Man blir aldrig för gammal för Astrid Lindgren. Särskilt tycker jag om när hon läser högt ur när Barnen i Bullerbyn firar jul. Filmatiseringen är full av inredningsinspiration för en vacker och enkel jul – men uppläsningen är inspiration för själen. Något att lyssna till på pendeln, medan man tar morgondisken eller går en sväng med hunden. Alla delar finns på Spotify. // Underbara Clara

På något vis är Underbara Claras blogg synonymt med jul för mig. Jag älskar hennes uppdateringar under december månad, för det ligger som en aura av väldoftande julbak, pynt och ro över hennes inlägg.
Idag tipsar hon om att lyssna på när Astrid Lindgren läser högt ur sin bok där barnen i Bullerbyn firar jul, som även jag lyssnat på i min barndom.
Då hade jag dem på kassettband, men idag finns alla böcker på Spotify enligt Claras inlägg.

Barnen i Bullerbyn firar jul och Bosse Larssons julskiva – det är jul för mig.
Vad är jul för dig?

Som i gårdagens avsnitt där jag berättar om förra veckans Stockholmsresa och ångesten över att göra teve. Inte för att jag inte vet vad jag ska säga eller göra i bild. Utan bara för att jag ska vara ful. Det är så tragiskt att det är så det är, men jag råkar veta att situationen är likadan för så många kvinnor som jobbar med teve. Skräcken över att känna sig ful! Projektet att komma på hur man ska klä sig! Oron över okänsliga kameramän som filmar upp i ens näsborrar. Och sedan tittarkommentarerna kring ens utseende.
[…]

Jag förstår verkligen varför många som jobbar med teve opererar sig. Det är en rent tidsbesparande åtgärd som hjälper en att kunna fokusera mer på det man säger och gör i rutan. // Underbara Clara

Underbara Clara pratar om den ”fulskräck” hon har för att medverka i tv och skriver att hon förstår att många kvinnor som arbetar med tv opererar sig.
Att det kan ses som en rent tidsbesparande åtgärd så man kan fokusera på annat än det egna utseendet framför kameran.
Jag har nog gjort på tok för lite tv för att kunna uttala mig om sånt här, utan de få gånger jag medverkat har jag mest bara varit tacksam över att inte fått totalt hjärnsläpp framför kameran. Det är det enda jag fokuserat på, men att många kvinnor som arbetar framför kameran förändrat sina utseenden är ju mer fakta än bara en åsikt. Eller hur?

Jag tycker ”Dullen” har en bra poäng i sin kommentar:

Vad är era teorier om det här? 
Tror ni män oroar sig över detta alls, eller bara inte i samma utsträckning som kvinnor?
Och vem vet…GW har kanske världens beslutångest där hemma på kammaren över vilken rutig skjorta han ska välja att dra skinnvästen över?
We don’t know that… 😉

Veckans avsnitt av Wollin & Clara spelades in under åtskilligt gråtande och snörvlande från min sida. Det hör inte till vanligheterna för mig. Men inte heller hör det till vanligheterna att göra en podd när jag har ångest.

Jag är alltid noga med att vänta med att skriva och prata om det som gör ont tills det gör lite mindre ont. Den här gången gjorde jag inte det – och det var så fruktansvärt nervöst när avsnittet skulle upp. Men det landade fint och jag har fått så många snälla DMs.

“Det ÄR fuckbra! Bästa avsnittet ni gjort. Jag skrattade och grät och kände igen mig”

“Fantastiskt avsnitt och som jag kan relatera till känslan JAG HAR JU GJORT ALLT VA FAN STRAFFAS JAG FÖR?!”

Underbara Clara spelade in ett poddavsnitt samtidigt som hon hade en härjande ångest och hyllas nu för det av sina lyssnare. 
Både fint och härligt att se höra och att det togs emot på ett sådant fint sätt. Det är inte en självklarhet alla gånger.
Någon kallade avsnittet för ”fuckbra” och det måste väl ändå vara ett av de finare omdömena att få?

Visa det här inlägget på Instagram

Materialet till den har jag samlat i omkring sjutton års tid. Och det har varit viktigt för mig att det inte är en bok man bara bläddrar igenom – utan att den verkligen är användbar. Den innehåller riktigt mycket läsning. Långa, reflekterande texter och enormt mycket fakta och kuriosa om våra folkliga traditioner. Recept på alltingman behöver för ett traditionellt julbord (hur man griljerar skinkan, gravar laxen och gör en perfekt jansson) men också nya smakfavoriter som chokladdoppad saltlakritskola och pumpasockerkaka. Allhelgonagrytor, nyårsdesserter, vinterutflykter, julpyssel och vackra dekorationer att skapa med händerna. // Underbara Clara

Underbara Clara har kanaliserat sin kärlek för vintern och skapat en bok som helt ärligt låter helt fantastisk. Jag är kanske ingen vinterälskare per se, men har ett hjärta som samtidigt bankar lite extra för julen och allt som hör den till, vilket gör att jag kommer beställa den här boken omedelbums.
Enligt Claras inlägg så sålde bokens specialupplaga med julkort och allt slut på ynka två timmar, vilket inte kan kallas för någonting annat än en succé!

Det är HELT GALET! Så otroligt glad och tacksam till alla er som beställt. Nu var det ju inte riktigt meningen att den skulle ringla iväg så pass fort – så det blev lite småpanik här och på förlaget. Men nu har vi bollat med Bokus och kommer genom dem fortsätta erbjuda boken signerad! (Obs då är det alltså enbart boken signerad man får – inte det överkryssade specialpaketet ovan) // Underbara Clara

Enligt Claras blogginlägg så har hon gjort boken mer än hundra sidor längre än vad den borde vara, men trots det kostar den ”bara” 249 kr. Hon skriver att det här inte är en ”coffeetable bok” utan en bok som ska användas, men jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra.
Så länge man inte staplar hundra doftljus och klongvaser med snittblommor så blir den ju både lättåtkomlig och lättbläddrad om den ligger framme.

Jag inser att det här inlägget låter som ett tvättäkta flunsreklaminlägg, men det är det givetvis inte, jag blev bara så glad av Claras vinterbibel. 😍

Visa det här inlägget på Instagram

Ibland hör jag folk hävda att felet med människan är att vi är för kära i våra materiella ägodelar. Men jag menar att det egentligen är tvärtom. Att vi känner så pass lite för våra ägodelar att det blir ett problem.
För det gör att vi kan slänga en tröja efter tre användningar eller tapetsera över våra tapeter efter bara något år. Att vi renoverar sönder vackra gamla gårdar och ersätter otroliga munblåsta fönster med moderna av aluminium som är omöjliga att underhålla. Att vissa av oss älskar alla våra grejer är inte det stora problemet. Om fler gjorde det kanske de skulle vårda dem bättre. // Underbara Clara

Jag kan inte NOG skriva under på det Clara skriver i sitt inlägg. Frågan är väl hur många saker man kan ha och som man inte vill göra sig av med, innan man tar klivet över till ”hoarding”? Kan man ha en influencisk ”släng” av det tror ni?
Det har nog jag i så fall då…
Jag gillar inte att göra mig av med saker, någonsin.

Vad tycker ni om Claras lilla känga till många av hennes flunskollegor?
De är ju experter på materialism-rotation…

Visa det här inlägget på Instagram

Instagraminlägget har ingenting med det här inlägget att göra, men jag tyckte den var så fin att jag låter den illustrera inlägget. 

Underbara Clara är en av få influencers som fortfarande satsar på bloggformatet, och som inte verkar ha tappat några stora mängder följare när många av hennes kollegor slopade formatet till förmån för Instagram, Tiktok och Youtube.
Hon skriver på sin blogg att hon lagt väldigt mycket krut på bokskrivande fram till nu, och att hon på grund av det inte haft några långsikta bloggplaner, utan att hon tagit det som det kommit. Att hon kanske planerat ett eller två inlägg framåt, men att ”that’s it”.
Nu ställer hon frågan om vad läsarna skulle vilja ha mer eller mindre av:

Vilken typ av inlägg gillar du? Vad vill du ha mer av? Vad har jag missat att skriva om? Är det färre bilder? Längre texter? Mer recept? Mer ryt ifrån? Fler DIY, odling och trädgård? Eller rentav mindre? Kom gärna med önskemål och input så att jag får en spark i baken inför mitt och Ericas redaktionsmöte, som vi ska ha inom kort. För nu är boken klar och semestern går mot sitt slut och jag har tid att tänka mer fokuserat på bloggen igen! // Underbara Clara

Gensvaret lät inte vänta på sig, och inlägget har hela 230 kommentarer, vilket inte tillhör vanligheterna på bloggar av det här slaget. 
Så vad vill hennes läsare läsa om?

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.
[…]

Vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett väldigt intressant och huvudet på spiken-inlägg om dagens utseendehets, poseringspandemi och SVTs nya serie ”Händelser vid vattnet” och om hur hon känner igen den obrydda estetiken från fotoalbumen med sina föräldrar som unga. Hon skriver att hennes mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. Att hon på bilderna ser ut att vara sig själv. Att hon inte poserar.
Clara tycker hela serien ”osar sex”, men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt.
Huvudrollsinnehavaren – som spelas av Asta August – är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och på benen.
Clara beskriver henne som att hon ser verklig ut. Som en ”hyfsat vanlig kvinna”. Och hon är HET! Och så vacker, för att hon är på riktigt och inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag.
Clara kommer med många bra analyser i sin text, som jag varmt kan rekommendera.

I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Huvudet på spiken säger jag.
Vad säger du?

Tack för tips!

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm. // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett inlägg om sina känslor för den snart analkande våren. Om hur on tagit sig igenom de mörka ”oxveckorna” som infinner sig efter jul, genom att använda sig av samma metoder som som övar på i sin traumaterapi. ”Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem”.
Det är så klart lättare sagt än gjort, men visst bli ni lite vårpeppiga av Claras inlägg?
Det blir jag…
Jag är i stan och poddar när ni läser det här, och har förhoppningsvis sneakers eller någonting annat ”vårigt” på fötterna.
Om asfalten är torr så är det vår, vare sig den är sopad eller inte!!

Jag måste kanske ta mig igenom snön som fortfarande ligger på den skuggiga tomten för att komma till den torra asfalten, men nu är det vår och så är bestämt, som Martin Dahlns fejk-morsa så vackert uttryckte det i Rålis efter VM-bronset 94.
Den som vet vet… (Hur många vet? Hand upp!)

Ibland läser jag ett inlägg och stannar upp efter ett tag för att skrolla tillbaka upp för att dubbelkolla att det verkligen inte satt en reklamidentifiering högst upp. 
Visst, det finns ju de som har noll koll och som eventuellt – om man har tur – skriver någonting om ett samarbete längst ner – men jag menar när man läser hon någon som man vet alltid följer marknadsföringslagen.
Som det här inlägget från Underbara Clara – om att bli en hjärnstark junior.
Hon skriver ett inlägg om Anders Hansens böcker, och hur de tagits fram även för barn. Hela inlägget handlar om dessa böcker och skrivs på ett sådant sätt att det verkligen kändes som reklam. Jag antar att det beror på att influencers generellt inte skulle spendera ett helt inlägg på att skriva analyserande och intressant om böcker utan att få någonting för det.
Det verkar Underbara Clara ha gjort här, och jag skriver så eftersom hon alltid är extremt noga med att reklamidentifiera sina inlägg.
Gå gärna in och läs det, och låtsas som att du inte läst det här inlägget först.
Håller ni med?

Vems eller vilka inlägg brukar du få den här känslan av?
Jag brukar även få den av Bingo Rimérs inlägg, men där tror jag min reklamklocka ofta klämtar korrekt, för hos honom finns en del att önska vad gäller just reklamidentifiering av inlägg.

Visa det här inlägget på Instagram

För efter att ha tränat regelbundet i snart tre år borde väl den där motviljan gå över någon gång? Varför ska det vara så svårt? Men så pratade jag med min man som tränat mycket och regelbundet ända sedan tonåren. När gick det över för honom?
– Det har aldrig gått över, säger han. Och menar att det tjugo år senare känns motigt 90 procent av gångerna han ska träna.

Det är ju statistik som kan få en att gråta. Men det gör mig konstigt nog också upplyft. // Underbara Clara

Det som Clara skriver om i sitt inlägg om träning, om motståndet precis innan man ska sätta igång, kan jag sannerligen identifiera mig med.
När jag tränade inför tjejmilen så undrade jag ofta när den där känslan av att vara viktlös och flyga fram och som alla pratar om, skulle infinna sig.
Mitt svar: Aldrig.
Det kändes enbart tungt, trots att jag kunde springa en hel mil. Att jag sedan har löptekniken av en halt elefant hjälper givetvis inte till, men ändå…. Det går lite lättare på spinning, men absolut inte lätt. Åh nej…

Så jag gör det för att må bättre, för att få ner min puls,för att sova bättre och för att jag med säkerhet vet hur ont jag får av inaktivtet och det duger för mig. Jag har accepterat att jag aldrig kommer anta formen av en gasell som ”boing boing:ar” fram över savannen. 🙂

Hur är det med dig?
Team Clara och Camilla eller Team Gasell?