Inlägget som Therese pratar om i sin video är det här.

Jag blir så ledsen när jag hör människor som mår så dåligt av sina egna hjärnspöken och även fast jag har fått bukt på de flesta av mina egna så händer det titt som tätt att de tar över och totalt fuckar med mig.
Inte så mycket att jag tittar mig i spegeln och tycker att jag är jätteful och det är trots att jag vaknar varje morgon med att luggen står rakt upp och förvandlar min frisyr till en hockeyfrilla som skulle göra David Spades karaktär i Joe Dirt grön av avund, utan mer det klassiska tjejproblemet.
(Tror jag i alla fall…)
Ni vet när man – trots att alla kläder passade som handen i handsken igår – står på sitt rum och slänger kläder omkring sig och skriker ”JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR! OCH JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR!!!”
”JAG SER BARA TJOCK UT I ALLA KLÄDER OCH JAG TÄNKER INTE FÖLJA MED LÄNGRE!!!!!”

Jag tycker alltså helt plötsligt att jag ser tjock ut i alla kläder och ingenting känns bra trots att jag tyckte att plagget funkade jättebra igår.
Med andra ord är det bara min hjärna som fuckar med mig och trots att jag inser det så ändrar det föga.

Men jag håller med Therese.
Jag tror inte att lösningen är att operera sig. För när man gjort det som kommer man förmodligen hitta nästa sak att vilja operera. Och så nästa. Och så nästa.
Så tror jag i alla fall att det hade varit för mig om jag opererat mig när jag mådde som sämst över saker i mitt utseende. Jag minns särskilt en sak.
Jag var runt 14 år och nyfrälst pingstvän. Jag tyckte att min mage var tjockast i världen och låg varje kväll och bad till Gud att han skulle göra min mage smal och om han gjorde det så skulle jag minsann aldrig någonsin be honom om någonting igen.
Varje kväll bad jag till Gud om en platt mage och jag borde kanske vara nöjd med att jag inte fick det för vem vet hur insyltad jag hade kunnat bli i Knutbyförsamlingen då?
Platt mage av Gud = total hängivenhet till Helge Fossmo?

Dit jag vill komma är att allt satt i mitt huvud.
Jag hade förmodligen en betydligt plattare mage då än nu och ändå var det då jag hatade min kropp.
Min kroppsuppfattning var lika med noll och jag var både tjock och ful i mitt huvud, och då spelar verkligheten ingen som helst roll.
Och ingen operation i världen hade kunnat ändra på det.

Idag gillar jag mig själv och ändå är det samma mage nu som den som jag hatade när jag var 14.
Den har utrustats med några operationsärr lite här och där men det gör mig absolut ingenting.

Tack för tips, Karin!

Dresscoden är ”smart casual” och Therese vill veta hur läsarna hade tolkat det. 
Jag tänker hatt! Hatt är casual – alltid – och man sätter den på huvudet där man förhoppningsvis är smart. ”Smart casual”.

Alla som följer Therese Lindgren vet att hon hindrats från att delta på olika saker på grund av sin sociala ångest, och har ni läst hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” så förstår ni nog ännu mer varför hon beskriver det som en stor händelse att ha gått på två galor den senaste tiden och även tackat ja till en tredje.

Många människor som följer Therese gör det just på grund av hennes öppenhet kring sitt psykiska mående och att läsa att hon, inte bara klarat av att gå på gala, utan till och med haft trevligt där betyder säkert jättemycket för någon som fightas mot samma demoner som Therese gör.
Kan hon, så kan de!

Att inte klara av att gå på gala framstår kanske som ett lyxproblem, för vem behöver egentligen det?
Nä, ingen så klart, men när det finns saker i ens liv som styr, kontrollerar och begränsar en så att man inte klarar av att exempelvis gå på galor så spiller säkerligen detta över även på andra aspekter av ens liv. För det är ju inte en specifik ”gala-fobi” hon lider av.

Sånt här gör mig så glad att läsa!
Här kommer en cyberkram till Therese och till alla andra som vill ha en!

Det här inlägget skulle egentligen handlat om hur läsarna använder Therese Lindgrens kommentarsfält som en kundtjänst för hennes nya skönhetsprodukter. Hur märkligt det är att försöka få svar där istället för att använda företagets faktiska kanaler som är ämnade för.
Ingen skulle väl ha kommit på tanken att leta upp Ingvar Kamprads profil på Facebook för att fråga honom varför det saknades skruvar i förpackningen till bokhyllan Billy.
Men..

När jag klickade mig vidare inne på hennes blogg för att se om jag kunde hitta fler, liknande kommentarer så stötte jag på det här härliga kärleksbrevet och tycker att det är mer intressant att lyfta upp än kundservicefrågor.
I alla fall just nu, jag kanske återkommer till det lite senare..

Hur skulle ni reagera om ni fick reda på att ert barn skrivit så här till någon?
Jag gissar på att det är ett barn baserat på vissa uttryck, men det skulle lika gärna kunna vara en yngre vuxen som kanske inte fick högsta betyg i svenska i skolan?

Jag har svarat på en riktigt tråkig kommentar här inne en gång med orden ”Men gå och dö..” någonting jag raderade på en gång för så uttrycker man sig inte oavsett vad man fått slängt i ansiktet tidigare, men den här kommentaren eleverar det till en helt ny nivå.

Någon är arg, så arg, så arg!!!
Jag undrar varför…

Ibland stöter man på ett inlägg eller en bild som får en att fundera lite kring hur olika influencerna faktiskt kan vara trots att de på många sätt är så lika.
Idag läste jag det här inlägget av Therese Lindgren där hon beskriver sin dag och hur spenderat majoriteten av den på att filma och klippa ner den till ett avsnitt:

Efter podden var det raka vägen hem för lunch och filma morgondagens avsnitt av ”Therese testar” på Dplay. Filmade i tre-fyra timmar och har sedan dess spenderat fyra timmar med att klippa ihop avsnittet. //Therese Lindgren 

Trots att Therese är en av de absolut svenska profilerna på Youtube så filmar och klipper hon fortfarande sina program själv, medan andra varit snabba på att ”out sourca” det till andra människor. 
Margaux gick ju till och med så långt att hon postade minneskort till sin klippare när hon var i Sydafrika så att det skulle finnas filmer att ladda upp från resan.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, vet man med sig att man kanske inte är någon hejare på det så är det kanske bättre att ta in hjälp istället för att försöka klipp och klistra själv?
Therese vill kanske göra det själv eftersom hon hållit på med det här så pass länge att hon vet exakt hur hon vill ha det, för det är ändå ganska lång tid att lägga på en dag och Therese har nog fullt som det är.

Ni som följare/läsare/tittare av dessa filmer – spelar det någon roll för er om influencern filmat och klippt videon själv eller spelar det ingen som helst roll?