Givetvis är kyrkogården en plats där man visar respekt gentemot sörjande, men jag ser inget fel i att skratta och ha det roligt om de inte stör någon annan. & jag vill ännu en gång poängtera att vi aldrig hade låtit det hända om andra hade varit i närheten. // Paula Rosas

Paula Rosas har fått hård kritik efter att hon låtit barnen ha vattenkrig på en kyrkogård. 
Som hjälpmedel användes de strutformade vaser som normalt brukar innehålla blommor vid gravar.
Det har kommit in ganska mycket kritik från läsare och följare, vilket fått Paulas mamma att skriva ett inlägg på dotterns blogg där hon försvarar tilltaget.

Barnbarnen har helt naturligt klivit in i en roll att snygga till så många gravar de kan och orkar när vi är på kyrkogården.
De rättar till lyktor som fallit ned. Borstar försiktigt fram gravstenen när kvistar fallit på dem. Efter besöket är det alltid obligatorisk fika. Ni som reagerade starkt på vattenkriget kan jag berätta att det satt sörjande på en busshållplats och log. // Paulas mamma

Jag vet inte om jag tolkar Paulas inlägg som djävulen läser bibeln men vad menar hon egentligen med den här meningen?
”…jag vill ännu en gång poängtera att vi aldrig hade låtit det hända om andra hade varit i närheten.”

Om det inte är respektlöst så borde det ju inte spela någon roll om någon annan hade varit i närheten?
Borde jag låta Selma rusa omkring på kyrkogården utan koppel så länge ingen ser det?
Det är så jag tolkar Paulas inlägg, att det är okej att göra lite som man vill – så länge ingen ser det.

Spontant vill jag kategorisera detta i samma grupp som de föräldrar som förvandlade Skogskyrkogården till pulkabacke i vintras.
Jag förstår fortfarande inte hur man kan dra igång en pulkabacke på kyrkogård? Har människor inga som helst gränser när det kommer till att blidka sina barn?
Vad tycker ni?
Är det en överdriven reaktion att kritisera vattenkrig på en kyrkogård, där kyrkogårdens vaser används som vapen, eller är det en fullt rimlig sak att kritisera?

Det finns också de som tycker att det är helt okej att ha vattenkrig på en kyrkogård, så det är inte uteslutande kritik.
Här kommer en blandning av kommentarer från de båda länkade inläggen.

Det här inlägget resulterade i en hel del kommentarer och diskussioner om ålder.
Om när man är vuxen, om 30 är bättre än 40 eller tvärt om och om hur man ser på olika åldrar eller delar av livet beroende på var i livet man befinner sig.

Paula Rosas har skrivit ett inlägg på sin blogg, som går att stoppa in i samma kategori där mitt inlägg från gårdagen redan knökats in.
Det handlar nämligen om 5 saker som blir bättre efter 30.
Så här inleder hon sitt inlägg:

Jag har snart varit 30 i ett år. Har det varit någon skillnad från ljuva 20 års åldern?
För mig har det givetvis varit det. Jag startade ljuva 20 med att bli förälder & vid 24 år var jag två barnsmamma. Jag är fortfarande mamma men nu en mer harmonisk person också.

Paulas inlägg är ganska långt så jag kommer återge de kategorier som hon brygger sin text kring.
De lyder som följer:

• Hittat mig själv
• Uppskattning
• Perspektiv
• Ekonomin
• Annorlunda tänk

Det sägs att 40 är det nya 30. Om tio år ish är mina barn vuxna. Jag har värdefulla år framför mig och jag kommer inte att stressa mig igenom dem. Jag kommer att njuta dessa sista år av att ha ”små” barn, jag kommer utveckla en ”ny” relation till tonårsdöttrar och jag kommer att uppleva deras naturliga frigörelse.
När dom flyttar hemifrån är det bara jag och Hugo kvar och jag märker redan nu att han försöker styra vårt liv 2.0 ???.

Då ser ni oss ute på golfbanan! // Paula

Vissa av hennes punkter kan jag inte relatera till, bland annat eftersom jag kom in i mina bonusbarns liv när de var snäppet äldre än vad Paulas barn är nu, medan igenkänningen är totalt på andra av dem.
Jag älskar att vara där jag är idag, både vad gäller livet i största allmänhet men även med att vara 40+.
Jag vet inte om 40 är det nya 30 eller 40 helt enkelt är det nya 40?
Jag väljer att inte fundera så mycket över det, utan det är vad det är och blir vad vi gör det till.
Det är ju en av FÅ saker man faktiskt inte kan påverka här i livet – sin ålder – så varför lägga en massa energi på en siffra. För det är ju det enda det är? En siffra. Ett födelseår eller datum på körkortet eller i passet. (För oss som har GILTIGA pass, just sayyyyyyyin’…) ?

Paula Rosas mamma arbetar på ett äldreboende som Paula och barnen brukar besöka för att ”påska” för alla äldre som bor där.
I år var inget undantag och Paula har dokumenterat hur döttrarna sitter och pysslar ihop påskkort att ge bort.

Mamma arbetar inom äldrevården och gör alltid sånt här. Lägger sin lediga tid på det där lilla extra som ger dom gamla mer livskvalité.
Det är fint att även barnen får ta del av detta. Att dom tillsammans med mamma får förbereda en massa fina teckningar att ge bort. Leonore vill vara en hare imorgon så jag har på min to do att kolla youtube för att se hur man ansiktsmålar en påskhare❣️. // Paula Rosas

Efter pandemin, då många äldre blivit riktigt isolerade, så betyder nog det här otroligt mycket för de äldre.
Jag tycker det är jättefint att Paulas mamma spenderar sin lediga tid på att öka livskvalitén för människorna hon arbetar med, och att hon i sin tur tagit med sig Paula på tåget, som nu även inkluderar hennes döttrar.
Otroligt fint gjort!

Glad påsk – trots att det är årets längsta fredag idag!