Lady Dahmer:
Min farsa har lämnat två röstmeddelanden på min telefon och den påminner minst en gång om dagen om detta. Jag har alltså inte lyssnat. Jag pallar inte. Och så får jag skuldkänslor för han är gammal. Och tänk om han dör. Men jag pallar inte. Han säger aldrig nåt bra eller vettigt eller snällt.Jag har aldrig känt mig älskad eller värdefull i hans sällskap. Värdefull möjligen som statuspryl, när han går runt hemma hos oss och nickar nöjt och tar kort på hur vi bor (men aldrig kort på mig?! Alltså aldrig!) så han kan visa sina vänner och sin familj i Grekland. Kolla min dotter har en fin svensk man som tjänar massa pengar och de bor i ett palats och hon har blonda barn. (Alltså fråga mig inte varför men alla greker jag träffat är besatta av blont hår.) //Lady Dahmer
Jag tycker att en förälder faktiskt har en skyldighet att älska sina barn, men att barnen inte har samma skyldighet tillbaka.
Förstår ni hur jag menar?
Men det här som han håller på med, den Dahmerska pappan – är det manligt? Kulturellt? Eller beror det bara rent och skärt HONOM? Ligger problemet på en individnivå eller är detta en manlig/grekisk inställning?
När han insåg att jag blev både ledsen och förbannad så försökte han muta mig med 500 spänn. Det var det enda sättet han visste hur man bad om ursäkt på. Gubbstrutt!
Inte fan ska man utstå en hel massa skit från någon bara för att de råkat stå för den spermie som slutligen nådde hela vägen fram till ägget och in?
Har ni några goda råd?
Pekpinnar undanbedes vänligen med bestämt.
