av kardemumman: man ska göra det som personligen passar en bäst, oavsett ålder ?

    Upplever att de som fått barn senare, vid 35 eller så gnäller mer. De gnäller om utebliven sömn, längtar tills barnen är större mm. Samt att de är lite för ängsliga och inte låter barnen upptäcka världen lika fritt.

    Blev mamma när jag var 24. Både jag och maken hann avsluta universitetsstudier på 4 respektive 3 år. Välbetalda jobb och köpt bostadsrätt. Bästa beslutet i vårt liv, för min del känns det gammalt att bli mamma efter 35. Det är ju inget som egentligen rekommenderas heller (klassas som högriskgraviditet). Men, vi alla tänker olika 🙂

    Vad menar man med att man måste ”leka av sig” till man är 40 år? Kom Vad är det man missar egentligen? Undrar verkligen. När jag blev mamma med första barnet när jag var 24 år var det vanligt med 40+ mammor i föräldragrupp osv… Kände att det var jääättte gammalt. Min mamma var ju 47 liksom. Jag är 35 idag och har aldrig någonsin ångrat mitt beslut. ”Ung mamma” för mig är om man är yngre än 20 år, men efter 20? Hur kan man tycka att man är en ung mamma i 20 års åldern. Haha. Dom flesta är väl vuxna då? Vad skulle vara dåligare med att bli mamma i 25 års åldern jämfört med 30 och 40+? Jag pluggade på universitetet när barnen var små, skit skönt att slippa ett heltidsarbete då som min man hade. Hämtade alltid tidigt. Barn under 10 år kräver inte så nämnvärt mycket pengar heller. Det är när dom blir äldre saker kostar och då har man redan hunnit bygga upp allt. Märkeskläder, utlandssemester osv. Dom kommer ju ändå inte ihåg om man åker på en utlandssemester när dom är små? Men vi reste, hade allt vi behövde. När min äldsta var 3 år hade jag eget företag inom data, bostadsrätt osv. Tror inte hon brydde sig om att det inte serverades oxfilé på fredagarna när hon var 2 år för mamma plugga och pappa jobbade sig upp till chef dom åren. Små barn kan lika gärna äta rostbiff, skämt å sido 😉 Jag ser enbart fördelar med att bli mamma som ”ung”. Perfekt ålder vid 25 år. Man är ingen högrisk graviditet, ”lekt av sig”, hunnit med de mesta misstagen osv haha. Däremot om man är en ”ung mamma” på riktigt alltså 16-19 år kanske det är väldigt mycket jobbigare. Men att få barn i 20 års åldern är perfekt enligt mig. Jag kommer att vara 45 år när min äldsta är 20 och min yngsta 19 år. Perfekt! Uppleva, resa, med dom! Jag säger som Paula! Så tacksam för all tid jag har kvar!

    Jag var 28 och 29 när mina föddes, precis lagom i mitt liv, även om jag i yngre ålder tyckte man var nära döden efter 25 ?

    Har själv vuxit upp med en mamma som fick mitt äldre syskon vid 18 och mig vid 22, och måååånga gånger önskat jag haft en äldre mamma.
    Omogen, outbildad, utan direkta ambitioner och därav också med dålig ekonomi under hela min uppväxt (ensamstående, min pappa är verkligen inte bättre han).
    Mina två bästa vänner hade mammor som var 15-20 år äldre än min, och de verkade alltid leva så harmoniskt.

    Idag är min mamma en fantastisk mormor/farmor, men det behövdes 25 år till…..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.