Jag köpte två engångskameror som vi dokumenterade sommaren med. De låg och skvalpade längst ner i strandkorgen, följde med på middagar och utflykter ibland och när vi fick feeling knäpptes en bild. Det är något extra härligt med just engångskameror tycker jag för man gör sig sällan till framför en sån. Dessutom finns det bara få chanser och sen är den slut. Här kommer några ögonblick från sommaren, fina tycker jag. // Elsa Billgren

Engångskameran var någonting min generation köpte eftersom man inte hade råd med en faktiskt kamera, och det är så underhållande att detta nu ses som någonting unikt, retro och lite spännande. ”Man får ju liksom inte se hur bilderna ser ut förrän man framkallar dem.”
Nä…EXAKT! Det var det som sög balle med engångskameror!

Vad kommer härnäst?
Ska de börja skriva sina blogginlägg på skrivmaskin? Sen fota av pappret med en engångskamera för att slutligen publicera fotot på det maskinskrivna blogginlägget på sina digitala bloggar?
Mycket var bättre förr, men det här är knappast ett av exemplen.

Jag tänker på Sigge och Annas bröllop nästa helg. Det pirrar till i magen. Jag har ju en rosa klänning men har bestämt att jag ska ha en annan först i kyrkan. Är det rimligt som gäst att göra ett klädombyte? Nej verkligen inte såklart, men jag frågar ändå och nu är det bestämt. Jag tror det blir toppen. // Elsa Billgren

Elsa ger oss både frågan och svaret i sitt inlägg, vad gäller om man som gäst på ett bröllop kan göra ett klädbyte. Skobyte är väl mer en tradition än ett undantag, och att bruden eventuellt byter om till en mer lättdansad klänning men som gäst? 
Är det konstigt, eller ”orimligt” som Elsa själv kallar det?
Så länge man inte själv svidar om till en hjärtknipande tyllklänning i smäktande, gräddvita toner med en liten tiara på toppen så är det väl ingen ”big deal”?  Man kan ju lika gärna ha råkat spilla någonting på sin första klänning, vilken kanske är varför man i så fall vill byta till en ”back up-outfit”?

På tal om föräldraskap och hur olika familjer gör blev det en liten diskussion i kommentarsfältet igår om vårt ickeresande med barn utomlands. Jag förstår att sånt som känns helt självklart för vissa inte alls är rimligt för andra och jag tror man gör mycket av det som man själv växte upp med. För oss är det den absoluta lyxen för vår familj att få vara nio veckor tillsammans på Gotland på somrarna och åker vi någon annanstans så är det tex till Åre eller andra vänners sommarställen. Att åka utomlands själva bara vi tre gjorde vi en del när Lynn var mindre men ingen av oss tycker att det är särskilt kul att hänga vid ett poolområde så den typen av semester lockar inte. Däremot längtar jag efter tiden när Lynn vill följa med till gamla franska städer eller London och strosa runt i skivbutiker, äta croissanter och umgås med oss bara vi tre. // Elsa Billgren

Elsa Billgren har skrivit på sin blogg att hon och maken inte tar med sonen Lynn när de åker utomland eftersom han är för liten för att uppskatta sakerna de vill göra. Hon skriver även att vissa av dessa resor är menade som kvalitetstid för de båda föräldrarna.
Elsa beskriver små övernattningar i exempelvis Köpenhamn, som tillfällen för dem att få egentid och romantik så att relation varar riktigt länge.
Om ingen tycker att det är kul med det som räknas som sedvanliga familjesemestrar så är det väl inga konstigheter? Familjen spenderar trots allt ganska så många veckor i huset på Gotland, så brist på kvalitetstid verkar det således inte finnas.

Vad tycker i om det här?
Jag tycker resonemanget känns fullt rimligt.

Bilden är från 2014 men dök upp när jag sökte bilder i databasen, och jag tyckte den var lite gullig så jag valde den. 🙂