Näääää Paula!!!

Paula Uribe:

Så idag då. Jag var inne på att laga potatismos med pestopanerad torsk. Det är bara det att det tar tid.. I eftermiddag vill jag inte laga mat, jag vill hänga med kidsen. Jag vill vara utomhus och umgås. Så för första gången är middagen: Pasta, köttbullar och till och med pulversås! Det går fort, är FANTASTISKT och alla behöver lite frysta köttbullar i sitt liv lite då och då!//Paula

Vad är det mitt norra öga skådar?
Ska hon ge barnen frysta köttbullar till middag? Med pulversås? Är hon från vettet?!
Anna Book vrider sig i plågor någonstans där ute i Hagaparken av blotta tanken.
Jag ger mig fan på att hon även kommer ge sina döttrar det giftigaste av gift till denna redan hemska måltid – nämligen ketchup. KETCHUP liksom! Bara nämnandet av ordet ketchup kan få dig utesluten ur vilken mammagrupp som helst och framför allt då på sekten som kallas för Familjeliv…. Uj, Uj, Uj…där man kan bli anmäld till socialen för mindre företeelser än användandet av ketchup i måltids-sammanhang.
Barnen svälter – lugnt.
Barnen har smutsiga kläder – lugnt.
Barnen blir inlåsta i garderoben – lugnt.
Barnen får frysta köttbullar – börjar fila på soc-amälan.
Barnen får ketchup till de frysta köttbullarna – åker hem till vederbörande och konfiskerar barnen.

Ketchupflaskan borde förses med en dödskalle för säkerhets skull.
Tänk så många mammapolis-psykoser vi hade kunnat undvika med en så enkel lösning. Death åt ketchupen.
Framför allt på de flaskor som står vända med korken nedåt och inte ens behöver skakas innan det röda giftet fullkomligt sprutar ut likt elden hos Katladraken i Bröderna Lejonhjärta.

I förrgår var det Kanelbullens dag. När ska vi ha ketchupens dag? VARJE DAG SÅ KLART!!!!!!

Tack, men nej tack!

Hugo & Paula:

I förra veckan fick vi en förfrågan som vi klurade på i några dagar. Det är en produktion som ska följa brudpar inför deras stora dag. Dom ville ha med oss.
– När skulle vi behöva sätta datumet? Svar: Senast januari.

Vi tänkte, vill vi? Kan vi få ihop det på kort tid? Vi sov på saken men både jag och Hugo kände någonstans i magen: nej.

Det fascinerar även mig det här med bröllop. Det är roligt att följa, nästan som en graviditet! Men det skulle kräva att filmteamet var med på den stora dagen. Dagen som är typ den mest intima i ens liv. Där vill vi inte ha med ett filmteam. Inte för oss och inte för våra gäster. Jag skulle mer än gärna stå framför en kamera men i andra syften. Tävlingar, utmaningar, programledare. I don’t know.//Paula

Ah, jag kan inte annat än känna att ”smart gjort av Hugo & Paula” att tacka nej till att filmas och följas med allt som har med deras stundande bröllop att göra.
Visst, du får ett minne för livet att kunna visa upp för barn och barnbarn men du får samtidigt ett minne för livet som du kanske inte vill ha.
För ingen tror väl att en sådan här produktion enbart går ut på att följa paren och endast fånga det fina och vackra i bröllopet – det som man vill ha sparat – utan de kommer med största sannolikhet vilja se Paula i fullt ”bridezilla-mode”  där hon flippar ur på Hugo – eller vem som helst egentligen – över någon detalj, eller filma närbilder på Hugo när man krupit in i barnens lilla film-koja och bara vill slippa alltihop.
Just sådana saker man är tillfällen då man kanske inte vill ha en kamera i ansiktet tänker jag…

Nä, jag tycker de gör helt rätt som tackat nej. Dokumentera hellre på egen hand och hyr in någon som filmar den stora dagen, men i egen kontroll och regi – det är vad jag skulle göra.

Hur känner ni?
Skulle ni tacka ja till att ha ett filmteam i hasorna inför och under ert bröllop? Eller förlossning, eller vad som helst privat?
Jag älskade ju Margaux och Jakobs förlossningsvideo men där var det ändå DE som valde vad de ville lägga ut – inte ett produktionsteam.

 

Från snippa till sovställning

Paula:

Att prata om i vilken ställning man sover är kanske inte riktigt lika känsligt som diskussionen vi hade för ett tag sen om hur våra fiffis ser ut men det är ändå intressant tycker jag.
Paula la upp den här bilden på sin blogg med beskrivningar på vad ens sovställning säger om en.
Jag har en väldigt märklig sovställning och har jag fel typ av kudde så kan det förstöra en hel natt. Fatta traumat när jag glömde min medhavda kudde på hotellet i San Fransisco och insåg det halvvägs till Santa Barbara. Lyckligtvis hade mina vänner en snarlik kudde som de donerade till mig. <3

Jag är en blandning mellan nummer 5 och nummer 6. Jag har alltid armarna under kudden vilket förklarar varför jag måste ha en tunn kudde. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat med nackspärr på hotell efter att ha kilat in armarna under en supertjock och fluffig hotellkudde och sovit med nacken i en helt galen vinkel. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än försöker somna på rygg. Jag vaknar ändå alltid på exakt samma sätt.

1. Soldaten

Sover på rygg med ben och armar rakt ner.

-Soldaten är ofta en ganska tyst och reserverad person. Personligheten har ofta höga förväntningar.

2. Sjöstjärnan

Sover på rygg med armar och ben ut åt sidorna.

-Sjöstjärnan är en bra lyssnare och lätt att bli vän med. Personligheten tycker dock inte om att stå i centrum.

3. Stocken

Sover på sidan med armar och ben pekande rakt ner.

-Stocken är en social och lättsinnig person men kan vara både envis och ovillig att kompromissa.

4. Sidliggaren

Sover på sidan med benen raka och armarna pekande rakt ut.

-Sidliggaren är entusiastisk och öppen för nya saker. Men kan också ibland vara lite synisk och misstänksam.

5. Fosterställning

Sover med benen uppdragna och kramar gärna om något, t ex en kudde.

-Den som sover i fosterställning kan verka tuff, men är ofta både en varm och känslig person. Personligheten är ofta också väldigt organiserad.

6. Fritt fall

Sover på magen med huvudet vänt åt sidan och med händerna på kudden.

-Personligheten framstår som självsäker, men lite nervös. Personer som sover så här är ofta bra på att fatta snabba beslut, men tar inte kritik speciellt bra.

Så! Vad är ni?
Jag är tydligen en självsäker men nervös samt organiserad person som är bra på att fatta snabba beslut, men som inte tar kritik särskilt bra. Tja, det kan nog stämma även fast jag inte håller med om det där med kritiken.
Jag tycker ju själv att jag är bra på att ta kritik men det kanske inte mina nära och kära håller med om. Det måste jag kolla…

Hemliga svampställen

Paula:

Åh, jag tycker genuint synd om människor som aldrig hittar svamp i skogen – om det nu är vad man leta efter. Letar du efter någons gamla, utplacerade porrtidningar så hoppas jag givetvis att även din jakt får ett lyckligt slut.
Jag har aldrig riktigt förstått Catten af Täljes snack om kickar men om jag nu ska prata om det närmaste jag någonsin kommit så måste det varit när jag kom över ett krön i skogen och det bredde ut sig som en gyllene matta vid mina fötter. *kick*
Pulsen ökade och jag blev alldeles fuktig på överläppen. Det slutade att jag låg på alla fyra och plockade kantareller så mossan yrde, samtidigt som jag morrade dovt för att skrämma bort eventuella inkräktare som kommit för att stjäla all min svamp. Detta trots att jag var ensam i skogen. (Nu förstår jag hur min förra Golden Retriever kände sig när hon fick ett märgben som valp och mamma fick kasta en telefonkatalog på henne för att få bort henne från det då hon låg och tuggade fradga och morrade på sin egna svans. Kick?)
Ja, ett och annat vildsvin finns så klart alltid lite för nära för att jag ska känna mig helt bekväm men de får man skrämma bort med en gäll variant av ”My heart will go on”.
”Neeeeeeeeeeaaaaaar, faaaaaaaaaaaaaaar, where eeeeeeeever you aaaaaaaaaaaaaare…”


Normalt sett brukar det sitta en katt och stirra på högen och vänta på småkryp men hon var väl ute och patruellerade ägorna eller något. (Med ägorna menar jag avståndet mellan ytterdörren och uteplatsen.)

Så Pulkan! Ni får hänga på till mina föräldrar så ska du få plocka svamp till du baxnar! Det här är dagens skörd efter ungefär en timme i skogen. Det tar en timme att plocka och fyra att rensa. =) Men man får dricka ”svamprensningsvin” under tiden man rensar så det gör det hela aningens mer upplyftande. Tur att knivarna är slöa. =)

Och på tal om kickar – ingen har väl glömt när Ellen Bergström var med i bandet ”Kick”?

Fan, jag borde få medalj i ”röd tråd” med det här inlägget! Jag har överträffat mig själv.