Varje gång jag postar ett inlägg som tar upp den här typen av ämne, så är det alltid ett begränsat antal människor som vill skriva kommentarer om att det är ohälsosamt att vara överviktig.
Det är det säkert i vissa fall, men det är sällan det som dessa inlägg handlar om, inte heller handlar de om att uppmuntra övervikt. De handlar om att vara snäll mot sig själv och om att alla kroppar är lika mycket värda och ska få synas.
Jag tror nämligen att de tankar som Linda-Marie delar med sig av i inlägget här ovan, riskerar att orsaka betydligt mer skada och lidande än övervikt kan göra.
Förstöra ett liv. En människa.
Jag vet hur det är att få ångest, speciellt under högtider, över det man ätit. Att man ätit ”för mycket”, att det ska synas. Jag har legat på natten så många gånger i mitt liv och gråtit över det jag gjort. Slitit i min mage med händerna, tänkt ”varför åt jag hela påskägget?”, ”vad fan tog jag två portioner Janssons för?”. Känt efter om den redan har växt och hoppats i panik att den inte gjort det. Tänkt att jag nog inte ska äta något alls mer framöver. I smyg hoppats på att bli illamående, helst magsjuk. Sagt till mig själv att så fort påsken är slut så ska jag gå ner i vikt, banta, och bli smal. År efter år, påsk efter påsk.
Behöver man gå ner i vikt av diverse hälsoaspekter, absolut, men det är inte vad inlägget här ovan handlar om.
(Så har jag det sagt)
För helt ärligt, dessa ätstörda tankar och det självhat självhat de ger uttryck för har egentligen mycket lite mer en persons storlek att göra.
De ger sig uttryck i alla storlekar, hos alla möjliga typer av människor och är enligt mig betydligt mer skadliga än om man väger för mycket eller om man åt hela sitt påskägg på en gång.
