Själva handlandet gick sådär. Henri blev gnällig och en tant var irriterad för att jag var i vägen och gav mig en sur kommentar. Men vet ni, jag blev inte obekväm eller kände mig till besvär. Jag och min vagn får lov att finnas! Såklart ska man försöka att inte vara i vägen, men ibland är man det och så är det. Bad om ursäkt till tanten och var jättetrevlig och då blev hon snäll. // Egoina

Egoina har träffat på en suris-tant i mataffären, som tyckte att hon och hennes barnvagn med sonen Henri i var i vägen. 
Istället för att bli sur tillbaka så var Egoina extra trevlig och bad om ursäkt till tanten, som då smälte som ett isberg i någon av alla Greta Thunbergs mardrömmar.

Ibland kan det vara direkt provocerande att vara extra trevligt mot någon som beter sig illa, och ibland fungerar det precis så som Egoina beskriver det.
Har ni någon taktik?
Snäll eller skäll? 🙂

Bebisen behöver ett namn och vi kan inte bestämma oss. Just nu har vi två kandidater och några bubblare det står mellan. Han heter ett nytt namn varje dag på test, men det känns aldrig 100. Tänk om det aldrig känns 100? Ljuger folk när de säger att de bara ”visste”? Det känns så tråkigt att vi inte bara vet. Att det inte är självklart. Är det det för alla andra? Eller bara väljer man något till slut? // Egoina

Kärt barn har många namn, sägs det.
Eller så har det inget namn alls, som i Egoinas fall.
Så sent som i måndags så var familjens nytillskott fortfarande namnlöst, och följarna fyllde kommentarsfältet med alla sina bästa förslag.

Här är några av dem:
Henri eller Henry
Morris
Lucas
Valter
Theo

På Instagram story får Egoina frågan om vilka namn de väljer mellan, vilket hon inte vill svara på.
De vill inte ha någons åsikt om eventuella namn innan de bestämt sig, och hon vill att det ska vara 100% deras beslut. Hon är redan så velig och lättpåverkad och att få meddelanden om att någons elaka lågstadielärare hette samma hjälper inte.

Så länge de inte väljer namnet Henri – med uttal ”anriii”- så har jag inga som helst synpunkter. ?

I alla fall. När bebisen äntligen blivit lugn kom det in frukost till oss. Har hört så mycket om denna bricka, men alltså den var ju hemsk? Okej, ska inte överdriva. Inte hemsk. Men att dessa mackor skulle vara så goda förstår jag inte. Det är ju toastbröd med pålägg? Orostat toastbröd dessutom. Inte ens ett värkarbete på över 30 timmar kunde rädda det. // Egoina

Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt Egoinas beskrivning av den efterlängtade frukostbrickan.
Av de beskrivningar jag tidigare hört och läst så framstår den här flaggprydda brickas innehåll som någonting värdigt, både en och två stjärnor i den röda Michelinguiden.
Egoina var SÅ besviken! OROSTAT ROSTBRÖD! Vilken styggelse.

När det var frukost andra dagen hade vi knäckt koden. Vi hade hittat en brödrost vid partnerkylen och kunde rosta de stackars toastmackorna och vi möblerade om så att vi kunde sitta bredvid varandra och streamade Nyhetsmorgon. // Egoina

Dagen efter pekade mungiporna lite mer upp mot taket.
De nyblivna föräldrarna hade nämligen lyckats leta reda på en brödrost, som dessa bleka skivor bröd fick sola i.
Slutet gott, allting gott. Alla verkar nöjda och glada.

Ni med erfarenhet av den här omtalade brickan…
Vad är er erfarenhet?
Jag vet bara att den soppa jag serverades efter min blindtarmsoperation var allt annat än minnesvärd.
Ingen flaggbricka med andra ord alltså..

Mmkaay. Slut på bebisinlägg för idag. Tror jag. 🙂