Monas Universum:

Den här kommentaren landade inne hos Mona igår och hon skriver en halv psykologiavhandling för att berätta för vederbörande hur hen mår.
Personen i fråga som skrivit kommentaren är enligt hobbypsykologen Mona:

– Inte lycklig
– Bitter
– Avundsjuk
– Utan bra vänner
– Utan ett jobb hen trivs med
– Utan kärlek i sitt liv

Och Mona avslutar sitt minst sagt märkliga inlägg med följande rader:

Hur som så hoppas jag att du får lite lycka i ditt liv. Nästa gång jag har en bloggträff så hör gärna av dig, jag bjuder mer än gärna med dig gratis för jag älskar nämligen att göra människor glada. På riktigt.//Mona

Vad är det man säger? Attack är bästa försvar? Härskarteknik deluxe?
Det slår inte Mona att den här kommentaren är skriven av någon av alla de människor som Mona hängt ut genom åren? Grannar till hennes exman osv? Nu säger inte jag att man någonsin får klanka ner på någons utseende – absolut inte – men jag kan tänka mig att Mona dragit på sig en och annan fiende genom åren som gärna tar chansen att få jävlas lite tillbaka. Och hon går rakt i fällan tyvärr.
Sen att de kommentarer som Mona godkänner under detta inlägg är mycket värre än denna Pias kommentar är ett ämne för sig.
Mona tycker att Pias kommentar är hemskt men ändå släpper hon igenom betydligt värre saker själv – det är en dubbelmoral som heter duga!

Som den här kommentaren – saxad från Monas blogg.
Inte nog med att Pia är olycklig, bitter och avundsjuk, tydligen behöver hon en dildo också för att bli glad. En dildo är det som behövs för att Pia ska bli glad igen. En man hade förmodligen sagt att hon behöver ”en rejäl påsättning” medan kvinnor menar att hon behöver en sexleksak. Classy!

Men vad som är ÄN mer patetiskt än att skriva att någon gått upp i vikt är det som Mona slänger omkring sig.
Bitter, olycklig och avundsjuk.
Snark… Hur många gånger har inte det kortet spelats ut?
Precis samma saker som jag får höra bara för att jag valt ett jobb där jag granskar en relativt ”ogranskad” värld som fått stå mer eller mindre oemotsagt under årens lopp.
Att jag skulle vara avundsjuk?
Det är snarare mig man borde vara avundsjuk på med tanke på den lön jag kommer ha när jag kör heltid med bloggen.

 

 

Mona Universum:

Mona fick en kommentar på sin blogg som det tydligen var många som reagerade på. Den skrev av en kvinna som haft det allt annat än lätt sedan hon träffat och blivit kär i en man som visade sig vara ett monster. Så här beskriver kvinnan, som Mona kallar för Moa:

Önskar jag kunde säga att min Jul varit fin, men…. Den har varit tung i år, ensam, utan fast bostad, utan att äga en enda pryl numera, el kläderna jag haft, väskorna, skor, smycken etc. Materiella saker, visst är det så. Men jag hade kämpat mig till att äga det, och tack vare min dumhet, att möta en man jag trodde var snäll, men visade sig vara allt annat än det….blev jag tvungen att gömma mig, lämna allt jag hade, och det hamnade på tippen, flytta runt så mycket att jag inte ens kommer ihåg alla orter den senaste tiden, bryta med fina människor, ansöka om kontaktförbud, stå utan bostad, kvinnojourer, vandrarhem, en anmälan om våldtäkt, misshandel, och massa annat.. Men är glad för andras skull när dom mår bra och har det fint, man ska alltid kunna glädjas med andra känner jag <3 Och jag känner mig mindre ensam när jag läser din blogg <3//Från Monas blogg

Den här stackars kvinnan tvingas alltså flytta varje månad för att hennes ex inte ska hitta henne och hon äger i princip inget mer än kläderna hon har på sig och något enstaka ombyte. Allt annat blev hon av med när hon tvingades gå under jorden.

Saxat från Monas blogg.

Mona ber nu sina läsare om hjälp för att ge ”Moa” lite livskvalité tillbaka – ett fantastiskt fint initiativ. 
Känner ni att ni vill hjälpa till eller bara skriva en peppande kommentar till ”Moa” så kan ni göra det HÄR på Monas blogg.

Fan, vad man har det bra egentligen! Det ska jag aldrig ta för givet..

Monas Universum:

Igår diskuterade vi barns integritet i sann Familjelivs-anda så varför inte fortsätta på det spåret när vi ändå har jobbat oss varma?

Mona trodde för en sekund att maken hade en älskarinna när hon fann dessa använda raffiga trosor i tvättkorgen, bara för att inse att de tillhör hennes tonåring ”Talibanen”. 
När den värsta chocken lagt sig så placerar hon ut dotterns använda trosor på badrumsgolvet, förevigar dem och lägger ut bilden på bloggen.
På dotterns använda trosor!!

Jag ställde mig ju redan frågande till när GabJossan visade upp en hel byrå full med rena underkläder men det här? Använda tonårstrosor?

Vad tycker ni, mina integritetskonstaplar? Okej? Inte okej?

Tack för tips, Iceball!

Monas Universum:

Jämn klinkers!

Mona hade en nätt liten vattenskada i sitt badrum för lite mer än ett år sedan och nu ska hantverkarna tydligen vara klara med renoveringen. Eller.. de anser sig vara klara med renoveringen men den håller ungefär lika hög standard som ett av Myggans taffligt skrivna inlägg och borde således göras om.

Min bror hävdar med bestämdhet att hela badrummet måste göras om. ”Det finns inte en chans att det här jobbet blir godkänt!”
Jag har bara lust att sätta eld på huset och dra härifrån.//Mona

 Hur funkar ni i såna här situationer?
Jag är lite av en struts som gärna sticker huvudet i sanden och tänker att ”äh, det får duga för jag ooooooorkar inte göra om det en gång till”!
Lite som när jag ska bygga ihop – egentligen vad som helst –  från IKEA och släpper koncentrationen för en sekund varpå hela skiten blir bakvänd.
Vad gör jag då?
Jag slänger den åt helvete och sätter mig och surar i ett hörn alternativt hämtar slagborren och skruvar ihop skiten som den SKA se ut!

Jag verkligen beundrar de människor som lugnt kan konstatera att ”oj, nu blev det fel”,  skruvar isär den och sätter ihop den rätt istället.
Jag blir som ett rabiat barn med lågt socker i mataffären (Läs inlägget om Gillis och kexchokladen) och helst vill lägga mig ner på golvet och skrika och kasta saker om kring mig.

Hur kan en människa ha en ängels tålamod i vissa situationer och absolut noll i andra?