Förlåt, men det här så SÅ pinsamt för alla inblandade.
Ska det krävas att en utomstående aktör med kunskap om Isabellas statistik granskar en text om henne för att inte hennes lögner ska publiceras som sanning?
HÄR är mitt första inlägg som fick Framgångsakademin att ändra hennes följarantal från 1 500 000 till ”hundratusentals”.
Är inte det en ganska stor skillnad mellan de båda?
PINSAMT!
I början av året satt Isabella Löwengrip i Nyhetsmorgons soffa och flockade om hur hon ”räknat fel” och inte ”förstått att man inte ska slå ihop alla sina siffror”, trots att hon arbetat med sociala medier så länge de funnits.
Linda Hörnfeldt förklarar så bra i den här videon varför det är så vidrigt av Isabella att inte bara ljuga och inte erkänna att hon ljög, utan hon bara, helt skamlöst, fortsätter ljuga.
Hela tiden nya lögner…
Så här presenteras nämligen Isabella Löwengrip av Alexander Pärleros Frmgångsakademin i ett inlägg som kom upp bara häromdagen.
Nu har hon tydligen 1.5 miljoner följare världen över igen, så jag antar att den där felräkningen mest bara var ett spel för galleriet då det var direktsänd tv och ingenstans att ta vägen?
Alltså, detta är så pinsamt men säger en hel del om hur seriösa den här Framgångsakademin vill framstå som.
Influencer-Sveriges största bluff blev avslöjad med brallorna nere och hela jäkla armen i syltburken och de vill likväl, både förknippas med henne, men också upplåta sin plattform till henne att sprida sina lögner på?
Jag vet inte vad som är mest pinsamt faktiskt…
Isabellas fortsatta lögner, eller Alexander Pärleros och Framgångsakademins ”fan-girlande” av henne?
Hugget som stucket skulle jag säga..hugget som stucket…
Vi åt långfrukost och sedan var det dags att lämna Sally på kalas.
Men vet ni vad det knäppa var?
Kalaset var i Odds och min gamla villa! Vad är oddsen. Det kändes så konstigt att komma dit, stå vid uppfarten, se leksakshuset på tomten, stå i hallen som vi byggde om. Det är fina minnen därifrån men det är också minnen av en skilsmässa och en stalker som aldrig gav sig.
Hur som helst, livet går i cirklar verkligen. // Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip beskriver känslan av att vara tillbaka i det hus som hon köpte och delade med Odd innan de gick skilda vägar.
Hur hon har fina minnen därifrån, men även några lite mindre fina eftersom det var i det här huset som skilsmässan ägde rum och hur hon sedan drabbades av en enträgen stalker som aldrig ville ge sig och lämna henne ifred.
I kommentarsfältet så frågar läsaren Ann om vad som egentligen hände med stalker, om han blev dömd, varför läsaren Gb svarar att Isabellas utsago om stalker så klart var ljug, eftersom alla stalkers nu har försvunnit.
Nog för att jag är den första att se skeptiskt på utsagor som kommer från Isabella, men med tanke på all den bevisning och även fällande domar som omgärdar hennes stalkers så känns det ju ganska meningslöst och rent av dumt att påstå att hon ljuger om dem.
Hur det ligger till nu med stalkers och så vidare vet jag inte, men det skulle ju fortfarande kunna finnas en och annan småbesatt människa där ute med en hang up på Isabella, men att hon slutat skriva om dem och inte ger dem mer utrymme på bloggen på inrådan av någon kunnig människa?
Hösten 2018 publicerade Isabella bilder på den man som gång på gång antingen dök upp hemma hos Isabella, alternativt rörde sig i henne omedelbara omgivning, och i början av 2019 åtalades en man från Kongo för bland annat ofredande i Stockholms tingsrätt efter att ha bombarderat Isabella med meddelanden och även rest till Sverige för att träffa henne. Mannen hade fått för sig att de båda hade en relation, och tolkade allting som Isabella publicerade på sociala medier, som personliga meddelanden till just honom.
Så nej, att Isabella Löwengrip haft stalkers är nog ställt utom varje rimligt tvivel skulle jag säga…
Förhoppningsvis slipper hon dem i framtiden…
Tydligen kallar Isabella Löwengrip sin kommande bok för en ”autofiktiv roman” och epitetet ”självbiografi” verkar ha slopats helt.
Så otroligt praktiskt för henne att benämna den som det, eftersom hon då kan ljuga och skarva helt fritt för att få historien att passa hennes syften snarare än beskriva sanningen.
Det är nämligen innebörden av ordet ”autofiktion” – en litterär genre som blandar fakta och fiktion, i form av verk som utgör en självbiografi i form av en roman.
Så skulle någon ifrågasätta sanningshalten i Isabellas bok så kan hon bara hänvisa till att just den delen är fiktion för extra litterär krydda, till hennes annars så sanningsenliga bok.
Ett bra sätt att skydda sig mot förtalsanmälningar? Att vinka lite med fiktionsflaggan?
Jag tänker att det bästa kanske är att utgå från att allt i hela boken är en lögn och så får man jobba sig framåt för att se om man stöter på någonting som eventuellt skulle kunna stämma?
Vad tror ni om det?
Ska vi ta varsitt kapitel?