Om jag någon gång skaffar hund har jag tänkt att den skulle kunna heta Hunden. Så kul med ett så generiskt namn. Eller, ingen hund heter kanske just Hunden, men alla heter det ju på ett sätt?

Man ropar Hunden i parken och de andra hundägarna blir förvirrade och kanske lite ledsna å hundens vägnar. En gång när jag var tjugo skaffade min kompis en katt och jag föreslog att den skulle heta just Katten, och så fick det bli. Katter förstår ju dock sällan vad de heter.

I förra veckan när jag och Didrik fotograferades för en intervju ropade fotografen Didrik! för att fånga hans uppmärksamhet. Det funkade inte.
Kallas han något annat frågade fotografen.
Nej inte direkt, jag brukar mest säga bebisen.

Och det var så jag lärde mig att min son faktiskt tror att han heter Bebisen. // Sandra Beijer

Jag vet inte hur det är med er, men mina katter vet inte bara vad de heter utan också vad olika tonfall betyder. 
När THK försöker hoppa upp i fönstret för att stjäla kattmat så behöver jag bara säga ”CUUURTIS” med bestämd röst för att han ska hoppa ner igen.
Det är dock den enda gången jag använder hans faktiska namn, annars går han under smeknamnen ”Curtan” och ”Svart katt”.
Samma sak med den lilla snöbollen. Hon heter ”DEXTER” när hon försöker få uppmärksamhet genom att kloa på ett soffhörn, annars är det ”Dexan” eller ”Vit katt” som gäller.
Det roliga är att vi bara kallar dem för svart och vit katt när vi pratar med Selma om dem, så hon vet exakt vem som är vem, medan katterna nog inte har en aning.

Selma har ungefär hundra smeknamn som varierar i cykler, men när vi tränar så är det alltid Selma som gäller om jag vill få hennes uppmärksamhet.
Smeknamnet ”Snorp-loppan” myntades när jag varken tyckte att ”Lilla snorp” eller ”Lilla loppan” dög längre, så då fick det bli ”Snorp-loppan”.

När man adopterar djur så vill man kanske byta namn på dem, till någonting eget. 
Det kan ju orsaka en viss förvirring hos det nya familjetillskottet, men jag tror fortfarande att den som fortfarande är mest förvirrad är Vanessa Lindblads barn som föräldrarna bytte namn på när hon var runt två år gammal.
VEM ÄÄÄÄR JAAAAAAG!?!?!?

Kan man inte döpa hunden till ”katten”?
Det är ju mycket roligare ju.

Tyvärr ville inte restaurangen servera tårtan till kaffet!! Det tyckte jag var väldigt olivsnjutigt av dom. I USA är det helt vanligt att man kan ta med sin tårta till restaurang om nån fyller år. Inte som att folk skulle börja ha med sig tårtor på restaurang varje gång som nån grej för det. Erbjöd mig dessutom att betala en genomsnittlig dessertsumma för varje bit men nope.
Säg ja till livet, Prinsen. // Sandra Beijer

Att inte få bjuda restauranggäster på medhavd tårta – är det så konstigt? 
Kanske är det ett amerikanskt östkustfenomen, för jag har aldrig hört talas om det. Inte heller har jag sett det ske på någon av de restauranger jag jobbat på i mitt liv.
Det är väl klart att man inte får servera medhavd tårta på en restaurang? Vad är annars nästa steg? Medhavd alkohol?
”Jättekonstigt, men vi fick inte dricka vinet vi hade med oss i kylväskor! ??‍♀️??‍♀️”

Ett aprilskämt? 
Jag hoppas det, men tror tyvärr inte det.
Skulle en mammaledig influencer har tid att iscensätta det här skämtet med att skaffa sig en tårtkartong att bära runt på?
I think not.

Förlåt och ”äxskusämoaaaaaaaaaa” men hur mycket älskar jag Sandra Beijers bostad i Gamla Stan?
Bostaden där hon, Björn och Didrik bor?
Turkost och vinrött?
Alltså, hur fint?
När man ser hus som det här med äkta stuckatur, så känns ”fejkstuckatur” så himla….smäckigt…och billigt på något vis…
Att sätta frigolit-stuckatur i ett nytt hus känns lite som ”You can polish a turd, it’s still a turd”.

Lite som att gå på Nobelfesten med en sådan här i håret:

Sooooooo pretty!!!!!

Vi har ganska många ”stuckatur-fejkisar”, har vi inte?

Sandra Beijer är besatt av sin ”bebi” och jag är besatt av att läsa hennes ”bebi-inlägg”.
Normalt sett reflekterar jag inte så mycket över bebisinlägg. De är vad de är och är en naturlig del av en nybliven förälders sociala medier, men med Sandra är det någonting annorlunda.
Kanske beror det på sättet hon beskrev sin graviditet och känslan – eller snarare bristen på känslor – inför sitt stundande föräldraskap, men någonting är det som gör att jag blir glad i hela kroppen av att läsa Sandras blogg just nu?
Tredje bilden uppifrån i inlägget – hur extremt lika är inte Sandra och lilla Didrik?
Deras munnar är identiska!

Jag tycker det här är ett talande exempel på hur olika graviditeter kan te sig, och att man kan känna på en massa olika vis utan att någonting är mer ”rätt” än någonting annat.
Låt gravida kvinnor känna som de känner, så är jag säker på att det mesta blir som det blir, och med det menat är att det allra mesta förmodligen ändå blir bra till slut. (Hur många knas och felaktigheter hittar ni i den meningen?) 😉

Hur är det? Är det nedvärderande med bak-referenser? Frågar åt en kompis.