Skulle egentligen ha gjort en ”tbt” till en glamorös resa, men råkade hamna på den här bilden när jag googlade runt lite. Blev så ledsen när jag såg den här för jag har inte sett denna tidigare, men jag minns exakt hur det var att stå där framför kameran. Mitt liv på den tiden var så innehållslöst, jag gjorde ingenting vettigt om dagarna. När jag vaknade längtade jag bara tills jag fick sova igen så jag slapp lida igenom en hel dag som bestod av morgonträning varje morgon, svält, räknande av kalorier, ångest och längtan efter att bli accepterad. Jag försökte ständigt bli och se ut som en annan person för Alexandra Nilsson dög aldrig. Det värsta var nog att ju hårdare jag försökte passa in och bli omtyckt desto mer hånad blev jag.
Nej detta var ingen rolig tid för mig att leva, jag var i svältbubblan i ca 2 år tror jag. Det kanske var kortare eller längre tid. Jag har inte så mycket minnen från den tiden då jag tyvärr idag lider av minnesförluster än idag. Jag mins inte människorna jag träffade då och inte heller saker jag gjorde. Men jag tror inte jag gjorde så mycket för allt var bara jobbigt och energikrävande. Att vara sådär smal och undernärd gjorde att min kropp inte orkade så mycket. Jag tyckte inte det var roligt att festa för jag visste att jag skulle bakis dagen efter = inte orka träna. Jag orkade inte vara delaktig i samtal för hjärnan la av.
Strävan efter att vilja se ut på ett visst sätt tog över mitt liv. Att ständigt jämföra sig med andra kvinnor tär på psyket. Men det är inte konstigt att vi kvinnor gör det, vissa i större utsträckning än andra såklart. Vi behöver växa upp med att vårt yttre har sån stor betydelse. Både karriärsmässigt och i våra privatliv. Sen får vi dagligen hör att vi inte duger hjälper ju inte oss direkt.. Jag är så glad att jag inte är lika besatt av folks godkännande som jag var under den tiden. Den längtan åt upp mig inifrån.//Alexandra
2011 berättade Kissie på sin blogg att det var på grund av en kommentar från Josephine Crawford på Finest Awards som hon började svälta sig själv.
Minns ni när jag stod på scen på Finest Awards och blev mer eller mindre hånad av Josefin Crafoord över min vikt? Publiken skrattade lite nervöst och jag försökte så klart att skämta bort det, men usch vad jag kände mig kränkt.//Kissie
Per-Robin Gustavsson – känd som en av deltagarna i Anna Anka söker en assistent – skrev följande om Kissie när hon började bli riktigt smal:
Kissie kommer att svälta sig ett tag till tills ingen missat att hon verkligen har anorexia och är mycket sjuk. Sedan kommer hon att gråta ut i bloggen, berätta om sjukdomen och att hon kommer söka hjälp.
Det här är bara ett steg mot hennes mål – att öppna upp sig om hennes problem, hon börjar nog bli desperat.//Per-Robin
Nu går Alexandra alltså ut i sin blogg och berättar om hur tiden var för henne när hennes ätstörning var som värst.
Jag tror vi alla som följde henne kunde se att någonting var riktigt, riktigt fel men många anklagade henne fortfarande för att enbart retuschera sina bilder och att hon inte var så smal egentligen.
När jag träffade henne på Lydmar Hotel så insåg jag att alla dessa anklagelser var felaktiga. Hon var som en fågelunge.
Jag hade inte riktigt lärt mig det där med att tona ner filters på mina bilder och jag hittar inte originalet så håll till godo. 🙂
Oavsett vad man tycker om Kissie så förtjänar hon respekt för att våga öppna upp på det här viset och det gör mig glad att hon verkar må SÅ mycket bättre idag.
Äldre, visare och lyckligare! Kanske hör dessa tre ihop, kanske inte, men jag är så himla glad över att inte vara i 20-årsåldern längre.
Alla ni som är yngre och som kämpar för att hitta er plats i livet och er egen person – det BLIR bättre!
Jag lovar!!
Föregående inlägg 