Visa det här inlägget på Instagram

Vi har diskuterat det tidigare, fenomenet maskerad och/eller temafest, där gästerna lydigt förväntas följa instruktionerna i sin inbjudan.
Vissa av er avskyr det här, lika passionerat som vissa andra av er älskar det.
Jag ÄLSKAR det!
Visst blir man aldrig för gammal för att bjuda in till maskeradfest?

Isabella Löwengrip och Paul spenderade kvällen på en 80-talsfest, där Isabella absolut passar temat men samtidigt får se sig slagen av Paul, i full mundering.
Guldkavaj, peruk ( som även inbjuder till att klä ut sig till Tina Turner, minus black face då) och bandana, med kavajens uppvikta ärmar som pricken över i’et.

I love it.

Och på tal om just Tina Turner och peruker :

Visa det här inlägget på Instagram

I slutet av augusti publicerade Let’s Dance-domaren Ann Wilson, den här videon, där hon är utklädd till Tina Turner med en matchande Ike Turner i bakgrunden.
En av följarna kommenterar att hen har svårt att se det roliga i videon, i och med den tydliga kopplingen till nidbilden ”black face”.
En annan av Anns följare försvarar tilltagen med att – hur ska man kunna klä ut sig till Ike och Tina Turner om man inte får använda brunkräm?
Jag tänker att svaret på den frågan är att man som ljushyad, inte ska klä ut sig till någonting där man behöver sminka sig till en mörkare hudfärg, just av den anledningen?

Har vederbörande levt under en sten? 
Anns och hennes väns kostymer kan mycket väl vara ett uttryck för total tanklöshet, men att sitta och AKTIVT försvara att någon varit och snuddat vid ”black face” på det här ignoranta viset..?

Paul och jag åker till Idre på måndag och ska åka längdskidor. Jag har aldrig gjort det innan så det blir spännande.
Idre fjäll har sparat snö från förra säsongen vilket är lite häftigt. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip berättar på sin blogg att hon och pojkvännen ska åka till Idre för att åka längdskidor.
Det blir första gången för henne och hon beskriver hur man sparat snö från förra säsongen, någonting hon tycker låter häftigt.
Under inlägget så får hon kommentarer om ifall hon tänkt på hur det går till när snön sparas. Att allt mer eller mindre går att göra, men att det kan ha en stor påverkan på klimatet.
Att Isabellas livsstil kan bidra till att hennes barnbarn inte kommer att uppleva snö i exempelvis Idre.

Eftersom jag ÄLSKAR skidåkning, men endast som åskådare, så känner jag givetvis till att det finns skidtunnlar – som den här i Torsby – där man kan åka längdskidor året om, men det här med att spara snö har jag aldrig riktigt funderat över.
Hur vanligt är det och hur stor påverkan har det egentligen på klimatet?

Idre är den skidanläggning i Sverige som sparar absolut mest snö.
De brukar spara snö på upp till 250.000 kubikmeter, medan andra anläggningar kanske sparar 5.000 -15.000 kubikmeter, mest för att kunna skapa skidspår.
Konstsnö är enklare att spara än natursnö, då den är mer kompakt och inte lika lätt smälter.
Så hur förvarar man då den sparade snön? Inte i stora frysrum som jag trodde, utan i högar utomhus som man sedan täcker med antingen duk eller någon sorts bark, träflis eller sågspån, säger Erik Melin Söderström, ledare för projektet Snörik på organisationen Peak Innovation i den här artikeln i Dagens Nyheter.

Så hur ser snöskapandet och sparandet ut ur en ren klimatsynpunkt?
Att tillverka konstsnö kräver energi, och energiåtgång är någonting som i sin tur kan påverka klimatet negativt.
Att skapa snösäsonger kan alltså i förlängningen bidra till att minska snösäsonger, enligt DNs artikel.

Är det då försvarbart att hålla igång skidanläggningar till varje pris, när det i sig kan ha en klimatpåverkan?
Svaret på den frågan varierar nog rätt rejält, beroende på vem den ställs till.
Så här svarar Erik Melin Söderström avslutningsvis i DNs artikel:

Frågan är vettig och svaret är att det beror på. Historiskt gick det att åka skidor på till exempel Hallandsåsen, men det har ändrats på grund av klimatförändring. Då är frågan; ska vi försöka att med klimatanpassningsåtgärder vidmakthålla kulturella vanor som skidåkning? Kan man leverera skidåkning utan klimatpåverkan så kan det vara försvarbart, i så fall är det en fråga om vad vi bör använda vår eventuellt begränsade mängd energi till, men det är egentligen en fråga som ska avgöras högre upp – i politiken. Men det är också en marknadsfråga, vill folk betala för att åka skidor så kan man skapa förutsättningarna.

Blev ni något klokare?
För egen del så är jag gärna utan snö, årets alla dagar förutom julafton. Och när det tävlas i längdåkning och skidskytte.
Jag hatar när det är kallt och jag hatar när det är halt, och således hatar jag även att åka skridskor, men det får vi avhandla i ett annat inlägg.

Så…
Borde Isabella ha åkt tåg till Köpenhamn, i stället för flyg för att dra sitt klimatstrå till stacken eller ska vi bara morra lite på henne och hävda att hon säkert är orsaken till minst 600 av alla Idres sparade snökubikmetrar?

Ps. Det snöade hos oss igår. Jag kände mig kränkt.

Igår var Isabella Löwengrip och Paul på en välgörenhetsmiddag med auktion för Project Playgrounds räkning.
Hon budade hem en resa till Höga Kusten nästa sommar. Det ingick hotellnätter, vandring, fiske och kanottur och de planerar att ta med sig barnen dit.

Det fick mig att tänka på den där auktionen som Isabella (och en bordsdate?) ropade hem under en liknande välgörenhetsmiddag i London. 
Den gången hette tillställningen ”The Animal Ball” och arrangerades av Prins Charles och Camilla.
Auktionen som ropades hem var för en 9 dagar lång resa till Svalbard med båt, för att (förhoppningsvis) få se isbjörnar.
I sin bok erkänner hon att hon var berusad när hon la det vinnande budet på en kvarts miljon kronor.
Kan hon ha gjort en ”Joey Tribbiani och The Mr Beaumont” och erbjudit personen med det näst högsta budet att köpa resan av henne om hon står för mellanskillnaden?
Kan resan ha blivit inställd pga Covid-19?

När Isabella budade hem isbjörnsresan så kunde jag knappt tänka mig någonting värre än att åka båt (sjösjuka) till riktigt nordliga breddgrader (avskyr att frysa) för att eventuellt få se en isbjörn.
Jag skriver ”eventuellt” eftersom man aldrig kan ge garantier vad gäller vilda djur.
Jag tror heller inte att man får använda ett levande bete för att locka fram bamsingarna, så där som man gör i Jurassic Park, med en get, för att locka fram T-rexen, så det får bli ett ”eventuellt” där. 🙂

Visa det här inlägget på Instagram

Sedan jag började följa Cecilia Blomdahl så har jag dock ändrat inställning helt.
Tack vare hennes Instagramkonto och Youtubekanal så skulle jag GÄRNA vilja besöka Svalbard, någonting jag ALDRIG såg mig själv yttra. Någonsin.
En bättre marknadsförare för Svalbard går ju knappast att hitta, eller hur?
Jag hoppas att ”Visit Norway” – som har hand om Svalbards turism – inser detta och utrustar henne med både rabattkoder och adlinks.

Visa det här inlägget på Instagram

Göteborgspostens Caroline Hainer är den första journalisten att närma sig Isabella Löwengrips bok och nya “persona” med ett kritiskt öga och som faktiskt vågar säga att hon inte är helt övertygad om att Isabellas uppsåt är ärligt och att hon inte har en agenda med sin bok.
Av alla intervjuer och recensioner jag läst de senaste dagarna så är det här den enda som inte är en kaskadspya av styrkekramar, offerkoftor, efterhandskonstruktioner och svalda lögner.
Är journalister så lättduperade eller handlar det om att man inte riktigt orkar sätta sig in i materialet på det sätt man behöver göra för att överhuvudtaget kunna ifrågasätta kvinnan med det strategiska excelarket och dynamisk sanning?
Jag var först med att avslöja Isabellas falska statistik, redan i april 2018, någonting som Expressen sedan publicerade om 2019 under egen flagg men utan hänvisning, trots att tidningen till och med skrev en artikel om mitt avslöjande.

Trots att allt ligger på bordet, hon har blivit avslöjad TVÅ gånger, blivit exponerad och tagen med brallorna nere så försöker hon fortfarande få det till att hon räknade fel. Ett misstag.
Att hon slog ihop alla sina plattformar, och försöker använda Bloggportalen som referens, trots att det stått på sidan sedan start, att de mäter unikt ip-nummer varje timme, istället för per vecka.
Som bevis på att Isabella visste exakt vad hon gjorde när hon planterade dessa siffror i media är inte det här inlägget, där hon basunerar ut att hon minsann har 1.5 miljoner unika besökare på bloggen per vecka OCH 400 000 följare på Instagram. Här har ingenting slagits ihop, trots att det är så hon förklarat sina höga siffror.

Det som gör att jag VET att Isabella mycket väl kände till sina faktiska siffror är eftersom hennes dåvarande bloggportal – United Influencers – kontinuerligt skickade Isabellas statistik till henne, vecka för vecka.
Saknar journalister de grundläggande kunskaperna som krävs för att kunna ifrågasätta Isabella eller i alla för att ställa en rimlig motfråga?
Tror de på allvar att Isabella inte känner till skillnaden mellan unika besökare och sidvisningar?
Isabella, som startat en egen bloggportal?
Isabella, som gav United Influencers sin faktiska statistik när arvodet skulle förhandlas fram inför bloggflytten, och som sedan skickade Isabellas korrekta siffror till henne, flera gånger i månaden?

Helt ärligt så förväntade jag mig ingenting annat från Isabella, vad gäller innehållet den här boken.
Eller jo, jag hade nog faktiskt lite högre förhoppningar på hennes medförfattare Rebecka Edgren Aldén, precis som Caroline Hainer skriver i sin text.
Det mesta av av bokens innehåll har antingen redan avhandlats på Isabellas blogg, eller står i skarp kontrast till något som Isabella sagt eller publicerat på sina sociala medier.
Jag minns att när jag hade runt 20 sidor kvar att läsa så tänkte jag att: “Var detta allt?”
Boken har absolut en röd tråd, men det är inte den röda tråd som man kanske hade hoppats på med tanke på hur den här nya, ärliga, sårbara och sanningssägande Isabellan presenterats.
Det är snarare så att den röda tråden i boken, är den röda tråd som blev kvar efter att Isabella Löwengrip stickat sig norra Europas största offerkofta.
Ingenting av allt som skett är Isabellas fel, utan hon är enbart ett offer för omständigheterna. Det är föräldrarnas fel, det är läkarnas fel, det är livvaktens fel och det är den Head of Google Analytics fel som inte lärde henne hur man ser sina korrekta siffror, utan bara de falska.

Det finns så mycket att säga om innehållet i här boken, men jag tror ingen är riktigt upplagd för att läsa en lista av lögner, lika lång som Pinocchios näsa, för det hade inte varit några problem att få ihop.
Det finns tre saker i den här boken som är ren och skär lögn.
Inga missförstånd eller förväxlingar, utan rena lögner.

1. Lögnerna om hennes statistik.
Jag tror knappast jag behöver elaborera närmare vad gäller det.

2. På sidan 270 i sin bok skriver Isabella följande:
“Jag hann bli intervjuad av The Australian och gick på ett cocktailparty arrangerat av Golden Globe, samt hamnade på omslaget av tidningen The Hollywood Reporters Cannes edition”
Samt hamnade på omslaget till tidningen The Hollywood Reporters Cannes edition?
Verkligen?
Omslaget på tidningen var en reklamplats för vilket företag som helst att köpa in sig på, vilket Isabella gjorde.
Hon hamnade inte på något omslag, hon köpte en annons för Löwengrip med en bild på sig själv.
Nummer 5, som Isabella köpt reklam i – har först två annonser där en är för Löwengrip, och sedan kommer tidningens faktiska omslag.
Jag antar att den sanningen inte riktigt passar för “världens mäktigaste kvinna in the making”.
Om hon nu skyller alla sina märkliga ageranden på en omedicinerad bipolär sjukdom, varför kan hon då inte bara sluta ljuga om saker hon gjorde under dessa skov då?
Kan hon ens sluta ljuga?
Den dag när jag inte längre kan identifiera stora som små lögner från Isabella, då kan jag börja överväga att tro på henne, men den dagen känns fortfarande väldigt långt borta.

3. I sin bok utmålar Isabella en anställd på ett väldigt negativt och snudd på obehagligt vis.
Hon beskriver hur han har problem med gränsdragningar och att han såg till att Isabella blev fullständigt beroende av honom.
Återigen är hon ett viljelöst offer, som det bara, bara är synd om.
Jag förstår att hon utelämnade den del av historien där de båda har en helt annan typ av “privat” relation, för det passar väldigt dåligt in i Isabellas hjälplösa narrativ.

För det är fortfarande ett narrativ. Ett narrativ som Isabella så väldigt gärna vill svänga fram och tillbaka likt ett litet trollspö.
Allt för att passa hennes agenda och för att skapa den sanning som för tillfället gynnar henne allra bäst.

Simsalabim.

Det här är min åsikt vad gäller Isabellas bok, men framför allt så är det mina reflektioner efter att ha läst mängder av intervjuer med Isabella om den här boken.
Det finns mycket kvar att säga, men den tiden är inte nu.