Besök på Leos Lekland upprör mer än kriget i Ukraina

Bildtext: Hanna Theorin Instastory

Bild 1:
Jag vill bara vara tydlig med att jag har fått dessa shotsen av företaget!
För er som blev upprörda att ‘vi inte hade råd med Leos men detta’.

Jag har full respekt för pengar, och har full respekt att många inte har råd att knappt leva idag.

Vi har ynnesten att OFTAST, inte alltid, men oftast ha råd med då tex Leos vilket jag är evigt tacksam över, men vi har också det tufft ibland, tex nu sen jag startade bolaget och jag typ har suttit på mina pengar jag har haft på buffert för att bygga upp en liten buffert där.

Vi har tidigare under MÅNGA år aldrig kunnat unna oss, eller knappt kunnat gå runt varje månad, så jag vet precis känslan.

Vet knappt vad jag ville med det här.
Mer kanske bara skriva att JAG SER ER, och jag vill bara vara tydlig med som sagt att jag har fått dessa shots hemskickat, så inget jag har betalat ur egen ficka.

Väldigt väldigt tacksam och MEDVETEN om ‘fördelarna’ med detta yrket OCKSÅ.
Mycket negativt men också mycket positivt, som på många andra jobb.

Kram till dig som behöver det! 🤎

Bild 2:
En kommentar som Hanna fått och som hon återpublicerar:

Ha inte dåligt samvete/ skuldkänslor för att du har lyckats! Du är fantastisk och jag tror att de flesta här unnar Lara varenda besök på Leos och allt annat ni får genom det här, det har ni förtjänat 🥰 Du är så genuin så det känns typ som att man känner dig, o verkligen DIG, inte nån “karaktär” du har skapat för att lyckas på sociala medier! Vore rent sorgligt om du hade ändrat den du är för att pleasea folk, man kan ändå aldrig göra alla nöjda så fortsätt köra ditt race! 😉

Hanna igen: Exakt såhär kände jag av det här!! För fint 😭

Shotsgate 2025: Hanna måste alltså förklara för sina följare att de där små hälsoshotsen var ett pressutskick – hon har alltså inte satt familjens ekonomi i gungning över ingefära i plastflaska.
Jag antar att det är det hon menar, för det känns ändå rätt osannolikt att hon smugit ner tequila-shots i bh:n för svepa högst upp i klätterställningen på Leos Lekland efter att ha fastnat i ett av alla hundratals nät, kalibrerat för små människor.

Så hur kan den här människan trigga igång folk så?
På Flashback är tonläget halvt hysteriskt – och jag förstår faktiskt inte varför. Hanna är ju… helt vanlig. Lite “vaniljglass utan strössel”, liksom. Trygg, lite blank i kanterna, men inte direkt någon som borde generera 2000+ sidor hetsig diskussion.

Är det shotsen? Är det Leos? Kärleken till Rusta?
Hon hamnar i samma fack som många andra influencers som gärna pratar om sina svåra perioder – som av en slump nästan alltid infaller precis när något måste betalas ur egen ficka. Och det är ju i sig rätt fascinerande.

Det är märkligt det där…
För ja, Hanna Theorin har i skrivande stund en Flashback-tråd på 2575 sidor, som jag först tyckte var helt galet mycket…. Och sen snubblade jag in på tråden om “Mr Dior-tårta”.

Visst, att ”Monsieur Monogram” har tusentals sidor är rimligt – hela han är ju ett…”fenomen” (som man sen kan tolka som man vill.)

Men Hanna? Mamman på Leos Lekland, som förmodligen inte har tequila-shots i bh, men håll med om att det hade varit värt några sidor på Flashback.

PS: Nu har Hanna en egen kategori här inne, och det har minsann inte Chrippa. Ha!


Tack för att du läst årets spretigaste inlägg. 😁

Svaret på vad som hände med ”Träningspodden”

Bildkälla: Acast

Under flera år så drev Jessica Almenäs och Lovisa ”Lofsan” Sandström den omåttligt populära ”Träningspodden, som varit en av de allra största, om inte den största i sin genre. 
Därför var det många som stod som frågetecken när den helt plötsligt lades ner, utan minsta tillstymmelse till förklaring. Gone like the wind.

I slutet av maj så publicerade jag det här inlägget där jag bland annat delade en Instagram Story som Jessica postat, med det mycket kryptiska budskapet:

Kära följare. Det är inget ni frågar mer om än Träningspodden och om den kommer tillbaka. Förstår att ni undrar eftersom slutet var ganska abrupt, men ni förstår säkert också att det skulle nåt ganska exceptionellt till för att bara sluta med podden utan ett ord efter 10 år..

Jag hoppades att situationen skulle lösa sig relativt snabbt, men det har den inte gjort och nu vill jag inte säga något om det innan processen är i mål så att säga..

Det jag KAN säga är att podden inte kommer att komma tillbaka som den var, det är helt uteslutet. Jag vill dock gärna driva den vidare själv men behöver en ny poddpartner.

Är lättare sagt än gjort att hitta nån som passar. Söker: person som är väldigt intresserad och kunnig när det kommer till träning och hälsa, helst kvinna, i min ålder eller max 10 år yngre, har barn, är intresserad och öppen för olika åsikter och rolig och inte så PK.

Jag fick idag bekräftat av Jessica Almenäs att processen med största sannolikhet handlar om att hennes bolag Jess Media AB har registrerat ett enskilt mål mot Sandström Group på dryga 900 000 kr – 904 489 kr för att vara exakt. 
Mer än så vill Jessica i nuläget inte kommentera, men där har vi sannolikt anledningen till att Träningspodden försvann snabbare  än en avlöning.

Jag har sökt Lovisa ”Lofsan” Sandström för en kommentar.

Att ”dö-städa” eller att inte ”dö-städa”?

Jag har precis passerat 60 och inser att det inte är supermånga år kvar och risken för att man kanske inte är så rörlig de sista 10 åren är överhängande. Ska döttrarna behöva ta hand om allt när man kolar vippen? Inte så roligt för dom.
[…]

Eftersom allt ligger ordentligt nedpackat i backar så känns det inte som att man har så mycket men, jag måste nog ta mig en funderare på varför jag har sparat allt och om jag verkligen behöver innehållet.

Ni är ju många här inne som är i min ålder; hur har ni det? Har ni rensat ordentligt eller hamstrar ni? Jag kan säga att jag vet vad jag ska pyssla med fram till nästa vår …. // Monas Universum

Det Monas Universum funderar över på sin blogg är det som min mamma kallar för att ”dö-städa” – alltså rensningarna man gör för att familjen inte ska behöva hantera det när man kolar vippen. 
Jag har aldrig förstått det där tidigare, men har börjat inse det praktiska med det och har redan börjat rensa. Inte för att jag planerar att kila vidare snart, men för den själsliga ro jag tror att det kan medföra. Jag har nämligen alltså avskytt att göra mig av med saker, så länge de inte är trasiga, men vinden börjar vända.

Den som har flest saker när man dör vinner inte, oavsett vad du tidigare hört!
Är du mer av en samlare, eller mer av en ”dö-städare”?