Många i min bransch kan ändra kroppsformen på bilder, få längre ben, smalare midja etc men jag har inget behov av det eller ork. Har man en gång börjat med att ändra kroppen så måste man ju göra det på alla bilder framöver. Jag fejkar dock oftast min hy. Gärna ett filter på instagram när jag pratar in i kameran för det blir så himla nära och jag står inte ut med visa alla aknen/ärren.
När jag fotar längre i från med smink på och rätt ljus så ser man den dåliga hyn knappt.

Det är så dubbelt det där med min självkänsla. Å ena sidan så har jag känt mig fin trots att jag kanske inte har varit ”så smal’” som man ska vara enligt instagram-normen. Och jag känner mig vacker utan att hålla på med en massa fillers (aldrig testat). Men samtidigt har jag kämpat med ätstörningar sedan tonårstiden och jag kommer på mig själv att backa ut från ett ljust badrum när Paul är inne där med mig för att jag inte vill att han ska se alla celluliter. Jag tycker att jag är fin i underkläder framför spegeln hemma men jag skulle aldrig i mitt liv gå ut bland folk vid poolen i bikini, för då skäms jag för min kropp.

Hur man tycka om sig själv mycket samtidigt som man verkligen inte gör det? Det pendlar jämt. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip tar upp sin något ambivalenta inställning till sin kropp och sitt utseende, och att många av hennes kollegor ändrar sin kroppsform på bilder och ger sig själva längre ben och smalare midja.
Hon skriver att hon varken har behov eller ork att göra det, för har man en gång börjat med det så måste man ju göra det på alla bilder framöver, men fortsätter med att hon gärna fejkar sin hy eftersom hon har akne och akneärr.

Hur man tycka om sig själv mycket samtidigt som man verkligen inte gör det?

En av livets stora gåtor, hur kan ens inställning till en och samma kropp och utseende ändras från en dag till en annan?
Jag skulle säga att det är våra hjärnor som spelar oss ett spratt, och tankens kraft är nog så mäktig.

Så här skriver några av Isabellas läsare i hennes kommentarsfält: