Melinda Jacobs har skrivit en debattartikel i Expressen omdömen, och om vad som händer med kroppen efter att man avlidit.
Hon skriver om hur krångligt det kan bli när någon dör, även om personen har skrivit ner exakt hur hen vill ha sin begravning. Många fyller i Vita arkivet eller liknande papper där man kan skriva om man vill bli kremerad, vilken musik som ska spelas och var man vill bli begravd. Men problemet är att de här dokumenten inte är juridiskt bindande – alltså är det bara önskemål, inte regler som måste följas.
Melinda berättar om en nära anhörig som hade fyllt i allt i Vita arkivet, men ändå blev det bråk i familjen om vad som skulle göras. Trots att den avlidne varit tydlig, var inte alla överens. Det hela slutade med att länsstyrelsen fick avgöra – och det tog ett och ett halvt år innan det blev ett beslut.
Hon tycker att det borde vara mer respekt för den avlidnes vilja, och att ett sånt dokument borde räknas lika tungt som ett testamente.
Det skulle spara både tid, pengar och minska konflikter bland de anhöriga.
Det här låter helt sjukt och jag hoppas verkligen att det Melinda beskriver tillhör undantaget. Undantaget som bekräftar regeln typ. Hur kan man INTE respektera den avlidnes önskemål?
Vad är man för typ av människa som håller på så här? Att bråka så pass mycket och länge att Länstyrelsen(!) till slut får kliva in och avgöra tvisten?
Herregud!
Jag går bara tillbaka till när min pappa gick bort. Inte fan hade jag kunnat gå emot hans önskemål, och det skulle ingen annan i min omedelbara närhet heller.
Vilka tror ni det är som bråkar? Jag tänker barnen till den avlidna och kanske en ny fru eller make, som inte är barnens förälder?
För mig känns det fullständigt otänkbart, men kanske har jag en läsare som varit med om detta och som skulle vilja skina lite ljus på vilka situationer det här kan uppstå i?
