Jag väcktes i ren och skär skräck imorse av att någon plingade på dörren. Jag flyger upp ur sängen men påväg till dörren känner jag, nej, jag kan inte öppna. Vem är det ens som plingar på så här tidigt en lördagsmorgon? Jag vänder och går försiktigt tillbaka till sovrummet. Då plingar det på igen. Och igen. Och efter tre signaler så börjar knackandet. Jag håller andan och kollar om någon smsat eller ringt, men inga missade samtal. Men det är inte förrän öppnandet av brevinkastet och när en mansröst ropar ”jag ser att du är därinne” som jag grips av panik och smsar Dani (se nedan….)

Det första som går i huvudet är ska jag hoppa ut från balkongen? Ska jag skrika? Ska jag ringa polisen? Nej, polisen kommer inte hinna komma hit. Hjälp. Vad ska jag göra? Klipp till att Lojsan ropar ”Hanna det är bara vi” och jag börjar gråta. Både för att jag blev så rädd och för att det var väldigt gulligt att hon och Buster hade köpt med sig frukost till mig som det kom hit med.//Hannalicious

Jag avskyr när det ringer på dörren om jag inte väntar någon – särskilt på morgonen om man inte ens klivit upp än.
Men…med tanke på att jag fortfarande har det HÄR färskt i minne så tar jag en pling på dörrklockan vilken morgon som helst framför en påhälsning från Securitas.

Och på tal om att bli lyst med en ficklampa i ansiktet – det var så jag startade min dag idag, tack vare min smidiga sambo.
Han snubblade nämligen in i larmdosan vid dörren när han skulle sätta på sig skorna i morse och lyckades aktivera det tysta överfallslarmet och åkte sedan glad i hågen in till stan. Jag vaknar av att det står en kille från Securitas och lyser på mig med en ficklampa. (Jag sover med öronproppar). Nog för att jag gillar överraskande sätt att bli väckt på men där går till och med min gräns.
Ms svar? ”Vaddå? Det lät ju ingenting när jag kom åt knapparna..”
Nej, älskling! Det är ett TYST överfallslarm!!!!!//Bloggbevakning 27 oktober 2017

Jag undrar vad Hanna hade tänkt att Dani skulle gjort när hon kom dit?
Bussa sin stora vakthund ”Mini” på mannen som ropade in genom brevinkastet?
Ni vet väl hur ”Mini” ser ut? Han är nästan lika skräckinjagande som Tjocka Hetsätarkatten. 🙂
Jag är lite smått kär i ”Mini” eftersom han liknade en vovve jag brukade passa innan. Han hette Boss och var kompis med Armani och var lite…tja…speciell..

Titta själva! Visst är de fina?

I veckans poddavsnitt så pratar jag och Dani lite höstpepp. Hur man istället kan bli peppad istället för deppad nu inför hösten osv. Så tänkte att jag kunde spinna vidare lite på det här på bloggen. För enligt mig så är hösten det nya året. Och det är nu DU ska och kan bli personen DU vill vara. Alltså ditt bästa, starkaste och snyggaste JAG. Hösten är en perfekt för en nystart och det är dags att du tar dig an tjuren vid hornen!//Hannalicious

Men va? 
Varför förutsätter Hannalicious att hennes läsare går runt och känner sig misslyckade, låga, svaga, fula mm? Jag vet inte hur det är men jag ÄR redan personen jag vill vara och det ändras inte bara för att det blir höst.
Och varför skulle människor komma ur sommaren och vara mindre den person de vill bara än under resten av året?
Höstdepp, ja… Mörkret och bristen på melatonin kan påverka oss alla men det har väl ingenting med en människas sätt att se på sig själv att göra?
Och det här jäkla tjatande om nystarter hit och nystarter dit. Varför skulle man per automatik behöva nystarta bara för att det är höst? Får vi inte nog av det under januaris första vecka?

Jag tror att det är Hannalicous själv som kanske känner att hon behöver en nystart och lite peppigt pepp, men det är nästan lite oförskämt att anta att läsarna mår lika kasst bara för att hon själv verkar ha panik över vart hon är i livet, hur hon ser på sig själv.
Vad annars är syftet med att skriva ett sådant inlägg där hon antar att folk mår höstpiss?
För man ger väl inte goda råd som dessa om man inte tror att det finns en mottagare – frivillig eller ofrivillig?
Behöver man en nystart, en push eller liknande så är det ingenting fel med det, men att anta? Märkligt…

Sluta stressa – prioritera och fördela din tid klokt. För det är inte värt det i slutändan. Det är så enkelt att tacka ja till allt som låter kul men till slut blir det inte så roligt när du känner att du inte hinner med. Prioritera dig och din egentid.

Ta livet lite mer med en klackspark – sluta haka upp dig på små saker, våga berömma killen på Ica för hans fina leende, le åt främlingar, skratta högre, ge komplimanger, utmana dig själv för saker som gör dig lite nervös osv.//Hannalicious

Dessa råd är en smula underliga att få från en tjej som bröt ihop över behöva handla vitvaror att hennes mamma och pappa slutligen fick rycka in och fixa hennes lägenhet men hon vinlunchade jobbade eller nått…

Jag behöver ingen nystart och är på ett alldeles strålande ställe i livet där jag känner mig precis lika mycket som mitt bästa, starkaste och snyggaste jag som alltid. (Förlåt…ödmjuk också..jag glömde ödmjuk.)
How about you?

 

Hannalicious släpper sin femte kollektion för NA-KD idag och om jag ska vara ärlig så är detta den sämsta av dem. Tyvärr…
Den är ljusår ifrån hennes tidigare plagg och det finns ingenting här i som skulle kunna beskrivas som en ”statement piece”.
Jämför man med hennes fjärde släpp som bland annat innehöll härliga kimonos med blomstermönster så är den här verkligen blek.
Men.. Jag är inte den som är enbart negativ utan försöker givetvis hitta positiva saker i det mesta – eller hur? – och har valt ut ett par plagg som jag kategoriserat från ”tumme ner” till ”tumme neutral” till ”tumme upp”.

Vad tycker ni själva om kollektionen och håller ni med mig i mina kommentarer eller är ni av en helt annat uppfattning än jag?

Den här klänningen är enligt Hannas blogg försenad, men än så länge ser den ut att kunna få en tumme upp.

VARFÖR FÖLJER MAN EN INFLUENSER OCH VARFÖR FÖLJER MAN MIG?

Det är ju inte så att jag skriver om vettiga saker. Eller påverkar andra människor genom mina briljanta tankar och idéer. Så vad gör jag för samhället egentligen? Vad bidrar jag med? Bidrar jag verkligen med prestationsångest och kroppshets? Och får jag unga tjejer att känna sig otillräckliga?

När alla dom här negativa frågeställningarna dök upp i mitt huvud blev jag jättestressad. Så då tog jag några minuter och sen satte jag mig och funderade lite igen och då kom jag fram till att…

Nej, vad fasen, alla behöver inte vara moralpoliser och tycka och tänka högt och offentligt. Om jag vill ha ett konto med härliga bilder, på god mat, fina drinkar, fantastiska resmål, inspiration till kläder och outfits – varför skulle jag inte kunna få ha det och varför skulle det vara mindre värt än något annat?
Varför kan vi inte hylla att det finns olika influensers och olika Instagramkonton att följa. För hur tråkigt vore det inte om alla var likadana? //Hannalicious

Ja du, Hannalicous!
Jag tror nog egentligen att du vet svaret på din fråga eftersom du redan tagit upp det i börjat av ditt inlägg och känner behovet att försvara det:
”Det är ju inte så att jag skriver om vettiga saker. Eller påverkar andra människor genom mina briljanta tankar och idéer. Så vad gör jag för samhället egentligen? Vad bidrar jag med? Bidrar jag verkligen med prestationsångest och kroppshets? Och får jag unga tjejer att känna sig otillräckliga?”

Varför Hannalicious känner behovet att försvara det förstår jag inte, men kanske behöver hon övertyga sig själv?
Det är ju nämligen hon som upprepade gånger skrivit om hur dåligt hon mår av sin livsstil, hur utmattad hon är och hur hon kan slänga bort hela dagar på att ta foton där sedan inte ett enda används eftersom de inte håller tillräckligt hög kvalité för att platsa på det Instagramkonto som redan ger både henne och hennes följare ångest.
Och ”hur tråkigt vore det inte om alla var likadana?” 
Eh, det finns en anledning till att jag kallar dem för Hannalicious och hennes kloner….

Hanna ville veta varför man följer hennes blogg men runt 80% av kommentarerna säger mer eller mindre samma sak och det är inte till hennes fördel utan handlar om hur den förvandlats till det negativa.
Jag undrar om hon kommer ta åt sig eller enbart motivera det med att alla är ”avundssjuka”..
Det är ju sedan gammalt! 🙂