Jag fick en kommentar om det här videon från Sanna Brådings Instastory där hon berättar om alla förberedelser hon måste göra för att kunna gå ut och träffa några vänner som bara är i stan den här specifika dagen. Hon namnger inte vem det är som ska se efter barnen när hon är ute, men av videon att döma är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om barnens pappa.
Inte nog med att han ska ”sitta barnvakt” åt sina egna barn, han har även mage att tala om för Sanna att hon måste vara hemma senast kl 22, om hon nu ska gå ut.
Det är i alla fall så jag tolkar klippet, och vill du bilda dig en egen uppfattning om saken så hittar du det i videon högst upp.
Det finns något djupt ironiskt i hur vissa frånvarande pappor verkar tro att de utför en välgärning när de ”barnvaktar” sina egna barn.
Det är som om de helt missat huvudpoängen med föräldraskapet: du sitter inte barnvakt åt dina egna barn, du är förälder.
Så när dessa män med falskt martyrskap klagar över att de måste ”passa barnen” en fredagskväll, där han inte ens behöver laga en middag åt dem eftersom Sanna redan fixat det innan hon går, verkar de tro att världen borde applådera dem för att de temporärt ”offrar” sin dyrbara tid för det här.
Det faktum att detta ansvar är en daglig, självklar del av Sannas och andra engagerade föräldrars liv verkar undgå dem helt. Denna självbelåtna inställning pekar ut en tydlig sak, nämligen att de inte ser sig själva som en likvärdig del av föräldraekvationen. Att vara pappa är inte en sporadisk insats när tiden tillåter – det är en ständig roll, inte en biroll man glider in och ut ur när det passar.
Det är bland det sjukaste jag hört.
Och att han har mage att tala om för Sanna vid vilken tid hon ska vara hemma, när det är hon som drar HELA lasset för barnen 99 % av tiden, hos vilka det även finns NPF-diagnos/er?
Vad är det här för en sorglig ursäkt till pappa och människa?
