Monas Universum:

Monas före detta vän och kollega Victoria skriver ett inlägg på sin blogg om hur någon som hon kallar ”Slösa” blåst henne monumentalt genom att köpa henne en fejkväska med tillhörande kvitto, hävda att den är äkta och sedan behålla pengarna själv.
Av kommentarerna att döma så bekräftar Victoria att det de facto är Mona det rör sig om och man kan ju undra hur det egentligen står till där inne i huvudet på henne.

Victoria fick själv reda på hur landet låg när hon i god tro sålde väskan vidare och den gick sönder varpå hon lämnar in det till en betrodd ”väskfixare” dit man lämnar märkesväskor.
De konstaterade att den ”äkta” skinnväskan var gjord av plast och att Gucci bekräftat att det serienummer som stod i väskan inte existerade.

Om hon kunde göra så här mot någon hon kallade väninna, var går då gränsen för ytligt bekanta?
Jag har aldrig träffat någon som lurat mig så mycket och som jag har gjort så mycket för.

Oavsett hur pinsamt det är att sälja en väska för såpass mycket pengar och garantera att det är original, för att såklart betala tillbaka varenda krona så kan man ju inte låta bli att undra hur mycket Slösa betalade för kvittot och var pengarna gick egentligen.

Herregud. Inte undra på att det ser ut som det gör i världen. Folk är pack.//Victoria

Ja, det är väl dags för Mona och hennes man att punga ut med en rejäl summa till Victoria snart? Förra sommaren dömde en domstol Mona och hennes man att betala runt en halv miljon kronor till Viktoria och det borde väl vara dags snart?
Kanske kan hon lägga på de här 20 000 kr på den notan?

 

Monas Universum:
 

Mona la upp det här inlägget efter attacken i Manchester och fick den här kommentaren:

För er som inte vet vad det är för en krönika som åsyftas här ovan så kan ni läsa mer om det HÄR.

Återigen får man saker som har NOLL relevans för en själv och som är en annan människas stora tragedi att på något märkligt sätt att handla om en själv.
Nej, Mona – jag förstår inte hur du kan tycka att du haft tur. Ja, din dotter var på en konsert för två veckor sedan med Ariana Grande – artisten vars konsert utsattes för ett terrordåd (som IS tagit på sig enligt medier) men det var inte Ariana Grande som var målet för attacken utan den brittiska befolkningen på grund av att England slutit upp med och visat sitt stöd till andra länder i kampen mot terrorn.

Hade attacken varit riktad mot Ariana Grandes person eller hennes turné specifikt så hade jag kunnat hålla med dig eftersom varje konsert med henne då hade kunnat varit ett potentiellt mål men så är ju inte fallet.

Att säga som du gör är att ungefär som säga:
”Jag gick på en random gågata någonstans i världen för två veckor sedan så jag antar att jag hade tur som undkom attacken på Drottninggatan eftersom det också är en gågata.”

Att din dotter var på en konsert i Stockholm för två veckor har liksom ingen relevans i den här tragedin, och att det där sedvanliga mänskliga behovet av att vilja stå i centrum och få allting att handla om en själv som dyker upp som gubben i lådan även här känns som ett hån mot de som faktiskt var där och som är drabbade på riktigt.

Monas Universum:

Gud, vad jag skrattade av det här inlägget!
Vi har ju som sagt en alldeles egen hormonstinn 14-åring här hemma vars hjärna ibland lever sitt eget liv, och jag var tvungen att googla på vilka förändringar hon ”ska” genomgå nu så jag slapp bli orolig över att hon drabbats av tidig demens eller liknande.
Men nä, allt är precis som det ska. =)

Jag kan inte minnas att jag någonsin var likadan men det är säkert för att hjärnan inte riktigt tände på alla cylindrar?
Ställde jag tillbaka alla tetrapack tomma i kylen eller tog den sista frukten ur en påse och lät påsen ligga kvar i kylen?
Gör jag kanske det fortfarande men har bara hittat någon att skylla på? Hehe…

Tonåren, en fascinerande tid! Minst sagt!