UnderbaraClara och Paula Rosas om kommentarer

Paula Rosas har uppmärksammat ett inlägg som UnderbaraClara har skrivit om sitt kommentarsfält. 
Om vilka kommentarer hon godkänner. Om vilka hon raderar, och hur hon tänker kring sin roll som influencer och hur hon hanterar kritiska och hatiska kommentarer:

Själv har jag många gånger singlat ut sura kommentarer och sedan med läsares hjälp mölat ner kritikern i skorna. Nu frågar jag mig till vilken nytta? Är det någon skit jag inte orkar i kommentarsfältet nu för tiden – då raderar jag den. Men det förtjänar inte ett eget inlägg. Och ni förtjänar mer av mig.
Annars är det ju som när fröken skällde i klassrummet och skapade dålig stämning hos alla – fast alla visste att det bara var Peter H som varit en idiot.

Jag har gjort så mycket utifrån känslan av att vara en underdog.
Men det är längesedan jag passerade som det. Och jag övar mig på att fatta det nu. Det går lite trögt, men jag försöker. // UnderbaraClara

Paula håller med Clara och fortsätter med att beskriva det jag tror att vi alla som arbetar med kommentarsfält känner igen från vår ”arbetsplats” inne i WordPress.
Jag resonerar PRECIS likadant med tjatiga kommentarer och kommentatorer som hamnar i modd.
Take a hint liksom…

…”det här kommer du väl inte godkänna/varför godkänner du inte mina kommentarer/du vågar inte släppa fram mina kommentarer” i en evig förbannelse. Det går snabbt att se dom återkommande namnen/ip-adresserna och jag blir faktiskt så himla trött på det där. Det enkla svaret på varför jag inte godkänner kommentarerna? Jag har ingen lust! Det är som sagt inte bara hat jag raderar idag utan kan också vara kommentarer som tjatar om samma ämne som jag skrivit att ”det är det sista jag skriver om detta” om. Eller när kommentaren är onödigt hård mot en tredje part. Eller när fem personer vill kommentera ett stavfel. Ja ni fattar. När jag bara känner att ”näe, jag pallarente” så blir det raka vägen till papperskorgen. Oavsett om du kommer skriva 3 kommentarer till på samma inlägg med ”varför godkänner du inte min kommentar” – ditt tjat kommer inte göra någon skillnad. Jag väljer att inte lägga fokus och energi på den bajsmackan helt enkelt! Sen lägger vissa till att dom skrev minsann inget elakt men jag tänker att ni kanske ändå känner någonstans att om ni kommenterat om en specifik fråga 13 gånger (ja man kan söka på ip-numren i kommentarerna) så är det osannolikt att den 14 gången kommer bli godkänd och besvaras… // Paula Rosas

Ibland kan jag – Camilla alltså – lyfta fram kommentarer för att de fått mig att tänka efter och blivit grunden till ett inlägg.
Ibland för att de är svinkul, jag garvar ju åt de allra flesta så kallade ”hatkommentarer”, men även de som bara är riktigt riktigt humoristiska och roliga.
Min favorit är – och förblir – en kommentar jag fick in i början, när bloggen fortfarande var liten och meningsskiljaktigheterna mer lät som syskon som tjafsar än rena verbala krig. Nu när jag kikade tillbaka på tråden som den förekom i så var det visserligen lite hårda ord som utbyttes, men jag kan ändå inte låta att bara älska den här kommentaren.
Den är liksom…KREATIV!
Ja, kreativ är rätt ord.

Den som fes i din kuvös måste ha varit riktigt dålig i magen ?

Avslutningsvis vill jag också bara sluta upp bredvid mina två blogg-kollegor – för i det här faller arbetar vi med ungefär samma saker – och instämma i det här:

Skådespelerskan Jennifer Garner sa i en intervju “I know I live a charmed, beautiful life and nobody wants to hear a celebrity whine. The last thing I want to do is complain; I love what I do and I know every job comes with a downside.” och jag tänker att det stämmer bra in på min egen privilegierade tillvaro. Ja, på de flesta influencers, kändisar, musiker, programledare och andra offentliga människor som får arbeta med vad de älskar och samtidigt skörda kärlek, värme och inte sällan bra med pengar.

Alla yrken har en baksida. Det här har ovanligt få! // Clara

Sist men inte minst håller jag med Clara om att ”Alla yrken har en baksida. Det här har ovanligt få!”. Det är något att påminna sig om dom dagar då negativiteten tar överhanden. Jag är tacksam över att jag har det här forumet och att ni finns här och vill följa min tillvaro – det ska ni veta! // Paula

Ja alltså…
What they said! // Camilla

Föräldraskapet vs 30 årig yrkeskunskap

På sin blogg berättar Paula om ett samtal hon haft med Folktandvården efter att hennes ena dotter klagat över ont i munnen.
Paula är orolig över att det kan vara karies, men får beskedet att det bara rör sig om en sexårstand som växer och att det inte är någon fara.
Trots det lugnande svaret så frågar hon ändå om hon kan återkomma och boka in en tid för att utesluta karies om det nu är så att det inte går över.
Då skrattar personen i andra änden av linjen och säger att hen har arbetat med detta i över 30 år och det inte handlar om hål i tanden utan en sexårstand som växer upp och att de inte behöver återkomma och boka en tid för det.

Det handlar säkerligen om det tandläkaren sa, att tänder växer och skapar ett obehag och svullnad i munnen men jag tycker ändå att sättet hen sa det på var fel. Hens skratt fick mig att känna mig illa till mods och jag tycker den översittande mentaliteten är problematisk. Att man i anseende människa till människa använder yrkeserfarenhet som ett övertag.

Och återigen, jag respekterar den och hen har förmodligen rätt. Hen lugnande min oro för Leonores munhälsa och med infon som jag fick kommer jag förhoppningsvis kunna lugna Leonore också. Hen må ha 30 års yrkeserfarenhet men har ingen erfarenhet av Leonore. Det har jag och om det inte blir bättre kommer jag att boka tandläkare någon annanstans.

Har ni också varit med om att känna er små i ett möte där den andre utövar ett övertag i yrkeserfarenhet? // Paula

För att jag ska kunna uttala mig här så behöver jag nästan få höra hur, på vilket sätt personen skrattade.
Det kanske låter som en petitess för vissa, men skillnaden mellan ett nedlåtande skratt och ett överseende skratt betyder två helt olika saker för mig.
Men jag tycker ämnet är intressant, och även i skrift kan det ju bli hur knasigt som helt beroende på hur och med vilket tonläge man exempelvis läser ett ”hahaha”.

Har ni också varit med om att känna er små i ett möte där den andre utövar ett övertag i yrkeserfarenhet?
Eller har ni varit personen med övertaget vad gäller yrkeserfarenhet och kanske uppfattats på ett sätt ni absolut inte avsåg?
Det har hänt mig flera gånger sedan jag startade Bloggbevakning och försöker komma ihåg att ”fluffa” lite mer än jag från början tänkt, just för att undvika den typen av missförstånd.
Det funkar inte alltid och jag kommer inte alltid ihåg det, men jag jobbat på’at…

 

 

#centreofgravitychallenge

Den här utmaningen sprider sig som en löpeld på sociala medier, och ja, jag har givetvis testat den själv. 
Jag var superstabil medan min sambo stöp som en fura. 🙂

Tydligen har skillnaden mellan män och kvinnor i den utmaningen att göra med att kvinnor har sin tyngdpunkt i bäckenet, medan män har sin i bröstkorgen.
Därför står de allra flesta män på näsan när de försöker sig på den här utmaningen.

Testa!
Under Paulas inlägg så skriver en del att den utmanade mannen klarade sig från att ramla framåt, men de allra flesta gör det inte.
Tänk så mycket skojsiga saker vi hade gått miste om utan sociala medier.

Ladies 1 Gents 0

Hugo och Paula får sig en tankeställare

Såg ett videoklipp på Instagram i helgen där Hugo jagade dig till bilen. Det jag reagerade på var att han fällde dig och när du låg på marken så sparkade han på dig. Inte bara en utan två gånger. En av gångerna sa du till och med aj. Såg inte speciellt trevligt ut. Hur ställer du dig till det?.

Under helgen som gick ska det ha publicerats ett klipp på Hugo och Paula som fått många av deras följare att reagera.
För paret var det bara ett av alla lekfulla bus paret emellan, men de insåg samtidigt att det kanske inte såg helt bra ut eller skickade ut rätt signaler då många tyckte att det såg ut som att Hugo gjorde Paula illa på riktigt.

Så här skriver de båda på Paulas blogg:

Jag och Hugo fick oss en ordentlig tankeställare där vi fortsättningsvis faktiskt måste tänka oss för. Hur vi framställer vår jargong för vi vill verkligen inte normalisera eller romantisera våld inom en nära relation.

Med det sagt så vill jag även poängtera att Hugo aldrig någonsin har skadat mig. Jag har aldrig känt mig rädd för Hugo, snarare tvärtom. Hugo får mig att känna mig trygg. Han är min tryggaste anhörig och han gör allt annat än att skada mig. //Paula

Jag är uppväxt med många bra saker från mina föräldrar. Det kanske viktigaste och det jag är gladast över är att jag har blivit uppfostrad med, är att man ALDRIG höjer en hand mot någon som har ett fysiskt underläge. Det finns inget som skulle få mig att ändra på det synsättet.

Jag och Paula har en hård jargong. Vi låtsasbråkar och brottas och det är oftast jag som åker på stryk. Reaktionen från er på min ”spark” var bra. Nästa gång ska jag inte sparka, då ska jag istället köra björnkramen över henne.

Skämt å sido. Bra att folk reagerar och jag tar det med mig som en läxa och lär mig något av det. // Hugo

Jag har själv inte sett klippet och kan inte uttala mig om innehållet, men det absolut viktigaste i hela den här situationen är att människor både reagerade och hörde av sig till Paula för att se så att hon verkligen var okej.

Allt för ofta så tittar människor åt ett annat håll när det kommer till obekväma situationen – något som våld i nära relationer givetvis är – så att följarna reagerade och agerade tycker jag är jättefint.
Paula uttrycker även själv sin tacksamhet till alla de som visade sin omsorg om henne, trots att de aldrig träffats ”på riktigt”.

Det är inte ofta jag tycker uttryck som ”systerskap” passar in, men här gör det nog faktiskt det. ❤️