Paula kan jag sluta älska även om det känns omöjligt nu men barnen kommer för alltid ha parkettplats i hjärtat oavsett vad dom hittar på för dumheter. Jag tänker likadant med föräldrar, där är det inte helt självklart att älska villkorslöst utan som förälder måste man förtjäna barnens kärlek genom sitt sätt att vara och så.
Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar någon mer. Eller ja barnen är ju som sagt nummer 1 resten av livet men i övrigt skulle jag säga att jag älskar alla olika. Just eftersom kärleken är av olika slag är det omöjligt att säga vilken som är ”mest”. Det är som att jämföra äpplen och päron helt enkelt =)//Hugo
Åh, ett ruggigt intressant inlägg av Hugo där han tar upp en fråga han fått om vem han älskar mest av alla.
Vi har inte pratat om just det här hemma, men eftersom vi har en liten annorlunda familjekonstellation med bonusmedlemmar mm så finns det alltid en risk att någon kanske känner sig sårad, förbisedd eller ersatt men det är just det som är det fina med kärlek.
Man har inte en viss mängd kärlek som ska delas upp på personer i sin omgivning – 100% kärlek och sen är det slut – utan man kan faktiskt älska precis hur många människor man vill lika mycket utan att man ska behöva ta från en person och ge till en annan.
Jag tror aldrig jag kommer komma till en punkt där jag känner att ”Nej…nu orkar jag faktiskt älska fler människor!” utan jag välkomnar fler människor in i mitt hjärta om jag tycker att de platsar där.
Har ni en tydlig gradering av älskande eller känns en sådan fråga som en omöjlighet att svara på?
Och behöver man sortera in barn, föräldrar, syskon, partner, vänner, katter, hundar och Cola zero i en lista eller går det bra att älska totalt o-organiserat?
Det tycker nog jag…
