Visa det här inlägget på Instagram

Jag berättade om Jespers och mina ”om jag dör”-meddelanden, som vi skickar till varandra varje gång någon av oss flyger.
(Och eftersom han har barn i två länder så blir det rätt ofta.)
Scrolla bland bilderna om du är nyfiken på några exempel.

Ingen av oss har någon dödslängtan, men som pastor Jim säger ska man vara okej med tanken på att vi en dag ska försvinna – och agera efter den. På det här sättet lämnar vi inte saker osagda, och jag gillar känslan när jag sätter på flight mode på telefonen att om det skulle hända så fick jag någon fint sagt innan jag försvann. Det är något lugnande i det.

Jag är glad att jag har en man som är orädd för att prata om döden. Vi har avhandlat testamenten och livförsäkringar och vad som händer med Hamilton om vi båda dör och den känslan gör mig inte stressad, utan bara lugn.

Har ni förberett för döden? Skrämmer det er? // Carina Bergfeldt

Pratar ni om döden?
Är ni beredda på den?
Om ni, eller någon i er närhet skulle dö?
Jag är det delvis, men är inte särskilt oroad för min egen död, utan mer att människorna runt mig som betyder mest för mig ska dö.
Egentligen är det märkligt, att vi inte pratar mer om och förbereder oss mer på döden. Det är ju trots allt det enda vi vet…att vi alla en gång ska dö.
Jag vill mest inte tänka på det, eftersom jag ändå inte kan göra någonting åt det eller kontrollera döden.

Hur är det för er?