Jag får ofta förfärade kommentarer från kvinnor över att jag gör saker själv.
–Men du kan ju inte åka och bada själv? Det kan vara farligt! Hur vågar du gå ut i skogen själv, tänk om det kommer något djur? Hur vågar du köra så långt själv med barnen. Blir du inte trött? Är du inte mörkrädd när du är själv i stugan? Hur vågar du resa själv, känns det inte läskigt? Ska du verkligen åka ut och plocka bär ensam, tänk om du går vilse?! // Underbara Clara

Underbara Clara får ofta höra tillrättavisningar och verbala pekfingerhötter över att hon vägrar låta sitt liv styras av rädslor, särskilt när hon gör saker på egen hand med barnen. I ett inlägg nämner hon makens, Jacobs, tidigare arbete inom jordbruket och hur livet hade sett ut under dessa år om hon inte hade varit självständig:

Tänk alla år Jakob hade jordbruket och jobbade sextiotimmarsveckor på somrarna. Hade jag inte trott mig om att kunna klara saker på egen hand hade jag ju fått sitta hemma med barnen och vänta på honom hela semestern.

Clara beskriver sin inneboende drivkraft att utmana sig själv när något känns jobbigt, otäckt eller obekvämt, istället för att låta dessa känslor hämma henne. Detta gör hon för att hon själv ska kunna diktera villkoren i sitt liv, istället för att låta rädslorna göra det:

Livet blir väldigt rikt när man är lite modigare i sin vardag och inte låter sig styras av oresonliga rädslor och låga tankar om sin egen förmåga.

I Claras kommentarsfält skriver de flesta att de vill börja våga mer, men inte riktigt alla. En person skriver att hen har ADHD och nästan önskar att hen vore lite mer rädd och konspiratorisk kring allt som kan hända, medan en annan skriver att det är skillnad på rädsla och fara. För att kunna bo på det vis hen vill, funkar det helt enkelt inte att vara rädd:

Visa det här inlägget på Instagram

Det känns som att jag är den enda som aldrig sett ett norrsken tidigare, jag missade det till och med när det skulle gå att se i Stockholm. 
Det ser så mäktigt ut på något vis, och att få se ett äkta norrsken är en av få saker som jag skulle vara beredd att utsätta mig för både kyla och snö för.
Det är för att se ett norrsken, eller för att gå på skidskytte. That’s it, tror jag. ?

Men… hela den lilla personliga anekdoten för att UnderbaraClara (min telefon ville ändra det till ”UnderbaraVlad” av någon outgrundlig anledning.) postat det här inlägget med norrsken, som hon såg när hon stod och borstade tänderna. 
Det känns som magi, som att det inte är på riktigt, och det blir det ju kanske inte förrän jag fått uppleva det själv.
Så coolt!

Jag skulle säga att det finns med på min ”bucket list” – att se ett norrsken. En annan är att få tag i biljetter för att gå på OS. Jag inser när jag skriver det här, att jag defacto har bucket list, trots att jag inte insett det förrän nu.

Buck, buck, bucket list!
Har du en?

Jag beundrar Bianca lika lite för hennes skönhetsimperium som jag beundrar Daniel Wellington för hans klockor. Inget av det intresserar mig. Jag är nämligen fullkomligt oimponerad av kända människor som aldrig tar ställning i någon känslig fråga eller riskerar någonting. Kvinnliga influencers och bossgirls som fjollar runt och köper lyxiga toalettborstar, designklassiker eller den fjortonde märkesväskan till samlingen. Som följs av tusentals kvinnor och lever på att begapas av dem. Men som aldrig öppnar käften till förmån för den som har det sämre ställt än de själva. Som aldrig vågar riskera någonting genom att uttala sig.
[…] Men absolut. Vi ska givetvis ägna denna dag och alla andra åt att hylla kvinnor som bara använder sina plattformar för att kränga skit. Det passar nämligen de kapitalistiska, kommersiella krafterna himla bra att vi kvinnor istället för rättvisa, rimliga löner och skydd från mäns våld intresserar oss för eyeliners och polyestertoppar.

Om det här är de makthavare jag gjort mig förtjänt av, så är det hög tid att jag själv börjar agera annorlunda. // Underbara Clara

Jag är medveten om att det är en ganska så stor del text att citera, men att på egen hand skriva om en så här välformulerad och genomarbetad text känns plumpt på något vis. Därför har jag inte gjort en ”re-write” på den.
Men vad tycker du om Klaras text?
Ligger det någonting bakom det hon skriver eller är hon bara ute och ”vamlar”?

Om jag tycker att vi behöver revidera vår syn på makthavare?
Oh, ja! Det måste vi absolut men det vet ni ju redan. ?

I veckans avsnitt av Underbara Clara och Malin Wollins podd så pratar de om realityserien Love is Blind Sverige, och Clara berättar om att hon reagerade på hur otroligt skev dejtingkulturen är idag, på deltagarnas inställning till vad en relation ska vara.
Clara tycker att människor sitter med sina excelark och kravlistor över vad de vill ha och på insta och tiktok är “icks” och “red flags” och hur det är det enda man pratar om när det gäller att hitta en partner.
I ett blogginlägg spinner Clara vidare på det här och skriver att allt det här är raka motsatsen till vad som är en relation för henne och hon enligt henne är det en obegriplig inställning.

Jag blir ledsen när jag tänker på alla som går runt och kanske missar kärleken för att de har någon missriktad girlboss-attityd som är så här “Jag förtjänar faktiskt XXX” och “En riktig man ska göra XXX för mig”. Jag tror givetvis på att veta sitt eget värde, respektera sig själv och aldrig gå med på att bli illa behandlad. Men ärligt talat. Hur kul är du själv då? Och den frågan gäller förstås snubbar i lika hög utsträckning. Vadå kravlista? Börja istället med att fundera på vad du själv kan erbjuda en annan människa. På vad du kan ge istället för att få.

Mitt bästa relationsråd när man stör ihjäl sig på sin partner (vilket man ju gör i perioder) det är för övrigt att ställa sig själv denna enkla fråga:
-Hur rolig är jag själv att leva med?!
Ganska sällan är svaret att man är underbar. // Underbara Clara

Om folk håller med henne i kommentarsfältet?
Sover Dolly Parton på rygg, har påven rolig hatt och verkar alla som bidragit till gårdagens manus av Melodifestivalen drabbats av ett och samma delirium?
Svar : Ja – och som fortsättning på mitt sista påstående…
Det var stundtals helt obegripligt.