Visa det här inlägget på Instagram

Sedan gjorde jag något modigt. Jag uppdaterade mina badkläder – Och framför allt med bikinis! Att stå i provrum är inte kul men Theodora som äger Birger Jarls under är helt otrolig på att välja ut rätt plagg som får mig att känna mig fin. För ett år sedan hade jag inte kunnat titta på mig själv i spegeln men nu så kändes det helt okej (med lite posering, jag är bara en människa… Baby step!).

Jag blir friskförklarad nu i juli från min ätstörningsklinik. Ett åt och tre månader tog det med ett besök i veckan. Jag ska skriva om det mer framöver men det jag vill säga nu är att jag inte har samma självhat längre. Min kropp har lagt sig på en vikt där den vill vara naturligt när jag inte hetsäter eller svälter och jag har accepterat den vikten. Jag älskar den inte, men jag accepterar den. Det är okej.  // Isabella Löwengrip

Att vara eller inte vara bekväm i olika typer av plagg sitter i huvudet, snarare än i kroppen. Isabella Löwengrip visar upp badkläder på bloggen och Instagram – från en butik hon tidigare skrivit om när hon behövde hjälp att hitta rätt typ av bh.

Jag älskar den inte, men jag accepterar den. Det är okej. // Isabella

Kanske man inte behöver ääääääääldska sin kropp för att ha ”rätt mindset”? Kanske räcker det att acceptera den, eller tolerera den? Jag tror ingen går från att hata sin kropp, direkt över till att älska den och det är okej.
Små steg i rätt riktning.
Att acceptera att man än så länge bara accepterar sin kropp, och att det också är helt okej?

En av de bästa grejerna med dygnet var att Paul och jag sov i samma säng ha ha.. Det är nämligen så att jag min säng hemma från Carpe Diem är 2,10 bred och supermjuk. Alltså det mjukaste som går. Och jag älskar det! Paul får dock så ont i ryggen av den så nu har han tagit en av barnens madrasser (de har en extra madrass för kompisar) och ligger på den istället bredvid på golvet. Hur deppigt är inte det? Det går säkert att lösa men vi har bara inte orkat ta tag i det. Den är extra stor och dyr så det känns lite krångligt. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip skriver i ett inlägg om hur mysigt det var att bo på hotell eftersom hon och Paul då sov i samma säng.
Hemma har hon en supermjuk säng som Paul får ont i ryggen av, så istället sover han på golvet på en extramadrass.
Jag är till 100% Team Paul. Jag vill också ha den hårdaste madrassen som går att hitta och sover jag på typ en brits eller liknande så sover jag som bäst. Att campa med liggunderlag är en annan favorit.
Jag hade avlidit om vi haft en mjuk säng hemma, utan individuell anpassning, men som är så köpte vi en 180 cm säng förra gången, där vi fick välja vår egen 90-säng med en gemensam  bäddmadrass ovanpå.
Utan det så hade jag också sovit på golvet.

”Go hard or go home”.

Och det här med att vilja blir stor i världen; Jag tänkte stort. Jag hade fått utmärkelser år efter år, folk hejade på mig. Media skrev om mig positivt hela tiden om hur bra allt gick. Jag tjänade pengar på att bränna pengar. Det blev en galen spiral. Nu i efterhand så tycker jag inte att det var så konstigt av en 28 årig entreprenör att tänka så.

Jag är nog bara en glad entreprenör med mycket energi. Kan det inte få räcka? // Isabella Löwengrip

Isabella menar att hon nog inte har några diagnoser alls, när allt kommer omkring.
Inte AHDH, inte Aspbergers och inte bipolär sjukdom, utan hon är bara en glad entreprenör med mycket energi.
Jag trodde att allt negativt som hänt henne var på grund av hennes obehandlade diagnoser, inte tvärt om. Kallade hon inte sin ADHD för en superkraft vid ett tillfälle?
Om det är så att hon inte har några diagnoser så hoppas jag att hon får adekvat hjälp för att bekräfta det, och skulle det visa sig att hon faktiskt har en diagnos så hoppas jag att hon får den ordentligt utredd.
Ingen vill väl få diagnoser slängda på en, från vad man upplever är en på tok för kort utvärdering?

Ni som har diagnoser, hur gick era utredningar till? 

Igår efter att jag hade bloggat om min inre harmoni så ville jag fortsätta i samma anda resten av kvällen så jag bestämde mig för att baka en äppelkaka. Jag kan räkna gångerna som jag har gjort en paj i mitt liv men detta recept var en äppelkaka så det var helt nytt. Vid åtta på kvällen så fick jag feeling, jag stod där stolt och grejade och kände mig som världens husmor. Sally skulle nämligen ha picknick idag med klassen så det kändes passande. // Isabella Löwengrip

Förvirringen verkar ha varit total hemma i Isabella Löwengrips kök.
Hon har ju – för vad jag tror är första gången i sitt liv – börjat laga mat och baka, och bara det tycker jag är imponerande, men det är ju inte alltid det går som planerat.
Hon glömde nämligen att ha i äpplena i sin äppelkaka, som vackert fick anta skepnaden av en sockerkaka istället.
Men hej, är det gott så är det gott, eller hur?

Jag glömde helt att stoppa ner ÄPPLEN. Jag insåg att jag använde ett halvt äpple när det egentligen skulle ha varit fyra. Jag måste ha tänkt på något annat. Hur kan man glömma äpplen när det är en äppelkaka?

Det blev kanske inte som planerat, men inte heller så illa som Rachel Greens trifle.
Det mesta går att rädda upp med vaniljsås, men tyvärr inte den.
I kommentarsfältet är det en läsare som delar med sig av sin egen erfarenhet av en liknande händelse, och den är så grov att jag nästan inte tror att den är sann.
Men det är den förmodligen. Our brains work in mysterious ways, särskilt om man blivit diagnostiserad med utmattning.
Då kan det bli lite hur som helst, och det vet jag av egen erfarenhet. 🙂