Han vill sluta skolan, börja med youtube och resa med mig…… ???‍♀️

Min reaktion… Hjäääääälp!?

Nej älskling du sk inte bli ”influenser” du ska skaffa ett riktigt jobb!!!  Han svarar ”Mamma, har inte du ett riktigt jobb” Jag blev lite små-ställd och kände hur jag  insåg jag hur dumt det lät ?
För våra barn gör ju inte alltid som vi säger, utan snarare som vi gör ??

Hmm. Vi tog en dialog, och landade i att han ska bli en sisådär 5-6 år äldre sen får han KANSKE börja med youtube… och OM han gör det så ska han ändå sköta skolan parallellt, plus att ha någon annan fritidsaktivitet ( typ fotboll, handboll, bandy eller någon han tycker är kul) //My Martens

Vad säger man när ens barn vill bli en influenser/Youtuber?
My Martens skriver på sin blogg att hennes son sagt att han vill hoppa av skolan och bli en Youtuber. Vidare skriver hon om hur de diskuterat saken fram och tillbaka för att slutligen komma fram till den kompromiss som står här ovan.

Instagram och andra sociala medier har visserligen en åldersgräns, men vad hjälper det när mammor som Madeleine Ilmrud inte bara skaffar sin dotter ett konto, hon uppmuntrade även sina vuxna följare att följa dottern.
Sinnessjukt!

Så hur resonerar ni kring barn och sociala medier?
Håller ni med My här uppe?
Vid vilken ålder är det rimligt att låta ett barn ha Instagram och/eller ett konto på Youtube?
Håller ni er till de åldersgränser som apparna har eller har ni gjort något annat? Låtit barnen ha konton på sociala medier innan de egentligen har åldern inne eller skulle ni förbjuda det även efter att barnet fyllt 13?

Ludvig ska flytta upp till mig. Han kommer börja skolan i Stockholm. Tanken är att detta ska ske vid jullovet. Så att det blir ett naturligt avslut, med en bra uppstart.

Vi kikar på skolor just nu. Jag besöker den ena efter den andra. Lite papper ska fixas, han ska få hälsa på och en överlämning mellan skolorna kommer att ske. Ludvigs pappa och familj kommer att vara med på inskolning. Vi är överens och hjälps åt.

Ludvig är överlycklig på ett sätt ❤️?? ( hans vilja) Men också skör och påverkad av den omställning som det innebär………
[…]

Ludvig kommer naturligtvis att träffa sin pappa så mycket som möjligt. Helger & lov.//My Martens

Slutligen avslöjar My Martens i sin blogg vad som legat till grund för hennes något kryptiska ton den senaste tiden.
Hennes son L, som gått i skolan på Öland där hans pappa med familj bor kommer nu börja skolan uppe i Stockholm och bo tillsammans med My.
Om saker och ting går som det ska så börjar han på sin nya skola efter jullovet, allt för att få en naturlig övergång och även fast det här är hans beslut sån är det klart lite läskigt med en så här stor förändring så My har lagt all tid hon kunnat på att finnas där för honom.

När L skulle börja skolan och My berättade att hon skulle dela sin tid mellan Öland och Stockholm så skrev jag det här inlägget där jag uttryckte min beundran för My och sättet hon osjälviskt alltid sätter sin son först, även i stunder då det säkert varit allt annat än enkelt.
Jag uttryckte min beundran då och känner likadant idag när jag skriver det här inlägget.
Och vad glatt överraskad jag blev när jag läste kommentarerna under.
13o st kommentarer, det är mer än vad My brukar få på sina inlägg och efter ett så här ärligt och utlämnande inlägg så hade jag inte blivit jätteförvånad om kommentarerna var negativa, men icke!

Senast jag skrev om My Martens så benämnde jag inlägget som att clickbaita med en hackande skiva.
Det är hela tiden nya spännande saker som ska berättas om, som bara rinner ut i sanden varvat med samma gamla beskrivning av My som ett maskrosbarn som aldrig givit upp, alltid kämpat vidare och aldrig klagat, toppat med reklam.

Överallt är det reklam, är det inte adlinks för olika plagg så är det reklam för Bobbys piller och är det inte detta så matas vi med pastellfärgad reklam och produktplaceringar för Lohilo, lite som tutti fruttiströsslet på en mjukglass och läsarna verkar vara allt annat än nöjda med detta, men det är ingenting My själv verkar vilja bemöta. Eller rättare sagt – hon kommer förmodligen bemöta det på samma sätt som när ”Moa” tilläts härja runt i hennes kommentarsfält och sprida dynga omkring sig. Inte alls alltså..

Jag är så j*vla van att klara mig själv, att fixa allting själv, att alltid bara lösa allting som uppstår. Jag flyttade hemifrån som 13 åring. Brokig bakgrund, ett h*lvete i bagaget som förföljt mig hela mitt liv??‍♀️ Jag har upplevt saker jag inte önskar min värsta ovän! MEN!

Jag har rest mig, snavat, och rest mig igen. Inte en ENDA gång har jag gett upp. Inte en ENDA gång har jag klagat eller sökt sympati!

Inte en enda gång har jag tillåtit någon eller något att ta bort min grundinställning, dvs, min positiva, drivna och ständigt glada inställning?❤️! Jag har alltid kört mitt race….. ??Skapat de förutsättningar jag förtjänar!

Jag har naturligtvis gjort misstag längsmed vägen, Men även dessa har jag vänt till min fördel, lärt mig utav, utvecklats. Jag har rest mig upp starkare än någonsin! Ödmjuk inför livet, tacksam för saker jag själv tidigare tagit för givet. Hur klychigt det än låter så finns det inga problem om man istället fokuserar på lösningarna! ?// My Martens

”Inte en ENDA gång har jag gett upp. Inte en ENDA gång har jag klagat eller sökt sympati”, säger My på sin blogg och jag håller inte riktigt med.
Är det inte JUST det hon gör med dessa inlägg som publiceras med jämna mellanrum?
Hon måste ju vilja något med dessa utläggningar, annars skulle hon väl inte hålla på att älta dem om och om och om igen?
Texten här ovan – och varianter av den – har jag läst fler gånger än jag kan minnas och varje gång får jag vibbar av både klagomål och sympatisökande, och om det inte är Mys avsikt så borde hon sluta med detta ältande omedelbums.

Sluta med ältandet och clickbaitandet (som också är ständigt återkommande på Mys blogg) för nu verkar det som att till och med läsarna tröttnat.