Det är barnen och Paul som lyser upp vardagen men sedan känns liksom inget lustfyllt. Så har det känts sen vi fick stanna hemma i karantänen. Jag är liksom inte peppad på något. Och har inte riktigt något att se fram emot heller. Mitt kloka jag undrar vad jag håller på med för jag var ju ett väldigt bra liv medan andra sidan av mig känner mig lost.
Jag har ingen plan för i år och jag vill inte bara att året ska rulla på utan att jag fick något gjort.
[…]

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att plugga eller vara anställd. Jag trivs med att vara en företagare och kan inte se mig själv som något annat. // Isabella Löwengrip

När man läser det här inlägget av Isabella Löwengrip tror jag man måste ha i bakhuvudet att hon förmodligen skrivit det, samtidigt som hon fortfarande är påverkad sin PMS.
Annars blir intrycket rejält världsfrånvänt, som att hon först NU insett att vi befunnit oss i en pandemi under de senaste två åren.
Det som hon beskriver i sitt inlägg är så som jag tror de allra flesta av oss känt och/eller fortfarande känner.
Jag var tvungen att se efter i min telefon om Selma fyller tre eller fyra år i år, för de senaste två åren har bara blivit som en gröt av ingenting, pga att jag inte gjort någonting annat än bara försökt härda och vänta ut pandemin och dess restriktioner.
De senaste två åren HAR bara rullat på och försvunnit för de allra flesta av oss, och det är ingenting vi VALT, utan någonting vi gjort solidariskt för att försöka kväsa coronapandemin.
Av det Isabella delat på sina sociala medier så framstår det som att hon levt på precis som vanligt, med resor och allt vad det innebär.
När hon nu fick ställa in EN (!) sak som hon hade planerat att göra, pga att hon testade positivt på sitt PCR-test – nämligen att återigen åka till Schweiz för att åka skidor – så känns ingenting längre lustfyllt för henne.

Hand upp alla som tycker att de senaste två åren varit fyllda av lustfyllda och peppande saker?
Det som Isabella skriver om nu, är det som de allra flesta av oss känt varje dag under två års tid.
Isabella gnäller över att hennes skidresa blev inställd och att hon var tvungen att stanna hemma i huset, samt undvika att träffa andra människor än sin sambo under några dagar.
Hon blev inte ens SJUK av viruset, och ändå har hon mage att beklaga sig över en inställd skidresa!?

Jag tror definitivt att Isabellas kloka jag behöver ta sig ett allvarlig snack med henne.
Kanske om hennes inställning och brist på solidaritet till sina medmänniskor, och om det inte fungerar så kanske ett snack om hur oskön hon låter i sitt inlägg och att hon kanske ska ligga lite lågt med provocerande uttalanden som dessa?