Elsa Billgren och hennes man Pontus är i full gång med att renovera sin nya lägenhet vid Mosebacke i Stockholm.
I ett samarbete med Marbodal är de i full gång med att skaffa sig ett kök som vid en första anblick riskerar att blandas ihop med Ellen Dixdotters kök i huset på Österlen.
Jämför de båda bilderna här nedan.
Allt från luckor, knoppar, bänkskiva och diskho till placeringen av detaljerna med skärbräda och blommor är snudd på identiska i de båda bilderna, och det är väl ingenting konstigt egentligen om det nu inte var så att Elsa faktiskt anlitats som inredare av TV4 till programmet ”Äntligen hemma”.
Då är det här kopierade köpen en smula mer anmärkningsvärt kan jag tycka…

En annan sak som definitivt är mer anmärkningsvärt än identiska skåpsluckor är Elsas något tvetydiga svar vad gäller samarbetet med Marbodal.
Överst i inlägget står det att inlägget är ett annonssamarbete med Marbodal, men lite längre ner i texten skriver Elsa att de ”självklart betalar för köket och bygget själva privat” någonting hon sedan upprepar i en kommentar.

Det är läsaren ”Lina” som slutligen är den som knyter ihop säcken i Elsas kommentarsfält med den lilla bit information som Elsa medvetet verkar ha undanhållit i alla sina svar.
Om det nu var så att Elsa och hennes man ”självklart betalar för köket och bygget själva privat” utan någon som helst parantes så hade det inte stått ”Annonssamarbete med Marbodal” högst upp i inlägget, vilket det gör.
Jag skulle gissa på att det här reklamutrymmet som Marbodal köpt på Elsas blogg kostat ungefär lika mycket som Elsa och Pontus betalat för sitt nya kök.
På så vis kan Elsa hävda att de ”självklart betalar för köket och bygget privat” vilket tekniskt sätt stämmer,  samtidigt som hon utelämnar den lilla detaljen att de med största sannolikhet får tillbaka pengarna de betalat för köket i form av ersättning för reklam, både på bloggen och Instagram.

Hur är detta att vara transparent? 
Jag skulle snarare säga att man går smått vilse bland alla rökridåer och diversionsmanövrar Elsa strösslat ut på sina plattformar för att kunna säga att de betalat själva.

Tack för tips!

Elsa Billgren kritiseras av vissa läsare för att hon är inne på soffa fyra på fyra år, något de inte tycker rimmar med det hållbarhetstänk Elsa blivit lite av en profil för.
Elsa själv svarar på kommentarerna och skriver att hon nu inte kommer köpa en begagnad soffa då deras förra var betydligt mer nedsutten än de först trodde, utan de kommer satsa på en ny kvalitetssoffa som kommer hålla länge.

Det kan ju vara lite av ett lotteri att handla möbler på second hand, ibland blir det bättre än man hade kunnat ana och ibland blir det lite av ett magplask. 
Jag kan förstå att fyra soffor på fyra år är ganska mycket, men borde man inte ta med i beräkningen vad som hänt med sofforna när de lämnar Elsas ägo.
Har de kastats på tippen eller har de sålts eller givits bort till någon annans hem?
Om Elsa tidigare köpt en begagnad soffa och samtidigt sålt eller donerat sin gamla så har ju sofforna egentligen bara roterat. Begagnade soffor som byter hem, mer än konsumtion, tänker jag.
Eller tänker jag helt fel?

Elsas gröna sammetsoffa är min absoluta favorit och hade jag sett inlägget där hon sålde den så skulle jag omedelbart lagt ett bud. SÅ fin, även fast jag egentligen inte gillar sammet. 🙂 Nu blev det en annan soffa till gästrummet, även den begagnad –  köpt på Blocket.  (pluspoäng till mig *blink blink*)

Hur tänker ni om möbler, hållbarhet och konsumtion? 

Tack för tips!

Den där när man sitter i godan ro och skrollar igenom bloggar och plötsligt ser någonting som får en att hajja till.
Någonting som sticker ut så pass mycket att man behöver dubbelkolla vilken blogg det är som man faktiskt är inne och läser på.
Tidigare idag skrev jag ett inlägg om hur potensmedlet Cialis verkar ha marknadsförts och sålts på Löwengrip Invests svenska sida – ett något otippat innehåll om du frågar mig, men inte lika otippat som det här. Vi får se om ni håller med mig…

Det är löning, fredag och jag är i Köpenhamn. Kan bli farligt hehe. Såg en klänning igår som har allt jag önskar, men den kostade 3000 danska och där sätter jag nog stopp. Att Acne-byxorna kostade så kan jag leva med, men klänningar har jag ju en miljard av. //Elsa Billgren

Byxor? BYXOR?
Nu har det alltså skett? Elsa Billgren har köpt ett par byxor, det första paret på 15 år och någonstans känner jag att det här är ett statement, så mycket större än bara ett klädesplagg där benen hålls åtskiljda i två tygrör istället för att samsas under en kjolen som vore den ett paraply på en regnig dag.

Vem är hon ens längre, den där Elsa?
Jag känner att grundfundamenten i det jag trodde mig veta om människorna jag skriver om inte känns alls lika solida längre, för om kan Elsa Billgren köpa byxor så finns det ingenting som säger att Therese Lindgren inte kommer beställa in en råbiff när hon går på lokal nästa gång.
Ingenting känns längre som FÖR osannolikt, så innan vi vet ordet av har kanske Bonnier/Tailsweep offentliggjort Isabella Löwengrips statistik på Ocast som utlovat?
Fast nä, det är fortfarande FÖR osannolikt.

Jag spår en Lindgrensk råbiff före en Löwengripsk statistiktransparens alla dagar i veckan.