Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

”För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. // Paula Rosas

Paula förvånas över att ett ämne som att ta med barnen till kyrkogården har engagerat så pass mycket som det gjort.
Varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta? var en av kommentarerna.
Utsätta dem för sorg? Utsätta dem? Sorg är inget spökhus på Gröna Lund som man ”utsätter” barnen för, och som man kan välja bort om det blir för läskigt.
Hur mycket man än vill så kan man inte skydda barn från sorg eller död. Den kommer när den kommer och det är väldigt lite vi kan göra åt saken, hur mycket vi än vill kontrollera den.

Sorg är en del av livet men sorg är också ett tecken på kärlek.
Man sörjer för att man älskat.
Så länge man pratar med barnen om varför man är ledsen så ser jag inga som helst problem med att ta med barn till en kyrkogård.
”Jag är ledsen för att jag älskar X och saknar X nu.”
Det är väl mycket bättre än att man försöker dölja att man är ledsen, som att sorg är något fult eller fel?

Hur tänker ni?
Hur har ni gjort?

Så här lät det under ett av Paula Rosas inlägg, skrivet från Marbella, dit familjen reste i samma sekund som restriktionerna lättade en smula.
Hon har själv drabbats på nära håll av corona då hennes morfar dog efter att drabbats av viruset, men den oron och försiktighet som det förde med sig verkar vara som bortblåst nu.
Herregud, vem vill ha principer när ett soligt och varmt Marbella hägrar?

Så här skriver Paula på sin blogg om kritiken hor fått ta emot:

Upplevelsen utav att resa: Det kändes först som ett solklart NEJ att lämna Sverige. Jag och Hugo diskuterade länge och kom slutligen fram till att åka. Återigen vill jag poängtera att all kritik är befogad, och när restriktionerna gällande resor upphörde tog vi beslutet om att resa till Marbella. Vi har skjutit på den resan hela året, i slutet utav året är vårt boende klart och det var brådskande att vi kom ner.

Under dessa två veckor har jag mött ett av med kritik över vårt val att resa. Och jag förstår er till hundra procent. Givetvis hade vi kunnat att vänta, givetvis ser jag mitt ansvar i den roll jag arbetar som. Hade jag kunnat kliva i en roll som privatperson hade jag gjort det nu men det är svårt. Vi ska vara kvar i ca en vecka till så det känns inte mer än rätt att låta bloggen få vila medan vi är här. Skulle det kännas okej?

Hade jag kunnat kliva i en roll som privatperson hade jag gjort det nu men det är svårt, säger hon.
Jag vet inte om jag håller med henne alls här faktiskt.
Hade hon tagit en paus från både blogg och Instagram och inte publicerat en massa bilder i stories mm från Spanien så hade hon varit lika mycket privatperson som alla andra ”vanlisar”.
Här skrev jag förresten en text om det som jag fick revidera när Paula började lägga upp Marbellabilder.

Hon skriver att kritiken är befogad och att hon förstår läsarna till 100%.
Vad tycker ni om hela diskussionen:

 

 

Paula Rosas har skrivit ett inlägg om arbete, vad som räknas som ett jobb och hur hon ser på sitt eget jobb.
Hon har många bra synpunkter men har enligt mig, och enligt er som kommenterat om inlägget, en lite märklig syn på hur allt startade för henne vilket jag tycker är lite märkligt.
Jag förklarar mer här under.

Vad gör ett jobb till ett jobb egentligen? 

– Att börja en viss tid på morgonen och sluta en viss tid på dagen?
Ja då går ju alla yrken där man jobbar skift bort…

– Att det ska vara fysiskt ansträngande?
Då är kontorsjobb och liknande låtsasjobb för där ”sitter man ju bara vid en dator”…

– Att man ska ha en chef som bestämmer vad man ska göra?
Då har ingen egenföretagare ett riktigt jobb då…

– Är det att det måste bidra till samhällets viktigaste funktioner?
Då försvinner väl alla jobb som har med kultur och nöje för det är ju inte på liv och död…

På vissa som kommenterar angående just ”riktiga jobb” känns det som att man måste lida när man arbetar. Att man ska tvinga sig upp på morgon, tvinga sig iväg, sedan lida i 8 timmar innan man får åka hem och slappna av lite innan plågan börjar igen.
[…]

Jag förstår inte behovet av att behöva klanka ner på andra och sätta sig högre upp på en pidelstad för att man minsann gör något viktigare än någon annan. Det finns mängder av jobb och alla kan inte vara ”det mest samhällsviktiga”. // Paula Rosas

Jag håller helt med henne. 
Vissa tycker kanske att det är förkastligt att det här är mitt jobb – att sitta här och skriva – ve och fasa – att folk ibland bara borde hålla käften och lik förbannat är det så jag tjänar mina pengar. Alltså är det mtit jobb.
Hade jag inte tjänat pengar på det hade jag förmodligen fortfarande arbetat på Stim och det här hade varit min hobby. Men det är det inte.
Jag jobbar med något som från början var lite av en hobby men jag är min egen chef och styr mina arbetstider och arbetsuppgifter och kan peta in lite allt möjligt i mitt jobb vilket många kanske inte kan.
Man har en satt arbetsbeskrivning som man håller sig till. Jag kan göra lite vad jag vill och så får jag vara lyhörd för att se om det gillas så pass mycket att jag kan inkludera det i mitt jobb.

Enligt mig kan allt som ger en försörjning vara ett jobb.
Sen kan man så klart arbeta ideelt men det är en helt annan diskussion.

 

Jag är stolt över vad jag lyckats bygga upp som ung kvinna utan värst mycket erfarenhet. Jag har inte blivit serverad en blogg med många läsare eller ett konto med många följare. Jag har jobbat för att komma dit och det får jag lov till att vara stolt över. Jag är stolt över vad jag åstakommit och vad det ger mig i det vardagliga. // Paula Rosas

Mja, här håller jag inte alls med henne. Har hon helt missat hur hon startade sin blogg?
Hur hennes pojkvän Hugo, som hade en jättestor blogg serverade henne en mastodonträkmacka genom att länka alla sina läsare dit och marknadsföra henne och hennes blogg?
Hon har behållt sina läsare efter det, absolut, men hon började absolut inte på noll som hon verkar vilja få det till.
Det kräver mycket jobb att behålla läsarna, men det finns bloggar där ute som är HUR bra som helst, men som aldrig ens får chansen att behålla några läsare för att de drunknar i mängden bloggar.
Det behövde Paula aldrig ens oroa sig för eftersom Hugo försåg henne med läsare. På samma vis som Paow försåg honom med läsare en gång i tiden som han sen i isn tur lyckades behålla.

Jag vill inte ta hennes arbete ifrån henne, men jag tycker nte hon är riktigt sanningsenlig i beskrivningen av hur allt började för henne.
De flesta som arbetar med sociala medier har fått sin start någonstans ifrån, med hjälp (medveten eller omedveten) från någon annan som redan är framgångsrik i branschen.
Det är väl inget att skämmas för eller hymla med?

   

Jag håller nog med den läsare som mailade mig detta – en liten källhänvisning och länk till Lisa Erikssons artikel hos tidningen Mama som Paula mer eller mindre kopierat rakt av. 

Varken särskilt snyggt eller subtilt gjort!