Malin Wollin skriver en krönika till Kissie och kallar att få barn för helveteshål

Barn. Ska man ha några eller?

I min favoritblogg, Bloggbevakning, läser jag om Kissie och hennes barntankar. Hon befinner sig på Rhodos med sin pojkvän och de verkar ha det himla trevligt.

När jag var lika gammal som Kissie hade jag redan två barn, men fem år tidigare reste även jag till en grekisk ö och var nykär i min kille. Så jag är inte dum, jag förstår myset. Du frågar ”varför skulle jag vilja byta bort det här livet?”

För att du vill bli mamma. Och om tjugo år, när barnet har lämnat dig, så kan du resa charter, utan förhinder och utan Bamseklubb.
[…] Risken är stor att du aldrig känner att du duger. Jag vet inte ens om den här texten duger. Men jag har varit i branschen så länge att jag inte ens reflekterar över det. Jag är ändå bara rädd att det ska hända mina barn något. Att killarna ska bli tonåringar och klättra upp på strömförande tåg. Att min bebis ska fastna mellan trappstegen i trappan och behöva sågas loss. Att min dotter inte trivs när hon börjar gymnasiet i höst.

Jag kan inte vara rädd för att förlora jobbet, Kissie. Och det är väldigt skönt.

Det var hit jag hoppades att texten skulle hinna fram innan den tar slut. Att du kanske tror att du har problem, men vänta bara tills du får barn. Herregud så många problem!

Och vet du vad som är så bra med det? Att du fullständigt glömmer bort vad du oroade dig för innan barnet kom. Det är magiskt.//Malin Wollin

Härom dagen skrev jag ett inlägg om hur Kissie skrivit om hur hon inte vill byta sitt liv mot ett liv med barn och nu har Malin Wollin skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Det är mycket skrivande om skrivande just nu…
Texten här ovan är ett utdrag ur hennes krönika som ni hittar i sin helhet HÄR och jag undrar lite vad ni anser om det hon skriver.
Själv vill jag ju inte ha biologiska barn så jag tänker att min åsikt inte är så jäkla givande i den här diskussionen.

Ni som har barn som ni längtade efter, eller ni som inte har barn men som längtar – känner ni igen er i det Malin skriver?
Eller kan man omöjligt veta det förrän man sitter där med en liten krabat som bara är ditt ansvar? (Eller ja, ditt och/eller din partner om du valt att ha en sådan)