Instagram, Tiktok och Youtube tar mer och mer utrymme, samtidigt som bloggar får stå tillbaka.
Vissa infleuncers har gått ut och sagt att de slutat blogga, medan andra mest låtit det hela rinna ut i sanden.
Jag bestämde mig för att ta reda på vad statusen är för våra svenska influencers bloggar som inte öppet gått ut med att de slutat blogga, vad jag vet i alla fall.
När postade de sitt senaste inlägg? (Listan skrevs kl 11.50 idag)

Elsa Billgren: 31 oktober 2022
Sandra Beijer: 31 oktober 2022
Sofia Wood: 31 oktober 2022
Monas Universum: 31 oktober 2022
Paula Rosas: 31 oktober 2022

Isabella Löwengrip 30 oktober 2022
Victoria ”Matplatsen” Riis: 30 oktober 2022
Magdalena Graaf: 30 oktober 2022
Johanna Toftby: 30 oktober 2022
Englas showroom: 30 oktober 2022
Underbara Clara: 30 oktober 2022
Egoina: 30 oktober 2022
Sofi Fahrman: 30 oktober 2022
Flora Wiström 30 oktober 2022
House of Philia: 30 oktober 2022

Gabriella Joss Possler: 28 oktober 2022
Frida Fahrman: 28 oktober 2022
56kg.se: 28 oktober 2022

My Martens: 27 oktober 2022
Vanja Wickström: 27 oktober 2022

Madeleine Ilmrud: 22 oktober 2022

Maja Nilsson Lindelöf: 21 oktober 2022

Michaela Forni: 14 oktober 2022

Laila Högfeldt: 5 oktober 2022

Ebba Kleberg Von Sydow: 3 oktober 2022

Alexandra Bring: 19 maj 2022

Margaux Dietz: 2 maj 2022

Nicole Falciani: 25 april 2022

Mirka Norrström: 17 april 2022

Victoria Törnegren: 15 september 2021

Petra Tungården: 11 juli 2021

Molly Rustas: 27 april 2021

Kenza: 23 april 2021

Paow: 21 april 2021

Bisse: 12 september 2019

Vi har en hel del namn på den är listan som nog ska betraktas som före detta bloggare, snarare än aktiva. 
Men vem vet, kanske lever de upp en dag och börjar producera blogginlägg igen?

Har jag förresten glömt någon?

Sandra Beijer är tillbaka i stan och har haft sin första utekväll sedan hennes bebis började existera. 
Den verkar ha varit väldigt lyckad och inte en enda ”mom shameande” kommentar om det har jag sett. ??

---

Egoina tog familjen och drog till Norge där hon har hela, tjocka släkten. 
Sonen Henri blev bortskämd till tusen av uppmärksamhet och sambon F åt sin egen vikt i självplocksjordgubbar.

---

---

Isabella Löwengrip får betalt för att resa till och marknadsföra ett av Tuis hotell och tror att det är en recension hon skriver. 
Som tur är så finns det läsare som kan utbilda henne i vad hennes jobb är och faktiskt innebär.

---

---

 

Världens äldsta bloggare och Sveriges äldsta influencer – så omnämndes ofta Dagny Carlsson, vars blogg www.123minsida.se ständigt fick nya uppdateringar från Dagnys liv.
Enligt Åsa Blanck, regissören bakom Dagnydokumentären ”Livet börjar vid 100” så har Dagny gått bort, strax före sin 110 årsdag, någonting Kulturnyheterna/SVT var först att rapportera om.

I februari firade Dagny sin 110:e födelsedag i förtid med den sjungande trion ”The Hebbe Sisters” som har synts bland annat i Bingolotto och Allsång på Skansen. Enligt Dagnys blogg hade de kommit från Värmland till äldreboendet för att hedra Dagny med en show speciellt komponerad för henne.

Den senaste uppdateringen från Dagny kom den 16 mars. Då hade hon enligt bloggen precis fått sin fjärde covidspruta, någonting som ska ha gått helt problemfritt enligt vännen Elena Ström som hjälpt till med att skriva Dagnys inlägg sedan ett tag tillbaka.

– Det var inte så farligt – ska Dagny ha svarat, samtidigt som hon mumsade på en chokladglass.

I övrigt kan jag berätta att Dagny är i fin form, hon har fått en ny scarf som hon tyckte var lite för snobbig men kanske passar till den kommande Pubafton på äldreboendet. // Elena Ström

Åh, vad jag hoppas att Dagny hann använda sin nya scarf på i alla fall EN pubafton. ?

I ett tidigare inlägg tog jag upp Mrs Lindhs åsikt om hur man gör skillnad på flyktingar och flyktingar. ”Vimmelmamman” Lotta Gray är inne på samma spår och det pågår en febril aktivitet på hennes blogg.

Det jag pratar om är hur det pågår krig hela tiden med sönderskjutna barn, våldtagna kvinnor, städer utan mat, el eller vatten i åratal och då är det ingen jävel som engagera sig. Inte som nu.  Nu går man ur huse för att slå knut på sig själva och få tapperhetsmedalj. Jag tycker det är helt fantastisk och Ukraina SKA och BÖR få allt stöd de kan. Ingen klagar på att vi hjälper, viktigt att komma ihåg här!

Det som gör ont är att det inte är samma villkor för alla.  (Vi måste hålla isär äpplen och päron här). Jag klagar inte på att alla sluter upp. Jag klagar på att det inte görs oavsett. Vrid inte till det nu och tro att jag inte stöttar Ukraina till 100 %. // Lotta Gray

Vi står väl mer eller mindre inför ett fullbordat faktum, att det faktiskt är många som gör skillnad på folk och folk.
Borde det inte ligga i allas intresse att faktiskt diskutera saken?
Och då menar jag inte så mycket diskussionen ATT det händer, utan snarare VARFÖR.
Att konstatera någonting har väl aldrig varit särskilt produktivt?
Så varför händer det?
Från Lottas kommentarsfält går det att utläsa flera olika aspekter och vinklar och jag tänkte lufta några av dem här:

Cath skriver så här:

Ukraina har inte en demokrati som går att jämföra med vad demokrati innebär för oss men det är vårt närområde. Den dagen detta krig är över så tror jag de flesta kommer att återvända. Många av dem är duktiga på språk, inte analfabeter och kommer troligen att kunna försörja sig själva om de blir kvar.
Nu kommer kvinnor och barn, förut kom män som påstod sig vara minderåriga.
Ja jag gör skillnad på folk och folk, för jag anser att det är skillnad på folk men inte på grund av att jag utifrån etnicitet tycker att nån är mindre värd men utifrån värderingar, religion och kultur. Där har vi skillnaden som visat sig svår att överbrygga.

laco skriver följande:

Många kulturer fungerar bra tillsammans. Andra kulturer kan inte integreras och det skapar problem. Vi vill inte ha problem, fientlighet och splittring i vårt land. Därför bör vi hitta andra lösningar för de kulturerna än att ta hit dem. Ordna för dem på någon plats där de är välkomna och där de har samstämmig kultur (religion ofta likställt med kultur), ofta i närområdet.

Någonting som Sofia svara så här på:

Behöver inte ”integreras”. Det som behövs är en ömsesidig respekt för varandras olikheter. Alla behöver och ska inte stöpas i samma form, men det är väldigt svenskt att vilja ha det så. Hur ska vi kunna lära oss om och av varandra om vi inte träffar människor från andra ”kulturer”?

Malin delar med sig av en kommentar innehållandes en teori jag tror är att slå huvudet på spiken för många:

Tror mycket beror på att det här är inget krig på grund av religion och att Ukraniare har samma mindset som vi Svenskar/europa och därför blir det mer ”personligt” för oss.
Detta är ju faktiskt ett krig som vi på riktigt är inblandade i och förmodligen kan vi räkna med att få en släng av Putins vrede inom en snar framtid.
Med risk för att bli hängd nu ( och vi har både från Senegal, Syrien, Kina och Chile i familjen/vänner som har flytt och som jag värnar om 100%) men måste man tycka om alla och hjälpa alla, blir man automatiskt rasist då?
Om vi vänder på det och vi svenskar skulle fly…. vilka länder skulle ställa upp och hjälpa oss?
Man kan vända och vrida på allt men behöver vi ha denna debatt också i allt annat elände.

Avslutningsvis skriver Åsa så här:

Det har blivit en fastslagen sanning att ”vi” gör så olika nu mot förut; med medierapportering, med engagemang, med att ”vi” tappar bort andra länders kaos nu, med hur skolbarn hanteras. Jag påstår att ni som säger så har fel. Jag påstår med en dåres envishet att ni kan kan väl inte ha glömt hur det var 2015 när det kom människor från Syrien, Afghanistan och många andra länder. Den stora skillnaden mot nu är den fullkomligt groteska metadebatten om bilden av kriget, bilden av rapportering, bilden av hur engagemanget framställs i sociala medier.
Alltmedan de privilegierade kvinnorna (?) i Europa är upptagna med denna diskussion på sidor som denna, spränger Putins barnsoldater kvinnor och barn sönder och samman i klusterbombningar från helvetet. Vi (Lotta och hennes kompisar samt vi andra) behöver sansa oss, lyfta blicken och bli bättre människor.