Jag är full av blandade känslor. För nu tänker jag säga hej då. I alla fall här på bloggen. Allt har sin tid. Allt har sitt slut.

Efter 14 år känner jag att jag är klar. Jag tror att jag är lite av en trygghetsmänniska och väldigt rutinfast så trots att jag, till största delen av dessa 14 år, verkligen tyckt om att skriva så blev det nog till sist mer en vana.

Jag har blivit van och trygg av att kunna gå in här och skriva av mig. Ibland när det skrivits felaktiga saker i tidningarna har det varit skönt att kunna bemöta det. Skydda sig från felaktigt skvaller. Andra gånger bara för att lätta mitt hjärta. Jag har tyckt om att höra från dig, hur du mår, dina tankar och om ditt liv. Vi har varit många som delat med oss, peppat varandra och stöttat. Jag vet att det är flera här inne som faktiskt fått enorm hjälp i tuffa stunder av mig och sina vänner här. Och tillsammans skapade vi en ganska unik plats online utan medvetna provokationer och överdrivet bråk i kommentarsfältet. Vissa av er har varit med från början. Marita, Sofia, Marika, Malin, Snigeln, Magdalena, Anna och många många fler… jag och ni vet vilka ni är  // Hannah Graaf

Först läste jag Hannah Graafs farvälinlägg på bloggen, där hon berättar att hon nu slutar blogga.
Hennes inlägg är långt, men väl värt en genomläsning.
Det är verkligen en resa från bloggfenomenets födelse och fram till idag.

Att jag sedan hamnade inne hos Elsa Billgren var en ren slump.
När jag läste det här inlägget så insåg jag att jag borde skriva ett blogginlägg om dessa båda inlägg då även Elsas inlägg handlar om just bloggen, och om människorna som läser det som skrivs.

Men igår trillade jag över ett gammalt mail med länken dit och insåg att ni är riktigt många här nu. Det är ju för fint. Att ha en egen plats på internet där vi kan prata om vad vi känner för tillsammans. Som ett alldeles eget magasin, en klubb, en berättelse som puttrar på i tretton och ett halvt år. Ibland kan jag sakna hur kort och enkelt man kunde blogga förr i tiden och det ansågs vara innehåll. Nu finns det så många olika kanaler att existera i, men jag har alltid trivts med bloggen. Dagen det blir tråkigt slutar jag. Det har aldrig fallit mig in att starta en tiktok, bli youtuber eller hitta nya sätt att nå följare. Jag är nöjd med de jag har och vill hellre ha en lång relation med just er. Här. För här kan jag skriva och finnas varje dag och behöver inte klippa en film som ska se lockande ut, trängas med tusentals andra och känna svetten i nacken över att vara bäst, störst och vackrast. Det är så skönt. Här är det bara vi. // Elsa Billgren

Åh, jag tycker det är SÅ tråkigt varje gång någon meddelar att de ska sluta blogga.
Jag vet att alla app-burna sociala medier är lättare att ta del av, de finns enkelt tillgängliga i mobilen, men det är ändå någonting visst med just blogg.
Det blir så mycket mer personligt på något vis, och bloggaren har mer frihet att utforma den som de vill till skillnad från Instagram eller TikTok där allt runt omkring ser exakt likadant ut.

Jag säger som Rose till Jack i dyningarna av det sjunkna Titanic:

COME BAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!