Isabella Löwengrip lämnade sitt samarbetshotell i Engelberg till förmån för det mindre och mer exklusiva hotellet Crans Montana.
För att ta sig dit var man tvungen att åka tåg, sittandes i sin bil – lite som bilbanan med rälsburna bilar på Skansen – och verkar inte vara någonting för den som lider av att för mycket klaustrofobi.

På väg till Crans Montana var vi tvungna att åka ett tåg som man ställde bilen på. Jag tycker att det är jobbigt men trånga utrymmen så det var riktigt tufft när tåget åkte igenom ett berg i tio minuter. Det blev kolsvart. Och rätt som det är stannar tåget och står still i fem minuter. Jag fick andas i en fyrkant för att stå ut. // Isabella Löwengrip

Hotellet verkar inte ha mer än 16 rum, vilket gör att personalen kanske har tid att göra det där lilla extra för gästerna.
Isabella fick bland annat ett personligt omslag på sin hotelltidning.
Stackars Paul, han fick inget omslag. 🙁
Någon liten fågel måste viskat i deras öra att Isabella är en influencer och att ett ”eget” omslag skulle bli bra ”content” för henne aka bra reklam för hotellet?
Men igen…stackars Paul, med bruten axel och allt.

Isabella Löwengrip gör reklam för ett femstjärnigt hotell i schweiziska Engelberg.
Rummen kostar från runt 7 700 kr/natt upp till 29 500 kr/natt och jag undrar mest hur gynnsamt den här typen av reklam är för det betalande företaget.
Hur många av Isabellas läsare kommer åka till Engelberg och bo på lyxhotell pga hennes inlägg?
Vad kan hotellet få tillbaka för dessa reklaminlägg? Kommer reklamen ens betala sig och gå jämnt upp?
Jag är mycket tveksam…

Vad tror ni?
Jag funderar över vilka andra sådana här reklamer som influencers gjort, enbart för sitt eget höga nöjes skull snarare än att det kommer passa målgruppen.
Högst upp på den listan ligger väl lyxresorna till Dubai. Hur många influencer-följare tror ni köpt liknande resor? Jag skulle säga max EN, om ens någon.

Isabella Löwengrip skriver ett inlägg där hon berättar om saknaden efter barnen, men också hur hon tipsat dem om att lukta på sin nya lillasysters huvud för att känna bebisdoften. 
Att hon är glad över att de äntligen ska få träffa henne, eftersom de varit så peppade och längtat efter henne.
Det är nog inte det lättaste alla gånger, när barnen längtar till ett syskon, i ett liv, man som förälder inte har någon del i.

Med det i åtanke undrar jag varför Isabella släpper igenom en kommentar som den här. Alla kommentarer måste godkännas manuellt innan de syns på hennes blogg, så hon har alltså gjort det, OCH även svarat på den.
Varför? ??‍♀️

Det är barnen och Paul som lyser upp vardagen men sedan känns liksom inget lustfyllt. Så har det känts sen vi fick stanna hemma i karantänen. Jag är liksom inte peppad på något. Och har inte riktigt något att se fram emot heller. Mitt kloka jag undrar vad jag håller på med för jag var ju ett väldigt bra liv medan andra sidan av mig känner mig lost.
Jag har ingen plan för i år och jag vill inte bara att året ska rulla på utan att jag fick något gjort.
[…]

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att plugga eller vara anställd. Jag trivs med att vara en företagare och kan inte se mig själv som något annat. // Isabella Löwengrip

När man läser det här inlägget av Isabella Löwengrip tror jag man måste ha i bakhuvudet att hon förmodligen skrivit det, samtidigt som hon fortfarande är påverkad sin PMS.
Annars blir intrycket rejält världsfrånvänt, som att hon först NU insett att vi befunnit oss i en pandemi under de senaste två åren.
Det som hon beskriver i sitt inlägg är så som jag tror de allra flesta av oss känt och/eller fortfarande känner.
Jag var tvungen att se efter i min telefon om Selma fyller tre eller fyra år i år, för de senaste två åren har bara blivit som en gröt av ingenting, pga att jag inte gjort någonting annat än bara försökt härda och vänta ut pandemin och dess restriktioner.
De senaste två åren HAR bara rullat på och försvunnit för de allra flesta av oss, och det är ingenting vi VALT, utan någonting vi gjort solidariskt för att försöka kväsa coronapandemin.
Av det Isabella delat på sina sociala medier så framstår det som att hon levt på precis som vanligt, med resor och allt vad det innebär.
När hon nu fick ställa in EN (!) sak som hon hade planerat att göra, pga att hon testade positivt på sitt PCR-test – nämligen att återigen åka till Schweiz för att åka skidor – så känns ingenting längre lustfyllt för henne.

Hand upp alla som tycker att de senaste två åren varit fyllda av lustfyllda och peppande saker?
Det som Isabella skriver om nu, är det som de allra flesta av oss känt varje dag under två års tid.
Isabella gnäller över att hennes skidresa blev inställd och att hon var tvungen att stanna hemma i huset, samt undvika att träffa andra människor än sin sambo under några dagar.
Hon blev inte ens SJUK av viruset, och ändå har hon mage att beklaga sig över en inställd skidresa!?

Jag tror definitivt att Isabellas kloka jag behöver ta sig ett allvarlig snack med henne.
Kanske om hennes inställning och brist på solidaritet till sina medmänniskor, och om det inte fungerar så kanske ett snack om hur oskön hon låter i sitt inlägg och att hon kanske ska ligga lite lågt med provocerande uttalanden som dessa?

---