Jag kom ungefär halvvägs men stängde av när hon började prata om hur de ”räknade fel” på frågan om sina felaktiga siffror.
Det finns mängder med bevis som visar att Isabella, gång på gång, pratat om 1.5 miljoner unika besökare på bloggen och att hon bara fortsätter med lögnerna nu är obegripligt.
Kolla gärna klippet och diskutera här under, men jag har ingenting nytt att komma med förutom att Isabella är och förblir en lögnare.
God fortsättning och allt sånt.
Hans favoritpresent var ett schackspel och en tröja från Gant. Det har blivit väldigt populärt i hans klass så jag tänkte att han också kunde få en. Hur vidare jag ska ta ställning till märkeskläder får bli senare. // Isabella Löwengrip
Barn och märkeskläder – ett ämne som verkar väcka en hel del känslor.
Att klä en bebis i Fendi, Gucci och liknande är ju enbart för att en eller båda föräldrar vill och har ju ingenting med varken grupptryck från kompisar eller barnets smak och tycka att göra.
Jag tycker det är helt galet att köpa en overall från typ Fendi för 4 700 kr som ungen riskerar att växa ut innan vintern äntligen är över, men samtidigt så skulle jag lägga hur mycket pengar som helst på mina små pälsklingar.
Där är den enda som riskerar att växa ut någonting alls THK som alltid lägger på sig några extra livräddande trivselkilon under de månader då han inte kan gå ut utan att frysa den tomma pungsäcken av sig.
Kanske borde jag köpa en liten Fendioverall till honom?
Anyways…
Hur tänker ni med barn och märkeskläder?
Att passa in och vara som alla andra är väl aldrig mer viktigt än just när man får i skolan? Jag kan inte tänka mig att det är unikt för de skolor jag själv eller mina kompisar gått på, utan jag tänker att det är hyfsat vanligt.
Hur är det för er med det där att balansera att uppmuntra barnen att gå sin egen väg, med att förstå det viktiga med att passa in och vara som alla andra?
Jag minns några stycken saker som var SÅÅÅÅÅ viktiga på, framför allt högstadiet.
1. Levisjeans. (Den röda lappen alltså. Oj, vad den var viktig!)
2. Nikeskor (Vita med blå Nikelogga, där plösen skulle vara hög. De heter Blazer low)
3. Adidasbyxor med tryckknappar
Jag gick på högstadiet mellan 1994-1996 (tror jag) och då var det detta som gällde.
Vad var de stora trenderna på skolan före och efter det? Och kom inte och påstå att det inte är så längre – jag säger bara ”Farsta glitter”… 😉
Tycker ni Isabella gör rätt som köper en viss typ av tröja till Gillis, enbart för att den är inne just nu i hans skolklass?
Vad är rätt och vad är fel?
Finns det ens ett svar på den frågan eller beror det helt på vem det är som tillfrågas? 🙂
Min shopping på nätet har ökat drastiskt under Corona-månaderna. Det känns som det är var och varannan dag jag beställer hem saker. Kläder till mig, vantar till barnen, en lampa etc. Det är ju roligt såklart men det beror nog mest på tristess som jag ska vara ärlig…// Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrips läsare provoceras en smula av att hon ligger hemma och väntar på att Zaras rea ska börja, samtidigt som hon erkänner att hennes nätshopping ökat markant under corona, mest på grund av tristess.
Vem kan inte identifiera sig med det? * hand upp* Någon?
Jag har med största säkerhet handlat mer på nätet, istället för att åka till butiker och det är ju såååå enkelt att ”klicka hem” (flunornas favorituttryck) någonting mer när man ändå är igång.
Det är ingenting jag är särskilt stolt över eller tänker försvara, men det har nog trots det ändå hänt.
What to do liksom..?
Jag blev väldigt nyfiken på en kommentar i Isabellas kommentarsfält och en läsares reaktion om innehållet i den.
Den här:
Hyra kläder till sina barn, barn som växer relativt fort?
Det är väl en jättebra idé, framförallt ur ett hållbarhetsperspektiv?
Varför är det äckligt och förtjänar ”kräkemojis”?
Vågar man anta att den här ”L” aldrig skulle få för sig att köpa ”second hand” heller?
Om ett företag erbjuder hela och rena kläder till uthyrning – vad är problemet?
Jag fattar inte?
Lite samma typ av människor som ALDRIG skulle få för sig att köpa en begagnad säng, men samtidigt gladeligen bor på hotell där de inte har en aning om vad gästerna före haft för kroppsvätskande aktiviteter för sig.
Logik?
Mina bästa tips om man blir hjärtekrossad är att gråta ut, skriva en lista på alla negativa sidor personen hade. Sätta den listan som bakgrund på telefonen och titta på den så fort ångesten kommer. Se till att du blir vallad av dina vänner, låt de styra vardagen och pyssla om dig. Lägg dig på någons soffa och ha sällskap. // Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip avslutar sitt stycke om hur man överlever en hjärtekross med att man ska lägga sig på någons soffa och ha sällskap, men jag tror hon missat den allra sista biten.
Jag tror att det egentligen ska stå någonting sådant här:
”Lägg dig på någons soffa och ha sällskap, men glöm för guds skull inte bort att sedan förnedra och förödmjuka samma människa – som lät dig läka ihop ditt krossade hjärta på deras soffa – genom att kränka dem inför hela svenska folket i statligt finansierad radio så fort du inte har något behov av dem längre.”
Det känns väl som en mer komplett bild av Isabellas hjärtläkande koncept, tycker ni inte?
Förstår du inte riktigt vad jag menar här så kan du läsa det här inlägget först och sedan det här.