De visar bilder från vardagslivet med barn och säljer videor på sina förlossningar. Mammainfluerarna tar hem en stor del av reklamintäkterna på Instagram. Är de moderna affärskvinnor eller utför de bara sådana uppgifter som hemmafruar alltid gjort, undrar Sara Martinsson i en kulturkrönika i tidningen DN.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det kommer till Sara Martinssons krönika i DN där hon tar på sig att bunta ihop alla kvinnor som på ett eller annat sätt arbetar kreativt på sociala medier och som skaffat barn, till en enda homogen grupp.
Mammainfluerare eller momfluencers – kärt barn har många namn, och på tal om kärt barn så är det egentligen det enda som krävs för att du och dina prestationer, framgångar och erfarenheter marginaliseras ner till någon med livmoder och ett Instagramkonto.
Sandra Beijer har skrivit ett långt inlägg om det här på sin blogg som jag rekommenderar er alla att läsa, där hon ifrågasätter det här å det grövsta och jag kan bara hålla med.
Om jag ska ranka Sandra Beijers olika aspekter av sitt jobb så skulle både skribent, kreatör, copywriter, författare, manusförfattare och gud vet vad, komma före ”mammainfluencer” på den listan.
Snacka om att fullkomligt pissa på kvinnliga prestationer!

Det finns de som bygger sitt innehåll kring familj och barn, men det är långt ifrån alla som gör det. Sara måste ha ganska dålig insyn i och kunskap om den här branschen är minimal, om hon tror att alla kreatörer som har barn, uteslutande tjänar sina pengar genom att marknadsföra vällingflaskor och blöjor.
Varför skulle en kreatör släppa allting de arbetat med för att till 100% få in föräldraskapet i varje aspekt av sitt yrke? Varför skulle de inte kunna arbeta på som vanligt, trots att de blivit föräldrar, när det fungerar ypperligt i andra branscher?
Det finns absolut influencers som använder sina barn som yttersta källa till inspiration hemma i ”the content farm” och kanske är det normen, det som Sara försöker måla upp i sin krönika. Är det kanske Sandra Beijer som egentligen är undantaget? Undantaget som bekräftar regeln?
Vad säger ni?

Tänk att det här är året som jag gick tillbaka från föräldraledigheten. Det tänker jag ofta på. Att det var så nyss. I början av året var jag fortfarande hemma med Didrik. För sjukt.
Första året tillbaka i frihet ser jag 2023 som. Jag menar det verkligen, skriver det inte enbart för att provocera mina haters (ser er, hör er, tänker på er ❤️).
[…]

Tacksamhet för alla som gav mig uppdrag så jag kunde skapa. Lättnad över att lusten att skriva inte dog av bebis. // Sandra Beijer

Sandra Beijer skriver ett inlägg om alla saker hon trodde skulle döda hennes skrivande, bara för att inse att så inte var fallet. Inte ens en bebis kunde åstadkomma det, och för det är hon evigt tacksam. 
Hon beskriver en känsla av frihet, om lyckan över alla gånger hon fick stänga dörrar in till sitt eget. Hennes inlägg skulle egentligen handlat om Spotify Wrapped, men av kommentarsfältet att döma verkar de allra flesta uppskatta det här spårbytet.

Frågor:
Att uppskatta sitt arbete och längta efter att få börja jobba igen efter en föräldraledighet verkar provocera en del. Är det för att man tror att det betyder att man inte älskar sitt barn? Att det enda sättet att älska sitt barn är att sitta ihop med det 24/7, eller om det inte går, önska att man kunde sitta ihop 24/7? Att man är en dålig föräldrar (och då primärt mammor) om man vill någonting mer i livet än bara just det?
// Med vänlig hälsning, barnfri Bloggbevakare

Gruppen har både kulturellt och ekonomiskt kapital – men Hanna är blott en fattig praktikant. Snart blir hon desperat. Det leder till att hon fastnar i en härva av lögner och felbeslut. Sommaren snurrar fort och Hanna är benägen att göra vad som helst – bara hon får vara med Gruppen. // Sandra Beijer

Lika otippat som att Sigge Eklund skulle skriva en bok om en tjej som jobbar i en Pradaaffär – vilket Sandra trodde från början, men det visade sig vara Pradomuseet istället – är det för mig att Sandra Beijer recenserar en bok av Sigge Eklund.
Jag tror inte att jag har helt fel här, för det är trots allt den första av Sigges fem böcker som Sandra läser och hon spinner vidare på konceptet att göra vad som helst för att få tillhöra det sammanhang man kommit att finna sin identitet i.

Har ni haft en grupp som Gruppen någon gång? Jag har haft punkttillfällen i mitt liv där det känts precis så. Och då syftar jag inte på det vräkiga jetsetlivet, utan tillfällen där man går rakt ut i vadsomhelst tillsammans.  Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Man utför sitt dagjobb med en hemlighet i bröstet att man lever på ett helt annat sätt ögonblicket man lämnar kontoret. Man är flera men på samma gång en och samma form, så nära och självklart och alltid i gränslandet till det livsfarliga. Det är luckor i tiden. Ibland så korta som några dagar, ibland en hel sommar. Eller höst. // Sandra Beijer

Jag känner SÅ mycket igen det hon beskriver och upplevde det många gånger under mina år i USA. Det är en alldeles speciell känsla, och jag tänker att vi är många som haft dessa faser i livet… För mig var de positiva, men jag tänker att det kanske inte är så för alla?
Dela gärna med dig av dina erfarenheter, good and bad.

Så här skriver några av Sandras följare i hennes kommentarsfält:

 – Lyssna inte om du är känslig för beskrivningar om smalhets och ätstörningar – 

Jag har skrivit en novell om en kvinna som vill bara en sak i livet: vara smal. När hon träffar en annan kvinna med samma mål går dom helt upp i varandra och sin hobby. // Sandra Beijer

Varje år har P1 novellveckor där de beställer ett tiotal noveller av olika författare.
Novellerna är specialskrivna för radio men de får handla om precis vad som helst och i år blev Sandra Beijer inbjuden att skriva en novell.
Hon har valt ett ämne som kan vara både triggande och känsligt, nämligen längtan efter att vara smal. I hennes kommentarsfält får hon både ris och ros från läsarna – och i det här fallet – lyssnarna, där vissa tycker hennes novell är fantastisk, medan andra undrar varför man skriver om det här och tycker det är problematiskt att alla Elles storbloggares viktigaste fokus 2023 är smalhetsen.

Har du lyssnat?
Vad tycker du i så fall?