Sandra Beijer är tillbaka i stan och har haft sin första utekväll sedan hennes bebis började existera. 
Den verkar ha varit väldigt lyckad och inte en enda ”mom shameande” kommentar om det har jag sett. ??

---

Egoina tog familjen och drog till Norge där hon har hela, tjocka släkten. 
Sonen Henri blev bortskämd till tusen av uppmärksamhet och sambon F åt sin egen vikt i självplocksjordgubbar.

---

---

Isabella Löwengrip får betalt för att resa till och marknadsföra ett av Tuis hotell och tror att det är en recension hon skriver. 
Som tur är så finns det läsare som kan utbilda henne i vad hennes jobb är och faktiskt innebär.

---

---

 

Världens äldsta bloggare och Sveriges äldsta influencer – så omnämndes ofta Dagny Carlsson, vars blogg www.123minsida.se ständigt fick nya uppdateringar från Dagnys liv.
Enligt Åsa Blanck, regissören bakom Dagnydokumentären ”Livet börjar vid 100” så har Dagny gått bort, strax före sin 110 årsdag, någonting Kulturnyheterna/SVT var först att rapportera om.

I februari firade Dagny sin 110:e födelsedag i förtid med den sjungande trion ”The Hebbe Sisters” som har synts bland annat i Bingolotto och Allsång på Skansen. Enligt Dagnys blogg hade de kommit från Värmland till äldreboendet för att hedra Dagny med en show speciellt komponerad för henne.

Den senaste uppdateringen från Dagny kom den 16 mars. Då hade hon enligt bloggen precis fått sin fjärde covidspruta, någonting som ska ha gått helt problemfritt enligt vännen Elena Ström som hjälpt till med att skriva Dagnys inlägg sedan ett tag tillbaka.

– Det var inte så farligt – ska Dagny ha svarat, samtidigt som hon mumsade på en chokladglass.

I övrigt kan jag berätta att Dagny är i fin form, hon har fått en ny scarf som hon tyckte var lite för snobbig men kanske passar till den kommande Pubafton på äldreboendet. // Elena Ström

Åh, vad jag hoppas att Dagny hann använda sin nya scarf på i alla fall EN pubafton. ?

I ett tidigare inlägg tog jag upp Mrs Lindhs åsikt om hur man gör skillnad på flyktingar och flyktingar. ”Vimmelmamman” Lotta Gray är inne på samma spår och det pågår en febril aktivitet på hennes blogg.

Det jag pratar om är hur det pågår krig hela tiden med sönderskjutna barn, våldtagna kvinnor, städer utan mat, el eller vatten i åratal och då är det ingen jävel som engagera sig. Inte som nu.  Nu går man ur huse för att slå knut på sig själva och få tapperhetsmedalj. Jag tycker det är helt fantastisk och Ukraina SKA och BÖR få allt stöd de kan. Ingen klagar på att vi hjälper, viktigt att komma ihåg här!

Det som gör ont är att det inte är samma villkor för alla.  (Vi måste hålla isär äpplen och päron här). Jag klagar inte på att alla sluter upp. Jag klagar på att det inte görs oavsett. Vrid inte till det nu och tro att jag inte stöttar Ukraina till 100 %. // Lotta Gray

Vi står väl mer eller mindre inför ett fullbordat faktum, att det faktiskt är många som gör skillnad på folk och folk.
Borde det inte ligga i allas intresse att faktiskt diskutera saken?
Och då menar jag inte så mycket diskussionen ATT det händer, utan snarare VARFÖR.
Att konstatera någonting har väl aldrig varit särskilt produktivt?
Så varför händer det?
Från Lottas kommentarsfält går det att utläsa flera olika aspekter och vinklar och jag tänkte lufta några av dem här:

Cath skriver så här:

Ukraina har inte en demokrati som går att jämföra med vad demokrati innebär för oss men det är vårt närområde. Den dagen detta krig är över så tror jag de flesta kommer att återvända. Många av dem är duktiga på språk, inte analfabeter och kommer troligen att kunna försörja sig själva om de blir kvar.
Nu kommer kvinnor och barn, förut kom män som påstod sig vara minderåriga.
Ja jag gör skillnad på folk och folk, för jag anser att det är skillnad på folk men inte på grund av att jag utifrån etnicitet tycker att nån är mindre värd men utifrån värderingar, religion och kultur. Där har vi skillnaden som visat sig svår att överbrygga.

laco skriver följande:

Många kulturer fungerar bra tillsammans. Andra kulturer kan inte integreras och det skapar problem. Vi vill inte ha problem, fientlighet och splittring i vårt land. Därför bör vi hitta andra lösningar för de kulturerna än att ta hit dem. Ordna för dem på någon plats där de är välkomna och där de har samstämmig kultur (religion ofta likställt med kultur), ofta i närområdet.

Någonting som Sofia svara så här på:

Behöver inte ”integreras”. Det som behövs är en ömsesidig respekt för varandras olikheter. Alla behöver och ska inte stöpas i samma form, men det är väldigt svenskt att vilja ha det så. Hur ska vi kunna lära oss om och av varandra om vi inte träffar människor från andra ”kulturer”?

Malin delar med sig av en kommentar innehållandes en teori jag tror är att slå huvudet på spiken för många:

Tror mycket beror på att det här är inget krig på grund av religion och att Ukraniare har samma mindset som vi Svenskar/europa och därför blir det mer ”personligt” för oss.
Detta är ju faktiskt ett krig som vi på riktigt är inblandade i och förmodligen kan vi räkna med att få en släng av Putins vrede inom en snar framtid.
Med risk för att bli hängd nu ( och vi har både från Senegal, Syrien, Kina och Chile i familjen/vänner som har flytt och som jag värnar om 100%) men måste man tycka om alla och hjälpa alla, blir man automatiskt rasist då?
Om vi vänder på det och vi svenskar skulle fly…. vilka länder skulle ställa upp och hjälpa oss?
Man kan vända och vrida på allt men behöver vi ha denna debatt också i allt annat elände.

Avslutningsvis skriver Åsa så här:

Det har blivit en fastslagen sanning att ”vi” gör så olika nu mot förut; med medierapportering, med engagemang, med att ”vi” tappar bort andra länders kaos nu, med hur skolbarn hanteras. Jag påstår att ni som säger så har fel. Jag påstår med en dåres envishet att ni kan kan väl inte ha glömt hur det var 2015 när det kom människor från Syrien, Afghanistan och många andra länder. Den stora skillnaden mot nu är den fullkomligt groteska metadebatten om bilden av kriget, bilden av rapportering, bilden av hur engagemanget framställs i sociala medier.
Alltmedan de privilegierade kvinnorna (?) i Europa är upptagna med denna diskussion på sidor som denna, spränger Putins barnsoldater kvinnor och barn sönder och samman i klusterbombningar från helvetet. Vi (Lotta och hennes kompisar samt vi andra) behöver sansa oss, lyfta blicken och bli bättre människor.

 

 

Den här sidan heter trots allt Bloggbevakning och det var med bloggar, allting en gång började.
Innan Youtube, innan Instagram, innan Twitter, innan TikTok, innan Facebook och innan Snapchat så var det blogg.
Man var inte en influencer, man var en bloggare.
Man bloggbråkade med varandra för att få upp statistiken och många kommentarer var tecknet på ett ”bra” blogginlägg.
Jag tänkte därför ta tillfället i akt, att visa lite uppskattning till alla de influencers som faktiskt fortfarande bloggar, i en tid där många andra kastat in handduken eller långsamt låtit bloggen dö ut till förmån för andra plattformar.

Högst upp på den här listan så måste jag ju bara sätta Isabella Löwengrip.
Jag har aldrig upplevt att hon försökt fasa ut sin blogg, med ambitionen att ersätta den med andra sociala medier.
Hon bloggar och uppdaterar Instagram ganska simultant, utan att någon plattform blir lidande, så att Isabella i högsta grad fortfarande bör kallas för en bloggare, är helt klart.

Sandra Beijer lägger fortfarande massor av tid på sin blogg, vilket också är hennes mest populära plattform.
Hennes grupp på Facebook är också väldigt populär, men hon använder ju inte den som en till kanal att skapa content för utan den är mer för hennes följare att ”bonda” på.

Paula Rosas fortsatte blogga, även efter hennes man Hugo la ner sin, och tack vare det så få följarna fortfarande en bloggig inblick i Hugos liv, utöver det han själv publicerar på Instagram.

Gabriella Joss verkar heller inte ha något intresse av att byta ut bloggen mot mer Instagram och/eller Youtube. Frågan är väl snarare när hennes fästman ska skaffa en egen blogg att matcha den blivande frugans med?

Nu när Egoina gått in i en ny fas i livet – som mamma – så tror jag att hennes blogg kommer bli ännu bättre. Hon har väl alltid varit som störst, just som bloggare och det hoppas jag att hon kommer fortsätter vara.

Elsa Billgren är en influencer som jag heller aldrig tror kommer sluta blogga. Jag tror att hon helt enkelt behöver utrymmet som en blogg kan ge, för att hennes bilder och texter ska komma till sin rätt.
Jag tror aldrig hon skulle nöja sig med bara Instagram eller TikTok, och så länge som det inte dyker upp en plattform som mer kan ersätta bloggen så tror jag Elsa kommer fortsätta blogga, och detsamma gäller hennes parhäst Sofia Wood. 

Underbara Clara har jag också svårt att föreställa mig som någon som lägger ner sin blogg. Likt Elsa och Sofia så tror jag Clara behöver bloggformatet för att nå ut som allra bäst.

Ebba Von Sydow bloggar fortfarande, Englas Showroom lika så.
My Martens tuggar vidare i något repetitiva spår på sin blogg, men en uppdatering är ändå en uppdatering, eller hur.

Elaine Eksvärd la ner bloggandet men beslöt sig för att starta upp igen, och vad vore hon för en retoriker utan en blogg att kunna pennfajtas på? (Någon som minns hur man sökte brevvänner som ung? Någon att ”pennfightas” med.)

Systrarna Graaf bloggar fortfarande, men Magdalena mer frekvent än lillasyster Hannah.
Maggan får visserligen en del hjälp till och från av Monas Universum, som ibland kliver in och bossar i kommentarsfältet, och när hon inte gör det så skriver hon inlägg, även på sin egen blogg.

Michaela Forni har bloggat sedan 2004 och skriver fortfarande bra och genomarbetade texter till sina följare. Hon gav bort sin tidigare webbadress www.forni.se till det onlinemagasin hon startade i slutet av 2018 och bloggen återfinns nu istället på www.michaela.forni.se

Margaux Dietz bloggar fortfarande, men kanske inte riktigt lika mycket som när hon slog igenom. Nu delas hennes tid mellan blogg, Instagram, Youtube och Alexas snuskiga radioteater och let’s face it. Dygnet har bara 24 h. 🙂

Trettonbarnsmamman Mirka, elvabarnsmamman Madeleine och niobarnsmamman Carola bloggar också på, trots denna stora skara barn att försöka hålla vid liv.
Jag förstår inte hur de orkar, men kanske är det därför jag har husdjur istället för människobarn? 😉

Annica Englund slutade blogga ett tag men har sparkat liv i den igen där borta i Kanada.

Vilka har vi mer?
Åse på www.56kg.se 
Johanna Toftby
Matplatsen
House of Philia

Har jag glömt någon? Missat någon?
Någon som ni tycker passar in på den här listan?
Någon som INTE passar in på listan? 🙂