Man hade kunnat tro att det här inlägget skulle handla om den amerikanska tv-serien Vänner, som jag har en viss förkärlek till, men så är det icke.
Inte den här gången i alla fall…
Istället skulle jag vilja ta upp en kommentar och ett svar som jag läste inne hos Johanna Bladh, där en person skriver att hen har familj men inga vänner och att det är en sorg och en skam. Johanna svarar att hon inte heller har en massa vänner och föreslår att hon kanske kan publicera ett ”hitta vänner-inlägg” där man kan hitta nya polare.
jag har själv haft sådana inlägg här inne och vet att de är både uppskattade och efterlängtade, men det finns en sak jag skulle vilja flika in bara.
Det är okej att inte ha många vänner. Det är okej att inte ha 400 personer i bekantskapskretsen, och det är ingenting fel på den som inte har det. En värde som människa ligger inte i det, men vill man utöka sitt umgänge så ska man givetvis göra det, men då ska det vara för att man själv vill det, och inte för att försöka passa in i det man tror är samhällets mall, det som definierar en lyckad och framgångsrik människa.
Trivs du med bara ett fåtal vänner i ditt liv, fortsätt med det! Då är det ditt vinnande koncept.
Blir du stressad av blotta tanken av att underhålla ett enormt socialat liv så är det kanske inte för dig. Mår du däremot bra av det, så är det livet för dig.
Vi har alla olika behov vad gäller allting annat i livet, så varför skulle den här delen, våra preferenser vara exakt samma för alla?
Gör det du mår bra av, så har du varit din egen bästa vän!
