Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

”För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. // Paula Rosas

Paula förvånas över att ett ämne som att ta med barnen till kyrkogården har engagerat så pass mycket som det gjort.
Varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta? var en av kommentarerna.
Utsätta dem för sorg? Utsätta dem? Sorg är inget spökhus på Gröna Lund som man ”utsätter” barnen för, och som man kan välja bort om det blir för läskigt.
Hur mycket man än vill så kan man inte skydda barn från sorg eller död. Den kommer när den kommer och det är väldigt lite vi kan göra åt saken, hur mycket vi än vill kontrollera den.

Sorg är en del av livet men sorg är också ett tecken på kärlek.
Man sörjer för att man älskat.
Så länge man pratar med barnen om varför man är ledsen så ser jag inga som helst problem med att ta med barn till en kyrkogård.
”Jag är ledsen för att jag älskar X och saknar X nu.”
Det är väl mycket bättre än att man försöker dölja att man är ledsen, som att sorg är något fult eller fel?

Hur tänker ni?
Hur har ni gjort?