Bildkälla.

Häromdagen skrev jag lite halvt om halvt på skämt om hur vissa människor tar mer allvarligt på om någon avföljer dem på sociala medier än om någon gör inbrott hos dem.
”Ta VAD du vill men ta inte min hårt hoparbetade följarsiffra ifrån mig!!!!!!!”

Therese Lindgren hade alltså avföljt sin namne, sin poddpartner och sin äldsta vän ”Zäta” på Instagram och för en sekund kändes det som att världen stannade.
Vad är det som händer? Är det slut nu? The end of an era?

Nej, tack och lov!
Therese skrev ett inlägg igår på sin blogg där hon klargjorde att hon med största sannolikhet avföljt henne av misstag när hon rensade lite på sin Instagram – ett inlägg som nu är nertaget.
Inlägget är ett minne blott och Zäta har återigen fått ta plats på listan över personer som Therese följer så vi kan alla andas ut.
All is well in the sociala mediaworlden!

 

Det här är ett jättesvårt ämne att skriva om, för jag vill inte på något sätt antyda att jag skulle ha ett problem med att bära kläder i storlek large. Jag personligen bryr mig inte om vad det står på lappen i plagget, utan undrar mer generellt vad fan som händer med storlekarna egentligen, och varför butiker väljer att göra på det här sättet. Om jag som är rätt kort och inte särskilt stor betraktas som en XL av vissa företag, hur liten är då en person som passar i deras SMALL? Och hur i helsike ska någon som är två storlekar större än mig hitta kläder?
För en person med en historia av ätstörning eller kroppskomplex mer allvarliga än mina måste sådant här vara jättetriggande?//Therese Lindgren

Therese Lindgren skrev ett så bra inlägg i slutet av april om dessa klädaffärer som enbart finns på nätet och som ständigt gör storlekarna mindre och mindre, vilket kan fucka med huvudet på den bäste av oss. (Bäste förresten? På oss ALLA skulle jag vilja säga. Vi bara påverkas olika mycket.)
Under inägget – som handlade om Nelly och NAKD – fylls det på med kommentarer från läsarna som håller med henne och listar olika företag vars storlekar är extremt små och ett av företagen som nämns upprepade gånger är Chiquelle – ett företag jag tyvärr själv aldrig handlat från så jag har ingen egen erfarenhet i frågan. Jag har helt enkelt slutat handla kläder på nätet.
Men läsarna anser att Chiquelle är ett av de värsta företagen som fuckar med deras huvuden och det gjorde mig glad att en så pass stor profil som Therese skriver ett så pass ärligt inlägg om det här problemet.

Vad kommer idag? 
En haul.
För vilket företag?
Chiquelle.

Kanske har de ett avtal som Therese inte kan ta sig ur, kanske bryr hon sig egentligen inte så länge det tickar in pengar på hennes konto? Kanske var inlägget från den 25 april en brasklapp för kommande samarbeten? Kanske har hon inte ens tänkt igenom vilket företag hon visar upp kläder ifrån, men det känns som mer än en slump att ett av plaggen är ”på tok för stort för henne”. Det betyder ju i så fall att deras storlekar är HELT opålitliga!
Jag har helt ärligt inte en aning, men jag önskar att inflytelserika profiler som Therese skulle ta samma starka avstånd från den här typen av problematiska företag som Nicole Falciani gjorde när Calzedonia avslutade deras samarbeten för att hon blivit för stor för att fortsätta visa upp deras bikinis.

Storlek borde inte vara mer laddat än vilken färg ett par byxor har.
Svart. Blå. Vit. Gul. Grön. Röd. Det finns inga värderingar eller laddade känslor ihopkopplade med färg* och likadant borde det vara med storlek.

* Så länge man inte pratar om hudfärg så klart men det tänker jag inte ens gå in på här. 

Tack för tips!

På den här bilden från Therese Lindgrens Instagramkonto visar hon upp sitt senaste omslag och vad jag även tolkar är hennes första för Veckorevyn.
Hennes 15-åriga jag ska vara mycket stolt.
När jag var 15 år var målet att antingen vara med på MTV, ZTV, Sveriges Lucia, Fröken Sverige och så klart Veckorevyn som på den tiden anordnade hela Fröken Sverigetävlingen. Vi satt i skolan bibliotek och granskade och pekade på de tjejer vi tyckte skulle vinna.
Året innan – 1994 – var sångerskan Jessica Folcker med och tävlade och kom fyra och jag tyckte hon var SÅ vacker. Dom om min förvåning när hon senare slog igenom som sångerska. WOW!

Men alltså – hur tragiskt är det inte att vi satt och granskade dessa tjejer och pekade ut ALLA anledningar till varför någon inte skulle vinna? Förmodligen retuscherade VR sina bilder redan då men det visste man föga om 1995.
Jag uppskattade när Veckorevyn avsade sig ansvaret för tävlingen men anser att den borde läggas ner helt. Vem är det som köpt rättigheterna nu? 
Med tanke på att detta är den reklam som finns på sidan så antar jag att den gamla regeln om att deltagarna inte fick vara skönhetsopererade är slopad? Tydligen erbjuds man ingrepp nu för tiden i Fröken Sveriges motsvarighet, för den kallar sig numera för missuniverse-sweden.

Så här såg Veckrevyn ut 1995.
Har vi kommit någonstans sedan dess tycker ni?

Inlägget som Therese pratar om i sin video är det här.

Jag blir så ledsen när jag hör människor som mår så dåligt av sina egna hjärnspöken och även fast jag har fått bukt på de flesta av mina egna så händer det titt som tätt att de tar över och totalt fuckar med mig.
Inte så mycket att jag tittar mig i spegeln och tycker att jag är jätteful och det är trots att jag vaknar varje morgon med att luggen står rakt upp och förvandlar min frisyr till en hockeyfrilla som skulle göra David Spades karaktär i Joe Dirt grön av avund, utan mer det klassiska tjejproblemet.
(Tror jag i alla fall…)
Ni vet när man – trots att alla kläder passade som handen i handsken igår – står på sitt rum och slänger kläder omkring sig och skriker ”JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR! OCH JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR!!!”
”JAG SER BARA TJOCK UT I ALLA KLÄDER OCH JAG TÄNKER INTE FÖLJA MED LÄNGRE!!!!!”

Jag tycker alltså helt plötsligt att jag ser tjock ut i alla kläder och ingenting känns bra trots att jag tyckte att plagget funkade jättebra igår.
Med andra ord är det bara min hjärna som fuckar med mig och trots att jag inser det så ändrar det föga.

Men jag håller med Therese.
Jag tror inte att lösningen är att operera sig. För när man gjort det som kommer man förmodligen hitta nästa sak att vilja operera. Och så nästa. Och så nästa.
Så tror jag i alla fall att det hade varit för mig om jag opererat mig när jag mådde som sämst över saker i mitt utseende. Jag minns särskilt en sak.
Jag var runt 14 år och nyfrälst pingstvän. Jag tyckte att min mage var tjockast i världen och låg varje kväll och bad till Gud att han skulle göra min mage smal och om han gjorde det så skulle jag minsann aldrig någonsin be honom om någonting igen.
Varje kväll bad jag till Gud om en platt mage och jag borde kanske vara nöjd med att jag inte fick det för vem vet hur insyltad jag hade kunnat bli i Knutbyförsamlingen då?
Platt mage av Gud = total hängivenhet till Helge Fossmo?

Dit jag vill komma är att allt satt i mitt huvud.
Jag hade förmodligen en betydligt plattare mage då än nu och ändå var det då jag hatade min kropp.
Min kroppsuppfattning var lika med noll och jag var både tjock och ful i mitt huvud, och då spelar verkligheten ingen som helst roll.
Och ingen operation i världen hade kunnat ändra på det.

Idag gillar jag mig själv och ändå är det samma mage nu som den som jag hatade när jag var 14.
Den har utrustats med några operationsärr lite här och där men det gör mig absolut ingenting.

Tack för tips, Karin!